fredag 15 januari 2010

Nyhetsbrev 1/10: Forskning utan anställning: universiteten som grå arbetsgivare

Redaktör: Yrsa Neuman
medlem av Ikaros redaktionsråd
ordförande för fackföreningen Forskarföreningen vid Åbo Akademi 2009

Forskare som arbetar på stipendier saknar helt anställning – men universiteten klarar sig inte utan dem
Att jobb i staten är trygga är långt i från sant idag. Det var kanske så på 1980-talet men när det gäller forskarna och lärarna på universiteten i landet är sanningen den att 2004 var 74,1 % av dem visstidsanställda (enligt Forskarförbundet 2004). Finansministeriet har hoppats att den nya universitetslagen ska medföra att visstidsanställningarna minskar.

Sanningen är dock den att en stor del av forskningen i Finland utförs av människor som inte har någon anställning alls utan är stipendiefinansierade. Forskarna har helt enkelt inget arbetskontrakt. Det här är de forskare som får stipendier istället för lön. Man bör inte blanda ihop dem med projektforskare, som är anställda av universitetet i projekt som finansieras av fonder eller företag. För projektforskarnas del går finansieringen in i universitetets ekonomisystem och de anställs för att utföra ett forskningsarbete, om än ofta på viss tid och snuttvis. Stipendieforskarna däremot har inga arbetskontrakt. De har personliga stipendier som utbetalas på deras konton men de har ingen arbetsplatshälsovård mm. eftersom de inte har någon anställning. Det händer att universitet får in stipendier från fonder och betalar dem vidare som stipendier också. Bland annat vid Åbo Akademi finns sådana fall: ”doktorandplatserna” i forskarskolan Utbildning och pedagogiskt ledarskap i ett mångkulturellt samhälle (PF, Vasa) utlystes som stipendier och inte som anställningar våren 2009. Det här projektet finansieras delvis av Svenska Kulturfonden.

Stipendiefinansieringsväsendet är gammalt. Forskningen professionaliserades under den senare hälften av 1800-talet och då det inte längre var enbart redan förmögna gentlemän eller präster som sysslade med vetenskap uppstod frågor om levebröd för vetenskapare. Förmögna människor dök upp som mecenater som gav begåvade forskare en chans.

En grå ekonomi med mer och mindre redliga aktörer
Idag existerar stipendiefinansieringen som en parallellvärld till universitetens anställningsordning. Olika vetenskapsgrenar är beroende av olika andelar stipendieforskning beroende på vilka fonder som finns som stöder det aktuella området, vilken utdelningspraxis dessa fonder har (ger de projekt via universitetet blir forskaren projektanställd) och vilka andra finansieringskällor det finns. På några håll finansierar Finlands akademi eller TEKES eller företag forskningen. På andra håll är det svårt att idka sådan tillämpad forskning att företag vill köpa den och då händer det att stipendieforskning står för en större andel av den sammanlagda forskningsinsatsen.

Nu har några av de större fonderna som finansierar forskning gått ihop och bildat en pool: post doc-poolen. Därifrån kan forskare som doktorerat ansöka om arbetsstipendier för arbete utomlands. De fonder som bildat post doc-poolen hör till ett nätverk som heter God fondpraxis och som arbetar för att fonderna ska skötas och sköta sin uppgift på ett ansvarsfullt sätt. I god praxis ingår att de som får stipendier ska listas på hemsidor eller likn., dvs. att utdelning, utdelningskriterier och utlysning ska vara offentliga och öppna. Nätverkets principer är bra men som alltid finns det utrymme för förbättring.

God fondpraxis (Delegationen för stiftelser och fonder rf)
http://www.saatiopalvelu.fi/fi/Saatioiden_ja_rahastojen_neuvottelukunta/Hyva_saatiotapa/

Det finns många fonder som finansierar forskning men inte hör till nätverket. En del av dem kan betecknas som mindre professionella – de sköter sin utdelning under bordet och är ibland närmast nepotistiska. Ändå finns det forskare och ämnen inom universiteten i vårt land som på ett avgörande sätt är beroende av dessa fonder.

Stipendieforskarna för ofta en märklig tillvaro på sin arbetsplats i och med att de saknar arbetsavtal. Ofta får de arbetsrum eftersom de ju utför forskning vid en institution eller ett labb. Men de omfattas inte av t.ex. arbetsplatsens e-postlistor eftersom e-postlistorna genereras automatiskt ur databasen över anställda. Deras arbetsresor finansieras inte heller av arbetsplatsen utan när de ska resa till samma konferens som sina anställda kollegor i samma projekt ska de ansöka om fondpengar för att finansiera resan istället för att bara beställa biljetterna via datasystemet.

Särskilt lever de som arbetar inom en bransch där korta arbetsstipendier är vanliga i en ansökningsrumba. Det kan hända att forskningsplaner, redovisningar mm. ska skrivas och skickas in flera gånger per år – detta bara för arbetsstipendierna. Lägg till resestipendierna och redovisningarna för dem.

Arbetsgivaren har vid många universitet ingen aning om hur många som vid en given tidpunkt arbetar vid universitetet som stipendiater. I vissa fall vill man kanske inte veta eftersom uträkningen av hur effektivt universitetet använt sin arbetskraft kommer att se mycket sämre ut om man inkluderar dem som jobbar i den grå ekonomin som alla Finlands universitet dras med.

