måndag 31 augusti 2009

Nyhetsbrev 14/09: Om minneslivet

Redaktör: Lars Hertzberg

Psykologiska institutionen vid Åbo Akademi besöktes i våras av det fransk-engelska forskarparet Céline Souchay och Chris Moulin (Leeds). De är minnesforskare, och deras forskning presenterades i Hbl 26.4.09: "Människans minne är som ett whiskydestilleri," säger de enligt Hbl. "Det finns speciella magasin för olika skeden i processen. Informationen ändrar karaktär och mognar... Så här ser moderna minnesforskare på det som traditionellt har liknats vid ett anteckningsblock eller en dator."

Ett centralt begrepp för Souchay är "'metaminne' ... den kunskap vi har om vårt eget sätt att minnas" - vilken roll spelar det för vår minnesförmåga?

Som utomstående betraktare slås jag av fräschören i deras grepp, jämfört med vad man vant sig att läsa om psykologisk minnesforskning, som i det stora hela klampar på i Aristoteles fotspår. (Aristoteles ansåg att minnet måste vara något slags kopia som vi lagrar i vårt inre. Det är fortfarande en allmän föreställning att minnen är något som finns lagrat i oss tills det är dags att ta fram dem.) Visserligen använder Souchay och Moulin ord som "information" och "magasin" - ord som, misstänker jag, borde bannlysas ur all minnesforskning. Men de får människans minnesförmåga att framstå som en aspekt av en levande varelses sätt att komma till rätta i och uppleva tillvaron, inte en linjär och isolerad mekanism.

Konventionell minnesforskning verkar (för en utomstående) styras av vissa aprioriska antaganden, med det menar jag att teoribildningen inte utgår från faktiska iakttagelser, utan från vårt oreflekterade sätt att tala om minnet. Man talar om korttidsminne (cirka 30 sekunder) och långtidsminne (det senare uppdelat i semantiskt minne: att kunna svara på frågor - och episodiskt minne: att kunna återkalla saker man varit med om). Och man skapar modeller för hur man föreställer sig att de här olika minnesmekanismerna fungerar. Den mest berömda är tydligen Alan Baddeleys modell. (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Baddeley%27s_model_of_working_memory) .

Det bästa vore kanske om psykologerna kunde göra rent hus med allt de tror sig veta om minnet, och sedan studerade olika typer av minnesrelaterade problem ett efter ett (demens, minnesförlust, inlärningssvårigheter), utan att ta för givet att de är förbundna med varandra bara därför att de alla har med "minne" att göra.

Ett exempel på hur man automatiskt utgår från att allt minnesrelaterat hänger ihop är Petra Grönholm-Nymans doktorsavhandling Verbal Learning in Mild Cognitive Impairment and Alzheimer’s Disease: Behavioural and Neural Approaches, framlagd vid Åbo Akademi våren 2009, se http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/2009_06_gronholm-nyman.sht .

Ett annat exempel på aprioristisk minnesforskning finner man på http://www.upenn.edu/pennnews/article.php?id=1246 . Där hävdar man att falska och äkta minnen är kopplade till olika hjärnvågor. (Det vore intressant att veta hur man drar gränsen mellan falska och äkta minnen.)

Den som är intresserad av minnets växlande former rekommenderas t.ex. läsa:

Aleksandr Luria: The Mind of a Mnemonist (om en rysk minneskonstnär)

Oliver Sacks: "The Ancient Mariner" i hans bok The Man who Mistook his Wife for a Hat (om en man med Korsakovs syndrom, radikal minnesförlust)

Sacks: "The Abyss: Music and Amnesia" http://www.newyorker.com/reporting/2007/09/24/070924fa_fact_sacks (om en musiker med minnesförlust)

En filosofisk behandling av begreppet minne finns i Norman Malcolm: Memory and Mind. Malcolm kritiserar bildteorin om minnet och teorin om minnesspår.

Martin Amis roman Other People är ett tankeexperiment kring minnesförlust.

***

Underhållande fakta: För den som vill kolla upp misstänkliga påståenden finns websidan "Faktoider: försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar" http://www.faktoider.nu/index.php .

Där får man bl.a. veta att Einstein inte alls led av dyslexi. (En annan tänkare som blivit pådyvlad den etiketten är f.ö. Ludwig Wittgenstein - månne bara därför att han skrev "prophezeihen" i stället för "prophezeien"? Man har velat förklara hans särartade stil med att han led av detta handikapp. I så fall kan man väl bara säga: måtte flera filosofer blir dyslektiker! Över huvud taget har geniala personer en tendens att ådra sig diagnoser efter sin död. Wittgenstein har också sagts ha lidit av schizofreni och av Aspergers syndrom.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar