Nyhetsbrev 5/09: Den nya universitetslagen – en uppmaning till vetenskaplig ”catwalk” eller en bastion för den fria tanken?

Redaktör: Nikolai Enckell

Den nya universitetslagen har väckt starka reaktioner både bland studeranden och personal. Förespråkarna för lagen förefaller vara oförstående inför kritiken. Den nya lagen ger ju universiteten en större autonomi de tidigare haft. Nu kanske man äntligen slipper statsbyråkraterna klåfingrighet och ständiga intrång i universitetenas verksamhet. Borde alla inte vara nöjda och glada. T.ex. säger HU:s rektor Thomas Wilhelmsson att:

”Den nya lagen kommer att förstärka Helsingfors universitets autonoma ställning [...]
– Den ger oss en möjlighet att på ett strategiskt sätt använda våra resurser. Inom forskningen kan vi stöda utvecklingen på ett helt annat sätt än vad det nuvarande systemet tillåter. Det ger även flexibla karriärmöjligheter för forskare. Vi kan erbjuda mer flexibla s.k. ”tenure track” system som tillåter universitetet att t.ex. anställa en postdoc i en position som kan bli stadigvarande. Kort sagt ger det oss beslutande makt över våra egna resurser samt möjligheter att minska på byråkratins andel…”.

(www.helsinki.fi/aktuellt/arkiv/2-2009/25-16-49-47.html)

Problemet är givetvis att ingen ännu vet vad den nya lagen i praktiken kommer att innebära och det borde Wilhelmsson också veta. Reformer av den här storleksordningen blir för det mesta så vagt formulerade att ett antal olika, ofta helt motstridiga intressen, får rum i texten. På det sättet kan alla parter projicera sina egna drömmar, men, förargligt nog, också sina farhågor i den. Vilka drömmar och vilka farhågor som besannas kan bara tiden utvisa.

Man kan givetvis spekulera i vad den nu planerade reformen i grund och botten syftar till. Personligen har jag svårt att tro annat än att vi igen en gång har att göra med ett försök att inympa en ny portion nyttotänkande i universitetens verksamhet. Man vill omforma universiteten till forskningslaboratorier till företagen. Det sägs visserligen att basfinansieringen skall tryggas, men det återstår att se vad det här i slutändan betyder. Statlig tilläggsfinansiering utlovas men villkoras. Den utdelas dels på basen av den externa finansiering man lyckats locka till sig, alltså på ett sådant sätt att man kommer att bli tvungen att satsa på verksamheter som direkt tjänar näringslivets intressen. Att de här extra pengarna kan disponeras fritt är en klen tröst. Man skall nämligen inte inbilla sig att extern finansiering strömmar in i det universitet som väljer att satsa på klassiska språk, konsthistoria eller andra ”onyttiga” discipliner. Tilläggsfinansiering kan visserligen också ges åt universitet som visat sig allmänt förträffliga. Jag har bara svårt att tro att den här förträffligheten kommer att bedömas på andra grunder än förmågan att dra till sig extern finansiering eller förmågan att organisera på ett eller annat sätt spektakulära trendmässiga projekt.

Bl.a. så här låter det i Regeringens proposition (20.2.2009) till Riksdagen med förslag till universitetslag och lagar som har samband med den:

”…i synnerhet följande utvecklingstrender innebär nya utmaningar för universitetsväsendet: globaliseringen inom ekonomi och teknologi, som är tydligast i företagsvärlden, och omfördelningen av arbete och produktion, de nya möjligheter och också nya hot och utmaningar som globaliseringen medför, den ständiga omstruktureringen i näringslivet och samhället som är samhällenas och ekonomiernas sätt att upprätthålla och öka sitt och medborgarnas välstånd i de förhållanden som den nya internationella arbetsfördelningen och utvecklingen i informationssamhället skapar, samt, som en följd av konkurrensen, ett behov att mer än tidigare satsa på en förbättring av innovationsdynamiken.För att rätta till de uppenbara brister som finns hos universiteten och deras internationella konkurrenskraft behövs det både lagstiftningsåtgärder, finansieringsåtgärder och attitydförändringar.” s. 28

Vi får i samma text också veta att

”3) I syfte att säkerställa att universiteten behandlas likvärdigt förbereder sig staten för att 2010—2011 göra finansiella investeringar i de universitet som är offentligrättsliga inrättningar i förhållande till det kapital som de erhållit från privata investerare. En förutsättning är att universiteten före utgången av 2010 har samlat in sammanlagt minst en miljon euro. Statens finansiella investeringar görs liksom när det gäller stiftelseuniversitetet i förhållandet 5:2, dock så att statens investeringar dimensioneras enligt de medel som är tillgängliga.

4) Staten gör finansiella investeringar enligt prövning under åren 2012—2014 på basis av vilka åtgärder som vidtagits för att utveckla kvaliteten på verksamheten. Investeringar som är beroende av prövning görs i de universitet som

– har varit internationellt framgångsrikast. När universiteten bedöms beaktas hur universitetet lyckats förnya sin strategi, universitetets internationella och nationella forskningsfinansiering, hur forskarbanan har utvecklats, Finlands Akademis professurer och spetsenheter inom forskningen;

– har en hög kvalitet på undervisningen. När prövningen görs beaktas vilka åtgärder som gjorts för att utveckla studierna vid universitetet (antalet utexaminerade, examina som avlagts inom den normativa studietiden, toppenheter inom utbildning och internationalisering);

– med hjälp av strukturomvandling har skapat förutsättningar för en sådan utveckling. Här beaktas genomfört strategiarbete och åtgärder som vidtagits för att utveckla strukturerna.” s.38

Ur texten framgår, som jag ser det, med all önskvärd tydlighet att den s.k. tillägsfinansieringen ges åt universitet som är bäst på företagsflört och vetenskaplig ”catwalk” och att motiven för den nya lagen har sin upprinnelse i det ekonomisktpolitiskta tänkandet som styrt alla organisationsreformer i vårt lilla land de senaste tjugo åren. Det smått pinsamma är givetvis det fullständiga haveriet för det system som styrts av det här tänkandet. ”Den enda vägens politik” har kommit till sin ändstation. Nu återstår att hoppas att det ändå inte var den ända vägen. I stället för att i ”konkurrensens namn förbättra innovationsdynamiken”, eller belöna alla självutnämnda spetsenheter, eller applådera strukturreformer som bara skapar allmänt kaos, borde tid nu borde ges för det fria tänkandet och den fria forskningen. Kanske den nya lagen ger utrymme för det.

Som sagt, texten är så lång att allsköns farhågor och drömmar kan projiceras in i den. Dessutom är det helt klart att den ekonomiska kollaps som hela världsekonomin nu genomgår kommer att förändra universitetens verksamhetsomgivning som på ett sätt som omöjligt har kunnat beaktas i när den nya lagen beretts. Vad den nya lagen i praktiken kommer att betyda är alltså höljt i ett dunkel. Det gäller alltså för universitetsfolket att vara på sin vakt och nogsamt vaka över, och genom kamp styra, dess praktiska tillämpningar.