Nyhetsbrev 3/09: Politikers fagra löften och anleten

Redaktör: Barbro Nordling

För en tid sen deltog jag i en undersökning på internet, där man ville utvärdera vilken roll "skönhet" spelar i politiken. När jag läste Heidi Avellans I dag-kolumn i Hbl häromdagen påmindes jag om undersökning (Hbl 10.2.09). Avellan begrundar USAs nye president och hans yttre. Hon konstaterar att "val vinns på plånboksfrågor - men också på ett fagert yttre." Detta backas upp av ett forskarteam i undersökningen "The Looks of a Winner - Beauty, Gender and Electoral Success" (Niclas Berggren, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, 2006).

I själva enkäten fick man se en rad foton vilka man skulle bedöma, i avseendena kompetens, skönhet, intelligens, sympati (likability) och pålitlighet. Forskarna har särskilt fäst sig vid könsskillnader - hur kvinnor bedömer fotona vs hur män bedömer dem, och hur uppfattningarna om kvinnorna respektive männen på bilderna skiljer sig. Bilderna är på finländska politiker. Dels innehöll undersökningen en sorts "hypotetiskt val" där man skulle rösta på en av fyra kandidater (dvs av de bilder man just sett); dels har man jämfört resultaten från enkäten med faktiska röstningstal. (Finländare som deltog i undersökningen fick se bilder på svenska politiker för att resultaten inte skulle grumlas av att man kände igen personerna på bilderna. Dock ingår dessa resultat inte i den nämnda rapporten).

Rapporten hävdar alltså att skönhet kan ge en liten, men viktig, fördel i politiken - "allt annat lika, så vinner den 'vackrare'". Bland annat kom forskarna fram till att det finns stora könsskillnader i hur bilderna bedömdes. Att skillnaden för kvinnliga kandidater var så stor är anmärkningsvärt. I det hypotetiska valet ansåg 45 procent att den kandidat de valt också var den vackraste. När man jämförde karaktärsomdömena med huruvida kandidaterna faktiskt valts in (i riktiga val), bedömdes 63 procent av de invalda kvinnorna som "vackrare än medeltalet." Bland invalda män var motsvarande siffra 40 procent. Kvinnor är tydligen också, om man ser till det hypotetiska valet, mer benägna att rösta på kvinnor (mer precist, i 68,3 procent av fallen uppger kvinnorna att de skulle ha valt att rösta på en kvinna), medan mäns benägenhet att rösta på andra män är svagare. Skönhetsbegreppet i undersökningen är tekniskt: det består av en skala 1 till 5 (där 1 är det lägsta och 5 det högsta omdömet), annars låter undersökningen sig inte göras. Forskarna konstaterar också att respondenternas omdömen rätt långt stämmer överens med varandra, även om skillnader fanns mellan mäns och kvinnors skönhetsomdömen.

Nu är ju enkätsituationen lite märklig. Man ombeds göra en bedömning av fotografier, och sedan rösta på någon av kandidaterna. Man ska alltså uttryckligen "rösta" på basen av kandidaternas yttre och sina egna gissningar om kandidatens karaktär. I en faktisk valsituation kan man försöka bekräfta sina eventuella omdömen (låter en kandidat som "ser kompetent ut" lika kompetent när man hör personen tala?), och man känner till kandidaternas politiska tillhörighet. I webbundersökningen fanns bara bilden till hands. Vad forskarna försöker komma åt är antagligen mer eller mindre omedvetna tendenser, något som kan vara nog så viktigt att undersöka. Däremot får vi ju ingen uppfattning om hur folk resonerat när de gjort sina hypotetiska val (till exempel finner jag det märkligt att bara 60 procent tror sig ha röstat på den mest kompetenta kandidaten - röstar de övriga 40 procenten medvetet på någon de tror är mindre kompetent?). Nu var det väl inte heller avsikten med undersökningen, men det tål att funderas på. Och om det finns en likhet mellan röstningsbåset och webbröstningen (det vill säga, om deltagarna i undersökningen tyckte att det var naturligt att bedöma fotografier och "rösta" på okända ansikten), kan det säga något om hur politik uppfattas?

Rapporten finns att läsa i pdf-format på http://ftp.iza.org/dp2311.pdf.

Nyhetsbrev 2/09: Kan kostråd vara vetenskapliga?

Redaktör: Sara Othman

Förra veckan gick det svenska Livsmedelsverket ut med en varning till alla läkare och kostrådgivare: ge inte ut kostråd som inte är tillräckligt vetenskapligt undersökta!Den nyaste trenden med lågt kolhydratintag och högt intag fett kritiseras hårt - att uppmuntra folk att äta mer mättat fett menar de är direkt hälsovådligt. Varningen, i form av ett debattinlägg i Aftonbladet, gavs som ett svar på en tidigare debattartikel av Lars-Erik Litsfeldt i samma tidning. Litsfeldt anser att Livsmedelsverket borde fråntas rätten att ge kostråd åt befolkningen av samma skäl, han menar å sin sida att deras kostråd inte är tillräckligt underbyggda av vetenskapen.

