onsdag 15 april 2009

Nyhetsbrev 7/09: Open Access och forskarnas upphovsrätt: en kris i vardande?

Redaktör: Yrsa Neuman

Det rör på sig inom Open Access i Finland. Enligt Tore Ahlbäck, överbibliotekarie vid Åbo Akademis bibliotek, ska det införas universitetsvisa publikationsarkiv för digitalt material (MfÅA 20.2.2009).

Från och med 2010 kommer Helsingfors universitet att kräva Open Access-publicering av sina forskare, skriver Jessica Parland i sin kolumn i Hbl (2.3.2009). Finlands Akademi, den statliga forskningsfinansieringinstansen, rekommenderar också OA-publicering av forskningsresultaten.

Open Access-principen då det gäller vetenskaplig publikation går ut på att materialet blir tillgängligt för alla via Internet utan kostnad. Det finns till exempel ett antal publikationer som är gratis och ? OA?. Se här en lista "Directory of Open Access Journals", DOAJ:
http://www.doaj.org

Idag erbjuder många förlag också vad som bland annat kallas för ”iOpenAccess”. Ett av dem är de tidskrifter som hör till Taylor Francis Group. På TFG:s hemsida kan man läsa om deras
”iOpenAccess”-policy, som de presenterar som en fantastisk tjänst åt forskarna: ”All authors whose manuscripts are accepted for publication in one of these iOpenAccess journals will have the option to make their articles available to all via the Journal's website, and to post to repositories, for a one-off fee of $3250.” http://www.tandf.co.uk/journals/iopenaccess.asp

Du köper med andra ord tillbaka rätten att publicera din egen text från förlaget! För över 3000 dollar! "iOA" beskrivs i det här ljuset bäst som en form av bondfångeri: akademikerna producerar texten utan att få betalt av förlagen, universitetsbiblioteken köper prenumerationerna på tidskrifterna (universiteten har alltså i detta skede betalt två gånger för arbetet) och till sist köper universitetet eller forskaren också möjligheten att sprida sina egna resultat.

Hur ska den delen av härvan som angår copyright lösas? Det kan bli intressanta tider när universiteten privatiseras och upphovsrätten för forskarnas alster möjligen börjar tillfalla arbetsgivaren, universitetet. Enligt förhandsuppgifter kommer ett lagförslag att ges
i vår enligt vilket upphovsrätten för en person under arbetsavtal automatiskt överförs till arbetsgivaren. Betyder det att Finlands universitet ska slåss mot stora internationella förlagskonglomerat som TFG?

Och om mitt universitet sätter sig på upphovsrätten för min text (den här, till exempel!), kan det innebära att jag plötsligt inte får klippa ut innehållet ur en text som jag redan skrivit och sedan presentera den i t.ex. en konferenspublikation? Hur är det med mina föreläsningar och mina powerpointpresentationer? Kan det till och med leda till att forskare vill leva på stipendier istället för på forskaranställningar för att slippa ge patent och publikationsrätter till universitetet? För att få rå om frukterna av sitt eget arbete, för att låta lite marxistisk.

Patent som tas på en uppfinning som en forskare gjort medan han eller hon varit anställd i ett forskningsprojekt tillkommer redan idag universitetet. Det är i någon mån begripligt: om jag anställer dig för att utföra det här projektet får jag också skörda frukterna? Du kan inte springa iväg och sälja ut det som jag gjort det möjligt för dig att göra. Men det finns en gråzon också idag. Det hindrar ibland forskare från att ta ut patent, särskilt om de uppfattar det så att de hittat på allting själva och att arbetet ligger utanför det som de var anställda för. Patentbenägenheten är med andra ord också är en funktion av hur stor tillit och lojalitet man har till sin arbetsgivare.

Det här hänger ihop med en sak som diverse reformer inte kan komma åt: tanken är fri och vetenskaparen själv är den som kan vetenskapen. Trots rädsla för större totalitär makt kommer en universitetsreform inte att kunna ta det vi inte yttrar ifrån oss: vi kunde hålla inne med våra idéer, vänta tills vi avgått eller skriva under pseudonym. Eller?

Vad har det här med Open Access att göra? Jo OA har en inbyggd funktion som går emot copyrighttänkandet. Copyrighttänkandet ska beskydda upphovsmän eller copyrightinnehavare (som kan vara upphovsmän, förlag, universitet, musikbolag) så att de har en chans
att också få ”skörda frukterna”. Det betyder inte att vem som helst får ta dina alster och låtsas att de är deras egna - den immateriella upphovsrätten kan inte överföras eller upphävas. Men den materiella, den som handlar om pengarna, den kan överföras.

