Mot bakgrunden av att Trafikskyddets undersökning visat att var tredje finländsk man inte använder bilbältet i baksätet, och att två av tio även lämnar bältet oanvänt i framsätet, frågades det häromdagen i Rundradions eftermiddagsprogram Radiohuset varför vi inte använder bilbältet.
Som vanligt fick lyssnarna ringa in och berätta vad de tror om saken. Jag slås av det lättsinniga sättet att varva kåserande inslag om män och kvinnor vid ratten, lyssnarnas åsikter och utlåtanden av sakkunniga i en fråga som ju ytterst handlar om liv och död. Det som bekymrar mig mest är avsaknaden av en kritisk prövning av halten och relevansen hos de åsikter som kommer till tals. Förutom de åsikter som rings in får jag bl.a. ta del av en forskares uttalande om att vi inte är gjorda för den typ av trafik vi har och en bilskollärares som intygar att attityderna till bilbältet har förändrats till det bättre, liksom slutsummeringen att majoriteten av de lyssnare som surfat in på webbplatsen anser att det beror på nonchalans eller glömska att man inte spänner fast bilbältet.
Att frågan "Vad tror ni?" kan medföra risken att klarläggandet av problemet förvandlas till en blotta åsiktsfråga verkar inte att bekymra programledarna, liksom inte heller att varken nonchalans eller glömska befriar oss från vårt eget ansvar i trafiken. Samtidigt undrar jag hur vårt omdöme påverkas av dessa dagliga offentliggöranden av en förment information, som utan åtskillnad inordnar vetenskapliga rön i raden av inlägg som alltför ofta har karaktären av blotta hugskott.
Eftersom bilbältet hjälper bara när det används, borde det också stå klart att det inte är meningsfullt att tala om ett val mellan att använda eller att låta bli att använda det. Och då varje risktagande i trafiken också utsätter andra trafikanter för risker, kan trafikvett inte handla om vad vi bryr oss om att minnas eller vilka risker vi själva vill ta. Samtidigt bör vi inte heller glömma bort att det fastspända bilbältet ingalunda förhindrar att olyckan är framme även om det bidrar till att motverka eller lindra skadorna. Sålunda borde bilbältet inte ses som ett "tvångsbälte" utan bruket av det som ett av många uttryck för ett sunt trafikvett.
Och sist men inte minst: Ett underlåtande i en så angelägen fråga som trafiksäkerhet innebär ingenting mindre än ett ansvarslöst risktagande som kan äventyra både det egna livet och andras liv. Som jag ser det handlar det inte i första hand att vi saknar behövlig information, och även om det är viktigt att vetenskapligt utforska våra trafikvanor, omständigheterna vid olyckor osv., är vi inte betjänta av "enkäter" om vad folk råkar tro eller tycka en torsdagseftermiddag. Det vi behöver bli påminda om är att det ankommer alla och envar att vinnlägga sig om göra det till en vana att spänna fast säkerhetsbältet innan bilen startar.
-GT
G 20 mötet i Pittsburgh – begravningen av ”Homo economicus”?
Outgrundliga äro Herrens vägar. Det samma kan sägas om vårt politiska etablissemang - outgrundliga äro dess vägar. Av just detta etablissemang har världens befolkning sedan mitten på sjuttiotalet (i Finland sedan mitten på 80-talet) fått lära sig att girigheten är den bästa motorn för ekonomin. Det man menat med denna floskel är bl.a: avreglering av alla ekonomins områden, maximal vinst för företagen, maximal avkastningar på värdepapper, maximala bonusar för chefer, tävling i den privata sektorn, i den offentliga sektorn och mellan nationer samt sist men inte minst, så små löner som möjligt åt vanliga medborgare.
Nu har det blivit pannkaka av alltihop och världsekonomin drabbats av härdsmälta. Vad gör man då? Jo, man håller möte, G 20, och så, vips deklarerar man att allt det där man tidigare sagt var osanning och att man nu måste göra tvärtom. Det är nämligen vad man kom överens om på detta möte. Det är klart, man uttryckte inte saken just på detta sätt, men det är precis det överenskommelserna implicerar. Givetvis fattades inga definitiva beslut i form av bindande avtal. Hur politiken nu kommer att läggas om är alltså ännu en helt öppen fråga.
Vad var det då man i princip nådde enighet om? Åtminstone två saker. Bonussystemet som gett astronomiska belöningar för kortsiktig och ansvarslös penninghantering måste stoppas och obalanserna i den globala ekonomin måste fås bort. Den första saken är väl begriplig för var och en. Problemet är förstås att alla försök att reglera näringslivstopparnas belöningar kommer att möta hårt motstånd av dem som kunnat sko sig på systemet, dvs. av dem som under de senaste decennierna utnämnts till ekonomins hjältar av bl.a. det nuvarande politiska etablissemanget. Motståndet kommer att vara svårhanterligt eftersom motståndarna förfogar över oändliga ekonomiska resurser som kan användas (och redan länge använts) för både utpressning och korruption.
