Nyhetsbrev 14/09: Om minneslivet

Redaktör: Lars Hertzberg

Psykologiska institutionen vid Åbo Akademi besöktes i våras av det fransk-engelska forskarparet Céline Souchay och Chris Moulin (Leeds). De är minnesforskare, och deras forskning presenterades i Hbl 26.4.09: "Människans minne är som ett whiskydestilleri," säger de enligt Hbl. "Det finns speciella magasin för olika skeden i processen. Informationen ändrar karaktär och mognar... Så här ser moderna minnesforskare på det som traditionellt har liknats vid ett anteckningsblock eller en dator."

Ett centralt begrepp för Souchay är "'metaminne' ... den kunskap vi har om vårt eget sätt att minnas" - vilken roll spelar det för vår minnesförmåga?

Som utomstående betraktare slås jag av fräschören i deras grepp, jämfört med vad man vant sig att läsa om psykologisk minnesforskning, som i det stora hela klampar på i Aristoteles fotspår. (Aristoteles ansåg att minnet måste vara något slags kopia som vi lagrar i vårt inre. Det är fortfarande en allmän föreställning att minnen är något som finns lagrat i oss tills det är dags att ta fram dem.) Visserligen använder Souchay och Moulin ord som "information" och "magasin" - ord som, misstänker jag, borde bannlysas ur all minnesforskning. Men de får människans minnesförmåga att framstå som en aspekt av en levande varelses sätt att komma till rätta i och uppleva tillvaron, inte en linjär och isolerad mekanism.

Konventionell minnesforskning verkar (för en utomstående) styras av vissa aprioriska antaganden, med det menar jag att teoribildningen inte utgår från faktiska iakttagelser, utan från vårt oreflekterade sätt att tala om minnet. Man talar om korttidsminne (cirka 30 sekunder) och långtidsminne (det senare uppdelat i semantiskt minne: att kunna svara på frågor - och episodiskt minne: att kunna återkalla saker man varit med om). Och man skapar modeller för hur man föreställer sig att de här olika minnesmekanismerna fungerar. Den mest berömda är tydligen Alan Baddeleys modell. (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Baddeley%27s_model_of_working_memory) .

Det bästa vore kanske om psykologerna kunde göra rent hus med allt de tror sig veta om minnet, och sedan studerade olika typer av minnesrelaterade problem ett efter ett (demens, minnesförlust, inlärningssvårigheter), utan att ta för givet att de är förbundna med varandra bara därför att de alla har med "minne" att göra.

Ett exempel på hur man automatiskt utgår från att allt minnesrelaterat hänger ihop är Petra Grönholm-Nymans doktorsavhandling Verbal Learning in Mild Cognitive Impairment and Alzheimer’s Disease: Behavioural and Neural Approaches, framlagd vid Åbo Akademi våren 2009, se http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/2009_06_gronholm-nyman.sht .

Ett annat exempel på aprioristisk minnesforskning finner man på http://www.upenn.edu/pennnews/article.php?id=1246 . Där hävdar man att falska och äkta minnen är kopplade till olika hjärnvågor. (Det vore intressant att veta hur man drar gränsen mellan falska och äkta minnen.)

Den som är intresserad av minnets växlande former rekommenderas t.ex. läsa:

Aleksandr Luria: The Mind of a Mnemonist (om en rysk minneskonstnär)

Oliver Sacks: "The Ancient Mariner" i hans bok The Man who Mistook his Wife for a Hat (om en man med Korsakovs syndrom, radikal minnesförlust)

Sacks: "The Abyss: Music and Amnesia" http://www.newyorker.com/reporting/2007/09/24/070924fa_fact_sacks (om en musiker med minnesförlust)

En filosofisk behandling av begreppet minne finns i Norman Malcolm: Memory and Mind. Malcolm kritiserar bildteorin om minnet och teorin om minnesspår.

Martin Amis roman Other People är ett tankeexperiment kring minnesförlust.

***

Underhållande fakta: För den som vill kolla upp misstänkliga påståenden finns websidan "Faktoider: försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar" http://www.faktoider.nu/index.php .

Där får man bl.a. veta att Einstein inte alls led av dyslexi. (En annan tänkare som blivit pådyvlad den etiketten är f.ö. Ludwig Wittgenstein - månne bara därför att han skrev "prophezeihen" i stället för "prophezeien"? Man har velat förklara hans särartade stil med att han led av detta handikapp. I så fall kan man väl bara säga: måtte flera filosofer blir dyslektiker! Över huvud taget har geniala personer en tendens att ådra sig diagnoser efter sin död. Wittgenstein har också sagts ha lidit av schizofreni och av Aspergers syndrom.)