Stipendieforskning och universitetens resultat
Kari Lilja vid Tammerfors universitet undersökte 2009 hur stor del av universitets resultat som producerades av stipendiater. ”Universitetets resultat” räknas i skrivande stund i Finland i bl.a. avlagda examina och publikationer. Det visade sig att det var en inte oväsentlig del. Kartläggningens upphovsman menar att detta ska förstås som ett argument för att universiteten ska ta i tu med sina stipendiater och se till att deras arbetsvillkor är drägliga, något som det har saknats politisk vilja för på många håll.

Läs en översikt av rapportens resultat här:
http://www.acatiimi.fi/7_2009/07_09_06.php

Den politiska viljan saknades också länge för att se till att stipendiaterna, som ju är utan anställning, också ska omfattas av den sociala trygghet som människor i anställning har. Tack vare en aktiv grupp, TATUSOTU, infördes 2009 en obligatorisk försäkring för stipendiater. Försäkringen sköts av Lantbrukarnas pensionsanstalt (LPA) och ger stipendiaterna möjlighet till inkomstbundet arbetslöshetsunderstöd och pension. Vi har alltså idag många människor i Finland som jobbat hårt med forskning hela livet men som inte tjänat ihop någon pension alls. Likaså har stipendiaternas moderskapspenningar mm. legat på lägsta nivå eftersom stipendierna inte räknats som inkomst – så sent som år 2008.

I det här ljuset är det inte att undra på att forskningen i Finland tappat mark. Forskningsvärlden befolkas av ett nytt prekariat.

TATUSOTU-gruppens blogg: http://tatusotu.blogspot.com/

Dan Lolax’ i Ikaros nyhetsbrev om hur forskningen i Finland blivit sämre:
http://ikarosnyhetsbrev.blogspot.com/2009/11/nyhetsbrev-1609-extern-styrning-samre.html

Framtiden då?
Stipendieforskningen kommer inte att försvinna. Stadgarna för de fonder som grundats för att finansiera forskning kan inte ändras i ett slag och universiteten kommer att ha allt mindre pengar att röra sig med, tänker många i och med den nya universitetslagen som träder i kraft vid årsskiftet då universiteten halvprivatiseras och statens finansieringsgrunder ändras. Fonderna kommer inte att vilja donera medlen via universitetet eftersom de sociala avgifterna för en anställd är väsentligt högre (närmare 30 %) än de 14% av stipendiet som går till LPA-försäkringen. Därtill tar många universitet en andel av medlen för att täcka sina kostnader för att betala ut lönerna och hålla igång datasystemen och betala hyrorna så att de pengar som går direkt till forskarna blir mindre på vägen. Den här sk overheadkostnaden vid t.ex. Åbo Akademi har varit 15%. Många fonder vill inte betala den eftersom de anser att universitetet ska stå för infrastrukturen medan de kan finansiera innehållet. Den här frågan är svår men kräver en vettig lösning.

De som är mest illa ute nu är inte fonderna som får svårt att ge sina pengar till rätt ändamål utan stipendiaterna, för vilka den bästa lösningen vore om stipendieväsendet helt försvann och ersattes av anställningar. En ansvarstagande fond ger alltså sin donation som projekt via ett universitet.

Stipendieforskarens inkomster
Hurudana pengar handlar det om för den enskilda forskaren? För en forskarstuderande som kommer att skriva på sin doktorsavhandling i minst ca 4 år ligger beloppet ofta på ca 1500 euro per månad. Härav dras 14% för pensionsförsäkringen. Skattegränsen för stipendier för mottagaren är 18700 år 2010 och arbetsstipendierna ligger oftast under denna summa. Många finansiärer höjer inte beloppet med åren så din disponibla inkomst alla de fyra åren ligger troligen på under 1300 per månad. Det finns fonder som ger arbetsstipendier som är mycket lägre än detta. Fattigdomsgränsen i Finland är 1090 € per månad och om stipendiefonden ger 15000 per år blir 1075 per månad kvar efter försäkringen.

Det finns mycket som kan göras bara viljan hittas och stiftelsernas styrelser tar reda på hur forskningens vardag ser ut. Universiteten kan registrera sina stipendieforskare och integrera dem på arbetsplatsen. Stiftelserna kan finansiera forskare på ett mera ansvarsfullt sätt, t.ex. genom att stöda samma kandidater genom hela avhandlingsarbetet (t.ex. med hjälp av årsvisa men på förhand utlovade förlängningar) för att minska på andelen möjlig forskningstid som går åt till ansökningar och redovisningar. Stiftelserna kan dela ut arbetsstipendier som är så höga att forskning på stipendier också kan hålla sin status.



(c): Denna text får citeras, spridas och kopieras fritt förutsatt att skribentens namn och källa (Tidskriften Ikaros nyhetsbrev 1/2010) framkommer tydligt.

måndag 16 november 2009

Nyhetsbrev 16/09: Extern styrning - sämre vetenskap?

”Forskningens premisser har försämrats” slår Finlands akademi fast efter att en rapport om vetenskapens tillstånd och nivå i Finland publicerats.