Det är i det här glappet som förlagen gör pengar på universitetens och forskarnas arbete. Det intressanta blir hur universiteten börjar bete sig då de själva kan fungera som aktörer på marknaden. Börja de sälja sina tjänster inåt, dvs. ska enheterna t.ex. köpa publikationstjänster av biblioteken? Kommer det att bli OA-publikationer i större utsträckning eller vill våra egna universitet också göra pengar på dem i de internationella förlagens ställe?

På Forskarförbundets årliga Förhandlingsdagar 12-13 mars skämtade forskarna friskt om hur universiteten ska ta in pengar: WC-avgifter på campus t.ex. Hedersdoktorat till rätt pris? ... Sälja tillbaka copyrighten till forskarna?

Ingen vet.

***

Diskussionen om upphovsrätten och den nya universitetslagen pågår som bäst.

I Professorsförbundets och Forskarförbundets gemensamma tidskrift Acatiimi 3/2009 (s. 28) uttrycker Forskarförbundets jurist Mia Weckman sin oro: "Hela upphovsrättslagens namn är helt fel om det inte blir några rättigheter kvar hos upphovsmannen. I den nya upphovsrättslagen måste införas ett undantag för högskolorna."
http://www.acatiimi.fi/3_2009/03_09_10.php

Rainer Oesch (professor i handelsrätt) kritiserar lagförslaget i sin insändare i Helsingin Sanomat 12.3.2009: "Om upphovsrätten och publikationsrätten flyttas till universitetsorganisationerna handlar det inte längre om fri forskning."

Ikaros har diskuterat Open Access och vetenskaplig publikation i ett annat nyhetsbrev hösten 2008: http://www.fbf.fi/ikaros/nyhetsbrev/2008-09-30.html och i senaste numret
http://www.fbf.fi/ikaros/arkiv/2009-1/Ikaros109_p14-15.pdf

COPYRIGHT Denna text får vidarebefordras och publiceras fritt utan särskilt lov så länge upphovskvinnans- eller mannens namn och tidskriften Ikaros namn och webbsida www.fbf.fi/ikaros framgår tydligt.

***
Vad anser du? Finns här missuppfattningar? Diskutera gärna här i Ikaros blogg!

torsdag 2 april 2009

Nyhetsbrev 6/09:Ebenezer Scrooge och ekonomin

Redaktör: Nikolaj Enckell

”Bara marknaden återfår sitt förtroende så kommer ekonomin att repa sig”. Detta verkar vara idén bakom alla de räddningsaktioner som syftar till att förhindra en fullständig kollaps av den globala ekonomin. Det som slår en är att den ekonomiska härdsmälta vi bevittnar verkar uppfattas som ett, i grunden, psykologiskt problem.

Det här är ingen slump. Den akademiska ekonomins centrala gestalt är ju homo economicus, den ”nyttomaximerande” (läs ”profitmaximerande”) människan och den här bastarden är sannerligen ett psykologiskt fenomen. Närmast liknar hon väl Charles Dickens gestalt Ebenezer Scrooge. Allt Scrooge gör syftar till att maximera profiten. Till skillnad från honom lever de flesta av oss inte för att samla pengar på hög. Motiven för våra verksamheter är, kunde man säga, lika brokiga som livets mångfald av meningar. Därför kan en hel del av det vi gör inte förstås som psykologiska fenomen. Scrooge däremot är ett psykologiskt fenomen just p.g.a. sin tragiska inskränkthet.

Skall vi alltså förstå vår ekonomi, som ju är organiskt invävd i alla våra verksamheter, så måste vi förstå mångfalden av skäl till våra handlingar. Ofta är skälen till att vi gör eller låter bli att göra saker synnerligen okomplicerade. I en penningekonomi är det t.ex. så att vi köper det vi behöver eller vill ha om vi har pengar till det. Saknar vi däremot pengar så kan vi inte köpa det. Att vi beter oss så har givetvis inget med psykologi att göra. Det är bara ett konstaterande om hur saker på en marknad i regel byter ägare. Lika självklart är det att ingen kan sälja något på en marknad om pengarna saknas. Man gör alltså inte investeringar om folk saknar förutsättningarna för att köpa det man producerar. I grunden är inte heller det här ett psykologiskt fenomen utan ett konstaterande om de meningsfulla villkoren för investering och produktion i en penningekonomi.

Ett annat grundläggande faktum i en penningekonomi som vår är att vi kan köpa endast för den mängd pengar vi får ut i lön. Om vi alltså inte kan absorbera de varor som produceras kan det i grunden bara bero på två saker. Antingen betalas för lite pengar ut i löner eller så är fördelningen av inkomsterna sådan att en del har för lite pengar för att köpa det de behöver och önskar medan andra har mer en de ”kan” göra av med.

I det senare fallet kan de som har ”för mycket” låna åt dem som har för lite. Men då måste lönerna som betalas ut vara fördelade så att sakerna kan köpas samtidigt som lånen återbetalas. Med andra ord kan den ursprungliga snedvridningen inte vara bestående. Om den består kommer ökningen av låntagarnas köpkraft bara att vara tillfällig och lånen kommer så småningom ytterligare att tära på deras redan bristande köpkraft. Resultatet är då givetvis att allt fler varor kommer att bli osålda.

En tredje sak som det kan vara värt att uppmärksamma är att vår rikedom består i vår befintliga kapacitet att producera varor (och andra nyttigheter). En bristande efterfrågan på dessa varor är alltså inte ett yttryck för vår fattigdom utan alltid ett självförvållat systemfel. Pengarna finns inte där de skulle behövas. Att de inte finns där de skulle behövas kan i många fall ha psykologiska orsaker men beteendet hos dem som drabbas av penningbristen, både konsumenter och producenter, kan inte förstås i psykologiska termer. Deras problem har för det mesta en helt objektiv karaktär.

Detta faktum kan också uttryckas på följande sätt. Marknaden kan fungera bra bara om distributionen av pengar fungerar så att de fördelas på ett balanserat sätt mellan producenter och konsumenter. Alltså så att producenterna kan betala löner samt investeringar och konsumenterna kan köpa de producerade nyttigheterna. Däremot kan marknaden inte lösa problemet med penningdistributionen. På marknaden finns ingen sådan mekanism som skulle börja omfördela pengarna om penningdistributionen blir skev.

Ett annat faktum är att en ekonomi på systemplanet inte kan spara sig ur en kris som orsakats av en pengarnas skeva fördelning. Att inte producera de nyttigheter man kunde producera, alltså att låta det arbete vara ogjort som man kunde göra är inte att spara. Alltså, att människor går arbetslösa är, på systemplanet, inte en sparåtgärd, lika lite som det är en sparåtgärd att stänga ett företag som kunde producera nyttigheter. I själva verket är det här förstörelse av rikedom. Det borde inte vara svårt att inse.

Det underliga med den rådande ekonomiska krisen är att den orsakats av ett bisarrt förhärligande av ett slags Ebenezer Scrooge mentalitet. I stället för att uppmuntra till investeringar och en balanserad fördelning av pengarna har man förhärligat förmågan att samla pengar på hög. I grund och botten är den uppblåsta finansiella sektorn bara ett uttryck för det här fenomenet. Ekonomernas och politikernas reaktion på krisen är lika underlig (lysande undantag finns givetvis, se t.ex. www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=12953, www.engdahl.oilgeopolitics.net/ ). Det verkar som om man inbillar sig att ekonomin kan räddas genom att rädda den uppblåsta finansiella sektorn i kombination med sparåtgärder i realekonomin.

Faktum är ändå att Ebenezer Scrooge bara kan räddas genom en terapi som får honom att inse det livsfientliga i hans livshållning. Så är det också med vår ekonomi. Dess räddning kan bara vara en terapi som avvecklar den rådande finanskapitalismens livsfientliga ”Ebenezer Scrooge”-ideologi – jakten på den maximala profiten.

Lämpligen kunde en del av terapin bestå i en reform av ekonomiundervisningen vid våra universitet. Exakt hur en sådan reform borde se ut är väl en öppen fråga. En sak borde den åtminstone resultera i. Studenterna borde inse att vår ekonomi inte bara handlar om psykologiska fenomen. Att bevara den illusionen (en illusion som i dagens ekonomiundervisning mer eller mindre verkar hamras in i studerandena), borde för ekonomistudenten göras svårare än det är för en kamel att ta sig genom ett nålsöga.