Den andra frågan, alltså frågan om att råda bot på obalansen i alltid är en välsignelse. Av utrymmesskäl kan jag inte närmare gå in på frågan om den globala ekonomin innebär i klartext att de länder som nu har ett stort handelsöverskott skall förstärka den inhemska köpkraften i stället för att låna sitt överskott åt länder med stora handelsunderskott. Länderna med stora handelsunderskott skall å sin sida sluta låna pengar av överskottsländerna. I stället skall de investera i produktion som kan exporteras till överskottsländerna när köpkraften i dem förstärks. Låter det inte bra? Sunda förnuftet säger ju att affärstransaktioner måste ha en rimlig balans. Det kan inte vara så att A producerar varorna och sedan lånar sina pengar åt B för att B skall kunna köpa A:s varor om inte B producerar något. Alltså, så kan det inte fungera i all oändlighet. Man säger m.a.o. att länderna nu måste börja beakta varandras ekonomi och anpassa sin politik så att man inte konkurrerar ihjäl varandra. Man har uppenbarligen drabbats av insikten att konkurrens kan vara destruktivt, att den inte varför balanseringen av den globala ekonomin kräver att flera andra av den nyliberala ekonomins verktyg (se ovan, första stycket) också måste överges. I och för sig borde var och en kunna se att så är fallet. För det krävs bara lite eftertanke och nästan ingen fantasi.
Det mest slående exemplet på de obalanser man talar om i detta sammanhang är Kinas och USA:s ekonomiska relation. (Ett annat exempel är de ekonomiska relationerna mellan de baltiska och de nordiska länderna). Kina producerar varor och lånar pengar åt amerikanerna. För de pengar man lånat av kineserna köper amerikanerna sedan varor utan att själv producera tillräckligt för att generera tillräckligt med inkomster för att kunna återbetala lånen. Vi kan notera att det är obalanser av just det slaget som den ”fria marknaden” enligt teorin skulle ta hand om. I praktiken har dagens ”avreglerade” marknad som skapats av den nyliberala ekonomiska politiken bara förvärrat obalanserna i hela den globala ekonomin.
I konsekvensens namn borde givetvis hela den västliga politiska eliten avgå. De har lagt grunden och hejat på ett destruktivt och farligt ekonomiskt system. Givetvis kommer de inte att avgå. Ännu än lång tid framöver kommer vi att se samma leende ansikten på gruppfoton från internationella konferenser som bevakas av enorma polisstyrkor och militär. Etablissemangets skräck för folket har helt klart antagit paranoida drag och det hela ger ingen smickrande bild av demokratins tillstånd.
Nå, vi kan ändå glädja oss åt att åtminstone nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, har dragit slutsatser av den senare tidens händelser. I en intervju i programmet Ulkolinja: Krugman ja Amerikan lamat (http://www.yle.fi/player/player.jsp?id=374330&locale) konstaterar han att vi nu definitivt kan begrava ”homo economicus”, alltså idén om att vår strävan efter egennyttan alltid är det bästa för ekonomin. Fritt översatt säger Krugman att ”vi vet nu att ohämmad själviskhet är skadligt för det ekonomiska livet”. Nyheten måste vara chockerande för det stora flertalet akademiska ekonomer. Tiotuseneurosfrågan är vad de nu skall basera sina ekonomiska teorier på. Förslagsvis kunde man pröva tanken att det kanske inte finns något sådant som en ren ekonomi. Det kan ju vara så att ekonomi alltid också handlar om maktförhållanden, intressekonflikter och om vår självförståelse. Alltså att ekonomi alltid är politisk ekonomi. Därmed skulle det givetvis finnas skäl för samtliga discipliner inom de politiska vetenskaperna (inklusive filosofin) att ta itu med frågor som berör vår ekonomi. Det är givetvis en annan historia men jag tror att det skulle vara hälsobringande för samhällsdebatten överlag och för det akademiska livet internt om forskare från fler vetenskapsområden tog del i diskussionen om vårt ekonomiska liv.
-NE
Outgrundliga äro Herrens vägar. Det samma kan sägas om vårt politiska etablissemang - outgrundliga äro dess vägar. Av just detta etablissemang har världens befolkning sedan mitten på sjuttiotalet (i Finland sedan mitten på 80-talet) fått lära sig att girigheten är den bästa motorn för ekonomin. Det man menat med denna floskel är bl.a: avreglering av alla ekonomins områden, maximal vinst för företagen, maximal avkastningar på värdepapper, maximala bonusar för chefer, tävling i den privata sektorn, i den offentliga sektorn och mellan nationer samt sist men inte minst, så små löner som möjligt åt vanliga medborgare.