Man kan konstatera att försämringen inte gäller alla områden och att Finland, relativt sett, värnar om vetenskapen. Till exempel så satsar Finland drygt 3 procent av BNP på forskning och utveckling (FoU), en satsning få europeiska länder kan matcha (trots att treprocentsgränsen ingår i Lissabonstrategin som ska göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomiska område).

FoU-satsningen har också lett till att Finland har fler forskare per capita än något annat land.

Men den sistnämnda statistiken – antalet forskare per capita, alltså – exemplifierar det som gäller för all statistik då det gäller vetenskap och forskning: Statistiken säger inget i sig, den behöver ältas för att bli begriplig.

Givet är, att ett högt antal forskare inte garanterar vettig forskning. Om något så ökar det endast risken för att arbetsmarknaden för forskare övermättas.

Rapporten som Finlands akademi publicerat understryker också det här, om än omedvetet. Att forskningens premisser försämrats står enligt akademin klart, då antalet referenser till finländsk forskning minskat.

Antalet referenser ska här mäta kvaliteten på den finländska forskningen. Så om antalet forskare ökar, samtidigt som antalet referenser minskar, måste väl det här betyda att kvaliteten på forskningen försämras drastiskt. Eller åtminstone att den finländska forskningen står stilla, medan andra länder rusar förbi.

Nu är ändå frågan om kvalitet (och den minst sagt besynnerliga metoden att mäta den) sekundär. Visserligen är jämförandet med andra länders forskning och framsteg i dag en del av forskningspolitiken och som en sådan realitet måste den beaktas, men de orosmoln som Finlands akademi ser är helt synliga utan nämnda jämförande. (Snarare är det väl så, att budskapet går bättre fram om det inleds med ett ”De är bättre än vi...”)

Akademin konstaterar nämligen att forskningen i Finland har en stark slagsida mot tillämpad forskning. Då den ekonomiska nyttan av forskningen är den enda nytta som den politiska debatten vill kännas vid, sker det här på bekostnad av grundforskningen.

Oroväckande är, att den tillämpade forskningen bereds ännu mera utrymme på universiteten i takt med att de externa finansiärernas roll ökar.

Åbo Akademis rektor Jorma Mattinen säger till Svenska Yle att Finlands akademi borde stå för en större del av kakan, på så sätt skulle grundforskningen stödas bättre. (Finlands akademi stod 2009 för 16 procent av forskningsfinansieringen, att jämföra till exempel med Tekes – utvecklingscentralen för teknologi och innovationer – som stod för 30 procent).

Mattinen instämmer i Finlands akademis farhågor, att grundforskningen blir lidande då externa finansiärer får alltför stor makt. Samtidigt tillbakavisar ÅA:s rektor påståendet att vetenskapens kvalitet blivit sämre.

Här kunde man fråga sig: Kännetecknas inte högklassig forskning – kvalitet med andra ord – av att den är obunden?

Rapporten Vetenskapens tillstånd och nivå i Finland (sammandrag på svenska): http://www.aka.fi/sv/A/Finlands-Akademi/Detta-ar-Akademin/Akademinytt2/Forskningens-premisser-har-forsamrats/

onsdag 30 september 2009

Nyhetsbrev 15/09: "Vad tror ni?" eller om risken att klarläggandet av ett problem förvandlas till en åsiktsfråga

Redaktörer: Göran Torrkulla och Nikolai Enckell

Mot bakgrunden av att Trafikskyddets undersökning visat att var tredje finländsk man inte använder bilbältet i baksätet, och att två av tio även lämnar bältet oanvänt i framsätet, frågades det häromdagen i Rundradions eftermiddagsprogram Radiohuset varför vi inte använder bilbältet.

Som vanligt fick lyssnarna ringa in och berätta vad de tror om saken. Jag slås av det lättsinniga sättet att varva kåserande inslag om män och kvinnor vid ratten, lyssnarnas åsikter och utlåtanden av sakkunniga i en fråga som ju ytterst handlar om liv och död. Det som bekymrar mig mest är avsaknaden av en kritisk prövning av halten och relevansen hos de åsikter som kommer till tals. Förutom de åsikter som rings in får jag bl.a. ta del av en forskares uttalande om att vi inte är gjorda för den typ av trafik vi har och en bilskollärares som intygar att attityderna till bilbältet har förändrats till det bättre, liksom slutsummeringen att majoriteten av de lyssnare som surfat in på webbplatsen anser att det beror på nonchalans eller glömska att man inte spänner fast bilbältet.

Att frågan "Vad tror ni?" kan medföra risken att klarläggandet av problemet förvandlas till en blotta åsiktsfråga verkar inte att bekymra programledarna, liksom inte heller att varken nonchalans eller glömska befriar oss från vårt eget ansvar i trafiken. Samtidigt undrar jag hur vårt omdöme påverkas av dessa dagliga offentliggöranden av en förment information, som utan åtskillnad inordnar vetenskapliga rön i raden av inlägg som alltför ofta har karaktären av blotta hugskott.