Bloggen Doktor Dahlqvist, ”läkaren Annika Dahlqvists lågkolhydratblogg”, är en av dem som länge gått hårt ut i offentligheten för att rekommendera den typ av diet som Livsmedelsverket varnar för, LCHF-dieten (Low Carb High Fat). En typ av respons på den mer eller mindre överhettade kostdebatten går ut på kommentarer i stil med vad signaturen ”hungrig” skriver på Vasabladets webbsida: ”Man får nog undra vad man får äta idag. GI som det pratats om så mycket och trott att man skulle behöva äta. För en tid sen var det frukt som kunde vara giftiga m.m Jag undrar om man oftare borde fara till MacDonalds ändå. Sist och slutligen är det väl inte så farlig mat när man börjar jämföra.” Av debatten att döma verkar det alltså som om förmågan att tolka vetenskapliga nyheter kritiskt är nödvändigt om man alls ska kunna äta - eller så kan man lika gärna bara äta snabbmat. Innan man tar detta steg kunde det vara skäl att titta lite närmare på vad debatten egentligen handlar om:

Livsmedelsverket är uttryckligen oroligt för de långvariga hälsokonsekvenserna av dieten som ännu är okända, medan Litsfeldt talar om det som hjälper uttryckligen för att gå ner i vikt. I Dahlqvists lista över hälsovinster av LCHF-dieten finns varken cancer eller hjärt/kärl-sjukdomar medräknade. De flesta vinsterna är kortvariga effekter. I hennes lista över vetenskapliga artiklar handlar de allra flesta om viktminskning, blodtryck och diabetes. Livsmedelsverket skriver å sin sida att 72 av 80 gjorda undersökningar stöder teorin om att högt intag av mättat fett i det långa loppet orsakar cancer och hjärt/kärlsjukdomar. Den vetenskapliga grund som respektive debattörer hänvisar till möts alltså inte fullt ut vad gäller denna långsiktiga oro.

Dahlqvists kallar sin lista över vetenskapliga artiklar en lista ”om hälsa och viktnedgång” via dieten. Men det är lite oklart vad hon menar med hälsa här. Hon bemöter ofta kostråd som uppmuntrar till att äta frukt och fibrer med att sådan kost innehåller kolhydrater (se några exempel här), medan Livmedelsverket påpekar att ”frukt, alla sorters grönsaker, och fullkornsprodukter är naturliga - mer eller mindre kolhydratrika - delar i ett hälsosamt ätande som ger en rad viktiga näringsämnen.” Mot kritiken att hennes mat innehåller för lite vitaminer och kostfibrer svarar Dahlqviat att hon själv mår ypperligt av kosten. Man kan fråga sig var det vetenskapliga ligger i det svaret.

Det är också oklart i hur hög grad debattörerna möts i vad de menar med ”kolhydrater”. Livsmedelsverket varnar för raffinerade kolhydrater, speciellt vitt socker och läsk. Doktor Dahlqvist talar om kolhydrater i största allmänheten, hon ger sig också på GI-metoden som hon anser vara ”för mesig”. Dessutom definierar hon kostfibrer som ”cellulosa som kroppen inte kan bryta ner”. Just det att fibrerna inte kan brytas ner brukar dock annars betecknas som det nyttiga med dem, de tar därmed med sig skräp ur kroppen på vägen ut. Näringsämnen verkar alltså fungera väldigt olika i kroppen beroende på hur man väljer att beskriva dem, det pekar på att kroppen som helhet utgör ett lite mer komplicerat system än de allmänna kostråden tycks vilja erkänna.

Man kan också fundera på nyttan med att över huvud taget ge kostråd som är allmänna och i samma anda fundera på vilken roll vetenskapen egentligen kan ha i råden. Om man jämför respektive debattörers råd ur en vidare synvinkel kunde man säga att Livsmedelsverkets råd är mångsidigare; Dahlqvists råd innebär en diet. Det är viktigt att komma ihåg att en diet, i ordets logiska bemärkelse, alltid handlar om att välja bort något livsmedel av skäl som kan vara etiska, medicinska eller ha generella hälsoanspråk i bakgrunden. Och det som lämnas bort är alltså inte bara det som står helt utanför kostcirkeln, dvs det som kroppen inte alls behöver, utan i fallet LCHF-dieten också det som finns inom den. En diet handlar alltid om att välja bort något som kroppen potentiellt kan behöva och för därmed alltid med sig en risk i det avseendet. Hur många vetenskapliga undersökningar råden bygger på vet man aldrig hur den egna kroppen kommer att reagera innan man provar. Att Doktor Dahlqvist själv mår ypperligt är egentligen inte alls relevant för de anspråk hon gör för sina råd.

När det handlar om dieter som väljer bort ett näringsämne som kroppen behöver, som kolhydrater, kan det alltså aldrig handla om totalförbud utan om proportioner. Och så fort det handlar om proportioner blir det direkt knivigare att ge råd som passar alla. Alla behöver inte gå ner i vikt, eller sänka blodtrycket. Vi behöver också kolhydrater för att få energi, hur mycket vi behöver måste stå i proportion till mycket energi vi använder. Det är alltså viktigt att komma ihåg att när det handlar om lågt kolhydratintag och inte totalförbud betyder det samtidigt också att intaget kan bli för lågt. Även om övervikt är ett utbrett fenomen idag passar kostråd som möter detta problem inte alla människor, det är fortfarande en diet. Det ”vetenskapliga” måste fortfarande sättas i relation till vilka behov man har som enskild individ.

Tips: Ikaros nummer 1/2007 med tema "Hälsans psykologi och matens fysiologi" finns på vår hemsida: http://www.fbf.fi/ikaros/arkiv/2007-1/innehall.html