Nyhetsbrev 13/09: Flummet och (genus)vetenskapen

Redaktör: Mari Lindman

I Språktidningen (3/2009) ingår en artikel som diskuterar varför det vetenskapliga språket ofta uppfattas som vagt. Artikelförfattaren Mona Blåsjö börjar med att ta ett exempel från humaniora, närmare bestämt begreppet "intersektionalitet" som förekommer ganska ofta inom nyare genusvetenskap. Snarare än att uppfatta det här begreppet som ännu en meningslös abstraktion menar Blåsjö att det är ett begrepp som belyser hur t.ex. "att vara kvinna" inte bildar en enhetlig kategori utan att saker som vithet, heterosexulitet, klass osv. kommer att göra vad det är att vara "kvinna" till olika saker. Hon nämner forskning som handlar om tjejer som växer upp i förorten. Det kan handla om att göra upp med den belastning som begreppet "invandrare" lätt får - att man tänker sig att invandrare har vissa erfarenheter och att de uppvisar en viss typ av beteendemönster. Hennes poäng är att det teoretiska språk som kan uppfattas som onödigt tillkrånglat ibland kan försvaras utifrån att vissa begrepp fungerar som redskap för att tänka i nya banor (hennes exempel: "person med kvinnligt tecken"). Här skulle jag tillägga: det är förstås inte ett begrepp i sig som öppnar upp för ett nytt sätt att tänka. Snarare handlar det ju om att man genom nya beskrivningar kommer att ifrågasätta ett tankemönster.

Genusvetenskap har ofta förlöjligats på grund av begrepp som "diskursivt konstruerat genus". Forskning som ifrågasätter ett visst språkbruk ("kategorier" som Blåsjö skriver) är kanske speciellt sårbar för flum-anklagelserna. Det håller jag med om. Kanske måste det i en viss bemärkelse vara så. En av genusvetenskapens uppgifter är, om jag förstått saken rätt, att utmana sådana föreställningar som utger sig för att vara naturliga, oföränderliga eller självklara. Att för den oinsatta beskriva genusvetenskapens uppgift(er) är betydligt svårare än att beskriva vad kemi eller matematik är. Genusvetenskap berör på olika sätt vårt eget tänkande, känslor och handlingar - hur vi förstår oss själva och världen.

Men det är inte bara humanisters forskning som uppfattas som flummig. Också naturvetare kan uppfattas sakna "slutsatser". Den vetenskapliga forskningen uppfattas lätt som en oändlig mängd "faktorer" utan tillstymmelse till slutgiltiga resultat. Vetenskapens "tillgänglighet" kommer att betyda helt olika saker beroende på om det handlar om biokemi eller genusvetenskap. Det finns dock en sak som är lite märklig. Kemins tekniska termer uppfattas som något naturligt och helt självklart, medan det på ett helt annat sätt uppfattas som legitimt att angripa genusvetenskapens för dess påstådda abstraktionsnivå.

Att genusvetenskap är "abstrakt" och "otillgänglig" har närmast blivit ett mantra som slängs fram i tid och otid (ibland också som ett ifrågasättande av feminism, men även ibland som ett ifrågasättande av humanistisk forskning), och då tenderar vissa termer att dyka upp som "bevis" för att genusvetenskap bara är förfinat trams. "Diskurs" och "konstruktion". Det är till exempel inte ovanligt att många "vet" två saker om Judith Butler. Ett: att hon menar att kön "inte finns". Två: att hon haft den tvivelaktiga äran att utnämnas som vinnare av något slags ”bad writing contest”. Genusvetenskapens påstådda obegriplighet har blivit ett bekvämt alibi för att inte ta det någon genusvetare säger på allvar.

(Butler är långtifrån så enkelspårig som hon sägs vara och att hon skriver komplicerat kan väl stämma i synnerhet för hennes tidigare produktion, men att hon skulle skriva exceptionellt svårbegripligt – det vore löjligt att säga.)

Det är klart att det också i genusvetenskapliga sammanhang finns en massa onödig terminologi och upptagenhet vid att citera de "rätta" franska filosoferna. Men det är ganska märkligt att det är just genusvetenskap som anklagas för att vara abstrakt. Öppna nästan vilken bok i analytisk filosofi som helst, och du kommer att mötas av en sörja av "beliefs-desire-models" som knappast kan sägas vara speciellt vardagsnära. Men analytiska filosofer utmålas inte som flummiga knasbollar utan som nyktra vetenskapsmän i rakt nedstigande led från David Hume och John Locke.

Nej, de slentrianmässiga avvisandena av "abstraktioner inom genusvetenskap" bottnar nog i något annat. Att genusvetenskap är flummigt ("skattebetalarnas pengar...!") har blivit en "sanning" helt i linje med att feminister är fula och lesbiska.

Bad writing contest:

http://www.denisdutton.com/bad_writing.htm