Eftersom bilbältet hjälper bara när det används, borde det också stå klart att det inte är meningsfullt att tala om ett val mellan att använda eller att låta bli att använda det. Och då varje risktagande i trafiken också utsätter andra trafikanter för risker, kan trafikvett inte handla om vad vi bryr oss om att minnas eller vilka risker vi själva vill ta. Samtidigt bör vi inte heller glömma bort att det fastspända bilbältet ingalunda förhindrar att olyckan är framme även om det bidrar till att motverka eller lindra skadorna. Sålunda borde bilbältet inte ses som ett "tvångsbälte" utan bruket av det som ett av många uttryck för ett sunt trafikvett.

Och sist men inte minst: Ett underlåtande i en så angelägen fråga som trafiksäkerhet innebär ingenting mindre än ett ansvarslöst risktagande som kan äventyra både det egna livet och andras liv. Som jag ser det handlar det inte i första hand att vi saknar behövlig information, och även om det är viktigt att vetenskapligt utforska våra trafikvanor, omständigheterna vid olyckor osv., är vi inte betjänta av "enkäter" om vad folk råkar tro eller tycka en torsdagseftermiddag. Det vi behöver bli påminda om är att det ankommer alla och envar att vinnlägga sig om göra det till en vana att spänna fast säkerhetsbältet innan bilen startar.
-GT



G 20 mötet i Pittsburgh – begravningen av ”Homo economicus”?

Outgrundliga äro Herrens vägar. Det samma kan sägas om vårt politiska etablissemang - outgrundliga äro dess vägar. Av just detta etablissemang har världens befolkning sedan mitten på sjuttiotalet (i Finland sedan mitten på 80-talet) fått lära sig att girigheten är den bästa motorn för ekonomin. Det man menat med denna floskel är bl.a: avreglering av alla ekonomins områden, maximal vinst för företagen, maximal avkastningar på värdepapper, maximala bonusar för chefer, tävling i den privata sektorn, i den offentliga sektorn och mellan nationer samt sist men inte minst, så små löner som möjligt åt vanliga medborgare.

Nu har det blivit pannkaka av alltihop och världsekonomin drabbats av härdsmälta. Vad gör man då? Jo, man håller möte, G 20, och så, vips deklarerar man att allt det där man tidigare sagt var osanning och att man nu måste göra tvärtom. Det är nämligen vad man kom överens om på detta möte. Det är klart, man uttryckte inte saken just på detta sätt, men det är precis det överenskommelserna implicerar. Givetvis fattades inga definitiva beslut i form av bindande avtal. Hur politiken nu kommer att läggas om är alltså ännu en helt öppen fråga.

Vad var det då man i princip nådde enighet om? Åtminstone två saker. Bonussystemet som gett astronomiska belöningar för kortsiktig och ansvarslös penninghantering måste stoppas och obalanserna i den globala ekonomin måste fås bort. Den första saken är väl begriplig för var och en. Problemet är förstås att alla försök att reglera näringslivstopparnas belöningar kommer att möta hårt motstånd av dem som kunnat sko sig på systemet, dvs. av dem som under de senaste decennierna utnämnts till ekonomins hjältar av bl.a. det nuvarande politiska etablissemanget. Motståndet kommer att vara svårhanterligt eftersom motståndarna förfogar över oändliga ekonomiska resurser som kan användas (och redan länge använts) för både utpressning och korruption.

Den andra frågan, alltså frågan om att råda bot på obalansen i alltid är en välsignelse. Av utrymmesskäl kan jag inte närmare gå in på frågan om den globala ekonomin innebär i klartext att de länder som nu har ett stort handelsöverskott skall förstärka den inhemska köpkraften i stället för att låna sitt överskott åt länder med stora handelsunderskott. Länderna med stora handelsunderskott skall å sin sida sluta låna pengar av överskottsländerna. I stället skall de investera i produktion som kan exporteras till överskottsländerna när köpkraften i dem förstärks. Låter det inte bra? Sunda förnuftet säger ju att affärstransaktioner måste ha en rimlig balans. Det kan inte vara så att A producerar varorna och sedan lånar sina pengar åt B för att B skall kunna köpa A:s varor om inte B producerar något. Alltså, så kan det inte fungera i all oändlighet. Man säger m.a.o. att länderna nu måste börja beakta varandras ekonomi och anpassa sin politik så att man inte konkurrerar ihjäl varandra. Man har uppenbarligen drabbats av insikten att konkurrens kan vara destruktivt, att den inte varför balanseringen av den globala ekonomin kräver att flera andra av den nyliberala ekonomins verktyg (se ovan, första stycket) också måste överges. I och för sig borde var och en kunna se att så är fallet. För det krävs bara lite eftertanke och nästan ingen fantasi.

Det mest slående exemplet på de obalanser man talar om i detta sammanhang är Kinas och USA:s ekonomiska relation. (Ett annat exempel är de ekonomiska relationerna mellan de baltiska och de nordiska länderna). Kina producerar varor och lånar pengar åt amerikanerna. För de pengar man lånat av kineserna köper amerikanerna sedan varor utan att själv producera tillräckligt för att generera tillräckligt med inkomster för att kunna återbetala lånen. Vi kan notera att det är obalanser av just det slaget som den ”fria marknaden” enligt teorin skulle ta hand om. I praktiken har dagens ”avreglerade” marknad som skapats av den nyliberala ekonomiska politiken bara förvärrat obalanserna i hela den globala ekonomin.

