Nyhetsbrev 6/09:Ebenezer Scrooge och ekonomin

Redaktör: Nikolaj Enckell

”Bara marknaden återfår sitt förtroende så kommer ekonomin att repa sig”. Detta verkar vara idén bakom alla de räddningsaktioner som syftar till att förhindra en fullständig kollaps av den globala ekonomin. Det som slår en är att den ekonomiska härdsmälta vi bevittnar verkar uppfattas som ett, i grunden, psykologiskt problem.

Det här är ingen slump. Den akademiska ekonomins centrala gestalt är ju homo economicus, den ”nyttomaximerande” (läs ”profitmaximerande”) människan och den här bastarden är sannerligen ett psykologiskt fenomen. Närmast liknar hon väl Charles Dickens gestalt Ebenezer Scrooge. Allt Scrooge gör syftar till att maximera profiten. Till skillnad från honom lever de flesta av oss inte för att samla pengar på hög. Motiven för våra verksamheter är, kunde man säga, lika brokiga som livets mångfald av meningar. Därför kan en hel del av det vi gör inte förstås som psykologiska fenomen. Scrooge däremot är ett psykologiskt fenomen just p.g.a. sin tragiska inskränkthet.

Skall vi alltså förstå vår ekonomi, som ju är organiskt invävd i alla våra verksamheter, så måste vi förstå mångfalden av skäl till våra handlingar. Ofta är skälen till att vi gör eller låter bli att göra saker synnerligen okomplicerade. I en penningekonomi är det t.ex. så att vi köper det vi behöver eller vill ha om vi har pengar till det. Saknar vi däremot pengar så kan vi inte köpa det. Att vi beter oss så har givetvis inget med psykologi att göra. Det är bara ett konstaterande om hur saker på en marknad i regel byter ägare. Lika självklart är det att ingen kan sälja något på en marknad om pengarna saknas. Man gör alltså inte investeringar om folk saknar förutsättningarna för att köpa det man producerar. I grunden är inte heller det här ett psykologiskt fenomen utan ett konstaterande om de meningsfulla villkoren för investering och produktion i en penningekonomi.

Ett annat grundläggande faktum i en penningekonomi som vår är att vi kan köpa endast för den mängd pengar vi får ut i lön. Om vi alltså inte kan absorbera de varor som produceras kan det i grunden bara bero på två saker. Antingen betalas för lite pengar ut i löner eller så är fördelningen av inkomsterna sådan att en del har för lite pengar för att köpa det de behöver och önskar medan andra har mer en de ”kan” göra av med.

I det senare fallet kan de som har ”för mycket” låna åt dem som har för lite. Men då måste lönerna som betalas ut vara fördelade så att sakerna kan köpas samtidigt som lånen återbetalas. Med andra ord kan den ursprungliga snedvridningen inte vara bestående. Om den består kommer ökningen av låntagarnas köpkraft bara att vara tillfällig och lånen kommer så småningom ytterligare att tära på deras redan bristande köpkraft. Resultatet är då givetvis att allt fler varor kommer att bli osålda.

En tredje sak som det kan vara värt att uppmärksamma är att vår rikedom består i vår befintliga kapacitet att producera varor (och andra nyttigheter). En bristande efterfrågan på dessa varor är alltså inte ett yttryck för vår fattigdom utan alltid ett självförvållat systemfel. Pengarna finns inte där de skulle behövas. Att de inte finns där de skulle behövas kan i många fall ha psykologiska orsaker men beteendet hos dem som drabbas av penningbristen, både konsumenter och producenter, kan inte förstås i psykologiska termer. Deras problem har för det mesta en helt objektiv karaktär.

Detta faktum kan också uttryckas på följande sätt. Marknaden kan fungera bra bara om distributionen av pengar fungerar så att de fördelas på ett balanserat sätt mellan producenter och konsumenter. Alltså så att producenterna kan betala löner samt investeringar och konsumenterna kan köpa de producerade nyttigheterna. Däremot kan marknaden inte lösa problemet med penningdistributionen. På marknaden finns ingen sådan mekanism som skulle börja omfördela pengarna om penningdistributionen blir skev.

Ett annat faktum är att en ekonomi på systemplanet inte kan spara sig ur en kris som orsakats av en pengarnas skeva fördelning. Att inte producera de nyttigheter man kunde producera, alltså att låta det arbete vara ogjort som man kunde göra är inte att spara. Alltså, att människor går arbetslösa är, på systemplanet, inte en sparåtgärd, lika lite som det är en sparåtgärd att stänga ett företag som kunde producera nyttigheter. I själva verket är det här förstörelse av rikedom. Det borde inte vara svårt att inse.

Det underliga med den rådande ekonomiska krisen är att den orsakats av ett bisarrt förhärligande av ett slags Ebenezer Scrooge mentalitet. I stället för att uppmuntra till investeringar och en balanserad fördelning av pengarna har man förhärligat förmågan att samla pengar på hög. I grund och botten är den uppblåsta finansiella sektorn bara ett uttryck för det här fenomenet. Ekonomernas och politikernas reaktion på krisen är lika underlig (lysande undantag finns givetvis, se t.ex. www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=12953, www.engdahl.oilgeopolitics.net/ ). Det verkar som om man inbillar sig att ekonomin kan räddas genom att rädda den uppblåsta finansiella sektorn i kombination med sparåtgärder i realekonomin.

Faktum är ändå att Ebenezer Scrooge bara kan räddas genom en terapi som får honom att inse det livsfientliga i hans livshållning. Så är det också med vår ekonomi. Dess räddning kan bara vara en terapi som avvecklar den rådande finanskapitalismens livsfientliga ”Ebenezer Scrooge”-ideologi – jakten på den maximala profiten.

Lämpligen kunde en del av terapin bestå i en reform av ekonomiundervisningen vid våra universitet. Exakt hur en sådan reform borde se ut är väl en öppen fråga. En sak borde den åtminstone resultera i. Studenterna borde inse att vår ekonomi inte bara handlar om psykologiska fenomen. Att bevara den illusionen (en illusion som i dagens ekonomiundervisning mer eller mindre verkar hamras in i studerandena), borde för ekonomistudenten göras svårare än det är för en kamel att ta sig genom ett nålsöga.