I konsekvensens namn borde givetvis hela den västliga politiska eliten avgå. De har lagt grunden och hejat på ett destruktivt och farligt ekonomiskt system. Givetvis kommer de inte att avgå. Ännu än lång tid framöver kommer vi att se samma leende ansikten på gruppfoton från internationella konferenser som bevakas av enorma polisstyrkor och militär. Etablissemangets skräck för folket har helt klart antagit paranoida drag och det hela ger ingen smickrande bild av demokratins tillstånd.

Nå, vi kan ändå glädja oss åt att åtminstone nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, har dragit slutsatser av den senare tidens händelser. I en intervju i programmet Ulkolinja: Krugman ja Amerikan lamat (http://www.yle.fi/player/player.jsp?id=374330&locale) konstaterar han att vi nu definitivt kan begrava ”homo economicus”, alltså idén om att vår strävan efter egennyttan alltid är det bästa för ekonomin. Fritt översatt säger Krugman att ”vi vet nu att ohämmad själviskhet är skadligt för det ekonomiska livet”. Nyheten måste vara chockerande för det stora flertalet akademiska ekonomer. Tiotuseneurosfrågan är vad de nu skall basera sina ekonomiska teorier på. Förslagsvis kunde man pröva tanken att det kanske inte finns något sådant som en ren ekonomi. Det kan ju vara så att ekonomi alltid också handlar om maktförhållanden, intressekonflikter och om vår självförståelse. Alltså att ekonomi alltid är politisk ekonomi. Därmed skulle det givetvis finnas skäl för samtliga discipliner inom de politiska vetenskaperna (inklusive filosofin) att ta itu med frågor som berör vår ekonomi. Det är givetvis en annan historia men jag tror att det skulle vara hälsobringande för samhällsdebatten överlag och för det akademiska livet internt om forskare från fler vetenskapsområden tog del i diskussionen om vårt ekonomiska liv.
-NE

måndag 31 augusti 2009

Nyhetsbrev 14/09: Om minneslivet

Redaktör: Lars Hertzberg

Psykologiska institutionen vid Åbo Akademi besöktes i våras av det fransk-engelska forskarparet Céline Souchay och Chris Moulin (Leeds). De är minnesforskare, och deras forskning presenterades i Hbl 26.4.09: "Människans minne är som ett whiskydestilleri," säger de enligt Hbl. "Det finns speciella magasin för olika skeden i processen. Informationen ändrar karaktär och mognar... Så här ser moderna minnesforskare på det som traditionellt har liknats vid ett anteckningsblock eller en dator."

Ett centralt begrepp för Souchay är "'metaminne' ... den kunskap vi har om vårt eget sätt att minnas" - vilken roll spelar det för vår minnesförmåga?

Som utomstående betraktare slås jag av fräschören i deras grepp, jämfört med vad man vant sig att läsa om psykologisk minnesforskning, som i det stora hela klampar på i Aristoteles fotspår. (Aristoteles ansåg att minnet måste vara något slags kopia som vi lagrar i vårt inre. Det är fortfarande en allmän föreställning att minnen är något som finns lagrat i oss tills det är dags att ta fram dem.) Visserligen använder Souchay och Moulin ord som "information" och "magasin" - ord som, misstänker jag, borde bannlysas ur all minnesforskning. Men de får människans minnesförmåga att framstå som en aspekt av en levande varelses sätt att komma till rätta i och uppleva tillvaron, inte en linjär och isolerad mekanism.

Konventionell minnesforskning verkar (för en utomstående) styras av vissa aprioriska antaganden, med det menar jag att teoribildningen inte utgår från faktiska iakttagelser, utan från vårt oreflekterade sätt att tala om minnet. Man talar om korttidsminne (cirka 30 sekunder) och långtidsminne (det senare uppdelat i semantiskt minne: att kunna svara på frågor - och episodiskt minne: att kunna återkalla saker man varit med om). Och man skapar modeller för hur man föreställer sig att de här olika minnesmekanismerna fungerar. Den mest berömda är tydligen Alan Baddeleys modell. (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Baddeley%27s_model_of_working_memory) .

Det bästa vore kanske om psykologerna kunde göra rent hus med allt de tror sig veta om minnet, och sedan studerade olika typer av minnesrelaterade problem ett efter ett (demens, minnesförlust, inlärningssvårigheter), utan att ta för givet att de är förbundna med varandra bara därför att de alla har med "minne" att göra.

Ett exempel på hur man automatiskt utgår från att allt minnesrelaterat hänger ihop är Petra Grönholm-Nymans doktorsavhandling Verbal Learning in Mild Cognitive Impairment and Alzheimer’s Disease: Behavioural and Neural Approaches, framlagd vid Åbo Akademi våren 2009, se http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/2009_06_gronholm-nyman.sht .

Ett annat exempel på aprioristisk minnesforskning finner man på http://www.upenn.edu/pennnews/article.php?id=1246 . Där hävdar man att falska och äkta minnen är kopplade till olika hjärnvågor. (Det vore intressant att veta hur man drar gränsen mellan falska och äkta minnen.)

Den som är intresserad av minnets växlande former rekommenderas t.ex. läsa:

Aleksandr Luria: The Mind of a Mnemonist (om en rysk minneskonstnär)

Oliver Sacks: "The Ancient Mariner" i hans bok The Man who Mistook his Wife for a Hat (om en man med Korsakovs syndrom, radikal minnesförlust)

Sacks: "The Abyss: Music and Amnesia" http://www.newyorker.com/reporting/2007/09/24/070924fa_fact_sacks (om en musiker med minnesförlust)

En filosofisk behandling av begreppet minne finns i Norman Malcolm: Memory and Mind. Malcolm kritiserar bildteorin om minnet och teorin om minnesspår.

Martin Amis roman Other People är ett tankeexperiment kring minnesförlust.

***

Underhållande fakta: För den som vill kolla upp misstänkliga påståenden finns websidan "Faktoider: försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar" http://www.faktoider.nu/index.php .

Där får man bl.a. veta att Einstein inte alls led av dyslexi. (En annan tänkare som blivit pådyvlad den etiketten är f.ö. Ludwig Wittgenstein - månne bara därför att han skrev "prophezeihen" i stället för "prophezeien"? Man har velat förklara hans särartade stil med att han led av detta handikapp. I så fall kan man väl bara säga: måtte flera filosofer blir dyslektiker! Över huvud taget har geniala personer en tendens att ådra sig diagnoser efter sin död. Wittgenstein har också sagts ha lidit av schizofreni och av Aspergers syndrom.)

söndag 16 augusti 2009

Nyhetsbrev 13/09: Flummet och (genus)vetenskapen

Redaktör: Mari Lindman

I Språktidningen (3/2009) ingår en artikel som diskuterar varför det vetenskapliga språket ofta uppfattas som vagt. Artikelförfattaren Mona Blåsjö börjar med att ta ett exempel från humaniora, närmare bestämt begreppet "intersektionalitet" som förekommer ganska ofta inom nyare genusvetenskap. Snarare än att uppfatta det här begreppet som ännu en meningslös abstraktion menar Blåsjö att det är ett begrepp som belyser hur t.ex. "att vara kvinna" inte bildar en enhetlig kategori utan att saker som vithet, heterosexulitet, klass osv. kommer att göra vad det är att vara "kvinna" till olika saker. Hon nämner forskning som handlar om tjejer som växer upp i förorten. Det kan handla om att göra upp med den belastning som begreppet "invandrare" lätt får - att man tänker sig att invandrare har vissa erfarenheter och att de uppvisar en viss typ av beteendemönster. Hennes poäng är att det teoretiska språk som kan uppfattas som onödigt tillkrånglat ibland kan försvaras utifrån att vissa begrepp fungerar som redskap för att tänka i nya banor (hennes exempel: "person med kvinnligt tecken"). Här skulle jag tillägga: det är förstås inte ett begrepp i sig som öppnar upp för ett nytt sätt att tänka. Snarare handlar det ju om att man genom nya beskrivningar kommer att ifrågasätta ett tankemönster.

Genusvetenskap har ofta förlöjligats på grund av begrepp som "diskursivt konstruerat genus". Forskning som ifrågasätter ett visst språkbruk ("kategorier" som Blåsjö skriver) är kanske speciellt sårbar för flum-anklagelserna. Det håller jag med om. Kanske måste det i en viss bemärkelse vara så. En av genusvetenskapens uppgifter är, om jag förstått saken rätt, att utmana sådana föreställningar som utger sig för att vara naturliga, oföränderliga eller självklara. Att för den oinsatta beskriva genusvetenskapens uppgift(er) är betydligt svårare än att beskriva vad kemi eller matematik är. Genusvetenskap berör på olika sätt vårt eget tänkande, känslor och handlingar - hur vi förstår oss själva och världen.

Men det är inte bara humanisters forskning som uppfattas som flummig. Också naturvetare kan uppfattas sakna "slutsatser". Den vetenskapliga forskningen uppfattas lätt som en oändlig mängd "faktorer" utan tillstymmelse till slutgiltiga resultat. Vetenskapens "tillgänglighet" kommer att betyda helt olika saker beroende på om det handlar om biokemi eller genusvetenskap. Det finns dock en sak som är lite märklig. Kemins tekniska termer uppfattas som något naturligt och helt självklart, medan det på ett helt annat sätt uppfattas som legitimt att angripa genusvetenskapens för dess påstådda abstraktionsnivå.

Att genusvetenskap är "abstrakt" och "otillgänglig" har närmast blivit ett mantra som slängs fram i tid och otid (ibland också som ett ifrågasättande av feminism, men även ibland som ett ifrågasättande av humanistisk forskning), och då tenderar vissa termer att dyka upp som "bevis" för att genusvetenskap bara är förfinat trams. "Diskurs" och "konstruktion". Det är till exempel inte ovanligt att många "vet" två saker om Judith Butler. Ett: att hon menar att kön "inte finns". Två: att hon haft den tvivelaktiga äran att utnämnas som vinnare av något slags bad writing contest. Genusvetenskapens påstådda obegriplighet har blivit ett bekvämt alibi för att inte ta det någon genusvetare säger på allvar.

(Butler är långtifrån så enkelspårig som hon sägs vara och att hon skriver komplicerat kan väl stämma i synnerhet för hennes tidigare produktion, men att hon skulle skriva exceptionellt svårbegripligt det vore löjligt att säga.)

Det är klart att det också i genusvetenskapliga sammanhang finns en massa onödig terminologi och upptagenhet vid att citera de "rätta" franska filosoferna. Men det är ganska märkligt att det är just genusvetenskap som anklagas för att vara abstrakt. Öppna nästan vilken bok i analytisk filosofi som helst, och du kommer att mötas av en sörja av "beliefs-desire-models" som knappast kan sägas vara speciellt vardagsnära. Men analytiska filosofer utmålas inte som flummiga knasbollar utan som nyktra vetenskapsmän i rakt nedstigande led från David Hume och John Locke.

Nej, de slentrianmässiga avvisandena av "abstraktioner inom genusvetenskap" bottnar nog i något annat. Att genusvetenskap är flummigt ("skattebetalarnas pengar...!") har blivit en "sanning" helt i linje med att feminister är fula och lesbiska.

Bad writing contest:

http://www.denisdutton.com/bad_writing.htm

torsdag 30 juli 2009

Nyhetsbrev 12/09: Amerikanska universitet i kris

Redaktör: Lars Hertzberg

Andrew Delbanco, professor i humaniora vid Columbia University, skriver i New York Review of Books 14 maj 2009 om hur finanskrisen påverkar de amerikanska universiteten. Krisen har förstärkt vissa trender som redan tidigare var påtagliga. Dels hotas undervisningens kvalitet, dels undergrävs universitetens möjligheter att utjämna klasskillnader.

Litet bakgrund: den grundläggande universitetsutbildningen i USA ges vid s.k. Liberal Arts Colleges, som leder till Bachelor of Arts-examina. (En del studenter väljer i stället en utbildning vid tvååriga community colleges, som kostar mindre och har lägre inträdeskrav - de kan kanske jämföras med de nordiska folkhögskolorna.) Den fyraåriga collegeutbildningen är allmänbildande, med tonvikt på humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – ofta ingår t.ex. en introduktionskurs i filosofi som en obligatorisk del. En del av studenterna fortsätter efter det t.ex. med läkar-, jurist-, lärar- eller forskarutbildning (MA, PhD), ofta vid ett annat universitet.

Delbanco skriver att det amerikanska universitetssystemet är en blandning av "private, public, large and small, residential and commuter, religious and secular, nonprofit and for-profit institutions".

Terminsavgifterna vid de mest ansedda universiteten är mycket höga, upp till $ 50 000 per år – trots det täcker de bara cirka 2/3 av kostnaderna för utbildningen. Återstoden bekostas – både vid delstatliga och privata universitet – med offentliga subventioner och privata donationer. Vid delstatsuniversiteten är terminsavgifterna betydligt lägre för studenter från den egna staten. (Systemet med offentliga subventioner till privata universitet går tillbaka till 1600-talet, när Massachusetts beviljade Harvard intäkterna från en färja. Å andra sidan uppgick Harvards privata fonder till 40 miljarder dollar före kraschen – de flesta universitet har mindre än 1 % av denna förmögenhet.)

I åldersgruppen 55-64 har USA den största procenten universitetsutbildade i världen - en trend som inleddes med den s.k. GI Bill, som stiftades under andra världskriget och som innebar förmåner för hemvändande soldater. Den gjorde det möjligt för en stor del av årskullarna att skaffa sig högre utbildning.

I åldersgruppen 25-34 har USA glidit ner till tionde plats, en följd av att stöden till mindre bemedlade studenter kontinuerligt har skurits ner sedan 1970-talet. Delstaterna hade redan före krisen börjat skära ner budgetmedlen till universiteten, vilket medförde att terminsavgifterna höjdes.

Finanskrisen har lett till att allt färre familjer har råd att bekosta universitetsutbildning för sina barn, eftersom kostnaderna vanligen finansieras med inteckningslån - och bostädernas värde har krympt. De privata universiteten har dels drabbats av att deras fondmedel har förlorat i värde, dels av att flera studenter väljer de billigare statliga universiteten. Studiestöden har i högre grad kommit att baseras på meriter snarare än behov, vilket ger en fördel åt studenter från över- och medelklassfamiljer.

Många universitet har försökt motverka inkomstbortfallet genom att öka antagningen, men detta leder i sin tur till överbefolkade kurser, mindre motiverade studenter och överansträngda lärare. Man har i allt högre grad blivit tvungen att använda timlärare, vilket innebär sämre anställningsvillkor för nyutbildade lärare. (Proportionen lärare studenter har i och för sig traditionellt varit gynnsammare vid anglosachsiska universitet - något som sammanhänger med en annan utbildningssyn än vid våra Humboldtinspirerade universitet.)

För att spara pengar har man väckt förslaget att collegeutbildningen ska skäras ner från fyra år till tre, något som Delbanco bestämt tar avstånd från: "squeezing out a year would leave students, who are already under immense pressure to equip themsleves with marketable skills, less able to think about history, society, and the broader issues that are at the heart of liberal education", skriver han. Han sätter sitt hopp till två förslag av Obamas administration: att terminsavgifter ska bli avdragsgilla i beskattningen, och att stöden till behövande studenter ska bli lagstadgade och inflationsbundna (det senare en idé som kunde tjäna som mönster också i vårt land).

onsdag 15 juli 2009

Nyhetsbrev 11/09: Hur uppfattas vetenskapen?

Redaktör: Mari Lindman

The Pew Research Center for the People & the Press publicerade nyligen en rapport som redogör för resultaten av ett antal enkäter som undersökt den amerikanska allmänhetens uppfattningar om vetenskap och vetenskapsidkare, samt vetenskapsidkares uppfattningar om sig själva. I rapporten står det klart att de flesta amerikaner ser positivt på vetenskapens inflytande på samhället - i synnerhet de medicinska vetenskaperna anses både av forskare och av allmänheten ha bidragit med de viktigaste rönen, vilket är föga förvånande. Något mera uppseendeväckande är att den grupp som bestrider evolutionsteorin trots allt har en relativt positiv syn på vetenskap (bara 32 % anser att evolutionsteorin stämmer). Anmärkningsvärt är att hela 84 % av befolkningen menar att militärväsendet bidrar väsentligt till samhällets välfärd ('well-being') men "bara" 70 % säger samma sak om vetenskapen.

Rapporten visar upp en diskrepans mellan allmänhetens och vetenskapsidkarnas syn på hur väl USA:s forskning klarar sig internationellt. Intressant nog är allmänheten mera skeptisk här. Rapporten spekulerar inte i skälen till detta. Om jag själv i egenskap av vanligt folk skulle få en jämförbar fråga om hur den finska vetenskapen klarar sig, skulle jag inte veta hur jag skulle svara. Frågan är alltså hur man ska förhålla sig till dessa enkätfrågor: vad antas de visa? En hel del av de här svaren säger säkert något om den ideologi som skapas kring vetenskap som en källa till nationell stolthet eller kanske handlar det om en närmast mekanisk respons: vetenskapen, den är väl bra? (Bland enkäterna ingick förvisso också flervalsfrågor som ställts till allmänheten för att testa hur mycket man vet om vetenskap.)

En stor del av forskarna anser att den amerikanska allmänheten är dåligt upplyst om vetenskapliga rön. En annan intressant sak är att visum- och immigrationsbyråkrati av forskarna rankas som ett problem för vetenskapsidkandet vid sidan av det problem som rankas som ännu mera alarmerande: finansiering. Det är anmärkningsvärt att hela 84 % av forskarna nämner statliga finansiärer bland sina viktigaste inkomstkällor medan 50 % listar privata finansiärer. Bland allmänheten menar 80 % av demokraterna och 68 % av republikanerna att statliga grundforskningsinvesteringar lönar sig i det långa loppet. När det gäller ett mera principiellt plan visar det sig att forskarna är mera kritiska mot business än allmänheten.

De största skillnaderna mellan allmänheten och forskarna framkommer i t.ex. frågor om evolutionsteorin, stamcellsforskning och global uppvärmning.

Rapporten finns här: http://people-press.org/report/528/

**

I New York Review of Books (Vol. LVI, nr. 5) recenserades för ett tag sedan Steven Shapins bok The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern History. Det ena huvudtemat som behandlas i recensionen är de vetenskapliga institutionerna. Shapin skriver om utvecklingen av technoscience under 1900-talet i USA. Han vill göra upp med ett antal vanföreställningar. En av dessa vanföreställningar som Shapin genom en historisk översikt vill råda bot på är att vetenskaplig kreativitet är möjlig endast inom universitetsvärlden. Några decennier in på 1900-talet började den ensamma vetenskapsmannen i sitt (universitets-)laboratorium få konkurrens av de stora industriföretagen som anställde egna staber av forskare. Shapin argumenterar för att företag gav forskare långt friare händer att experimentera än vad stereotypen gör gällande. Sedan andra världskriget blev universitetsforskning beroende av statlig finansiering för att bekosta allt kostsammare projekt. Shapin menar att det här är en långt mera osäker tillvaro än den som rådde i industriföretagen. Utöver detta ställer sig Shapin positiv till akademiskt entreprenörskap finansierat av riskkapitalister eftersom man här p.g.a. småskalighet och villiga finansiärer kan ta risker. Enligt bokens recensent bedyrar Shapin upprepade gånger att han endast är ute efter att beskriva.

En mera kuriös del av Shapins bok handlar om olika sätt att betrakta en vetenskapsidkares karaktär. Idén om forskning som ett exceptionellt kall började tappa mark efter andra världskriget. Det här hade delvis att göra med den misstänksamhet som krigsteknologin gav upphov till, men det var också följden av en kampanj. Bilden av den ensamme, excentriske forskaren var ett störande moment då det gällde att locka folk till forskarbanan. Det gällde nu att beskriva forskaren som så vanlig som möjligt. Shapin vill dock revitalisera tanken om forskarens personliga dygder. Varför? För att transaktionerna som försiggår mellan entreprenör och investerare kräver förtroende? Man undrar förstås vad det här säger om forskning. Det är ett sätt att beskriva affärslivet som är vanligt i managementlitteratur, men säger det något om vetenskap (och i vilken mening behövs dygder i affärslivet)?

http://www.press.uchicago.edu/presssite/metadata.epl?mode=synopsis bookkey=263302