Nu har det blivit pannkaka av alltihop och världsekonomin drabbats av härdsmälta. Vad gör man då? Jo, man håller möte, G 20, och så, vips deklarerar man att allt det där man tidigare sagt var osanning och att man nu måste göra tvärtom. Det är nämligen vad man kom överens om på detta möte. Det är klart, man uttryckte inte saken just på detta sätt, men det är precis det överenskommelserna implicerar. Givetvis fattades inga definitiva beslut i form av bindande avtal. Hur politiken nu kommer att läggas om är alltså ännu en helt öppen fråga.
Vad var det då man i princip nådde enighet om? Åtminstone två saker. Bonussystemet som gett astronomiska belöningar för kortsiktig och ansvarslös penninghantering måste stoppas och obalanserna i den globala ekonomin måste fås bort. Den första saken är väl begriplig för var och en. Problemet är förstås att alla försök att reglera näringslivstopparnas belöningar kommer att möta hårt motstånd av dem som kunnat sko sig på systemet, dvs. av dem som under de senaste decennierna utnämnts till ekonomins hjältar av bl.a. det nuvarande politiska etablissemanget. Motståndet kommer att vara svårhanterligt eftersom motståndarna förfogar över oändliga ekonomiska resurser som kan användas (och redan länge använts) för både utpressning och korruption.
Den andra frågan, alltså frågan om att råda bot på obalansen i alltid är en välsignelse. Av utrymmesskäl kan jag inte närmare gå in på frågan om den globala ekonomin innebär i klartext att de länder som nu har ett stort handelsöverskott skall förstärka den inhemska köpkraften i stället för att låna sitt överskott åt länder med stora handelsunderskott. Länderna med stora handelsunderskott skall å sin sida sluta låna pengar av överskottsländerna. I stället skall de investera i produktion som kan exporteras till överskottsländerna när köpkraften i dem förstärks. Låter det inte bra? Sunda förnuftet säger ju att affärstransaktioner måste ha en rimlig balans. Det kan inte vara så att A producerar varorna och sedan lånar sina pengar åt B för att B skall kunna köpa A:s varor om inte B producerar något. Alltså, så kan det inte fungera i all oändlighet. Man säger m.a.o. att länderna nu måste börja beakta varandras ekonomi och anpassa sin politik så att man inte konkurrerar ihjäl varandra. Man har uppenbarligen drabbats av insikten att konkurrens kan vara destruktivt, att den inte varför balanseringen av den globala ekonomin kräver att flera andra av den nyliberala ekonomins verktyg (se ovan, första stycket) också måste överges. I och för sig borde var och en kunna se att så är fallet. För det krävs bara lite eftertanke och nästan ingen fantasi.
Det mest slående exemplet på de obalanser man talar om i detta sammanhang är Kinas och USA:s ekonomiska relation. (Ett annat exempel är de ekonomiska relationerna mellan de baltiska och de nordiska länderna). Kina producerar varor och lånar pengar åt amerikanerna. För de pengar man lånat av kineserna köper amerikanerna sedan varor utan att själv producera tillräckligt för att generera tillräckligt med inkomster för att kunna återbetala lånen. Vi kan notera att det är obalanser av just det slaget som den ”fria marknaden” enligt teorin skulle ta hand om. I praktiken har dagens ”avreglerade” marknad som skapats av den nyliberala ekonomiska politiken bara förvärrat obalanserna i hela den globala ekonomin.
I konsekvensens namn borde givetvis hela den västliga politiska eliten avgå. De har lagt grunden och hejat på ett destruktivt och farligt ekonomiskt system. Givetvis kommer de inte att avgå. Ännu än lång tid framöver kommer vi att se samma leende ansikten på gruppfoton från internationella konferenser som bevakas av enorma polisstyrkor och militär. Etablissemangets skräck för folket har helt klart antagit paranoida drag och det hela ger ingen smickrande bild av demokratins tillstånd.
Nå, vi kan ändå glädja oss åt att åtminstone nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, har dragit slutsatser av den senare tidens händelser. I en intervju i programmet Ulkolinja: Krugman ja Amerikan lamat (http://www.yle.fi/player/player.jsp?id=374330&locale) konstaterar han att vi nu definitivt kan begrava ”homo economicus”, alltså idén om att vår strävan efter egennyttan alltid är det bästa för ekonomin. Fritt översatt säger Krugman att ”vi vet nu att ohämmad själviskhet är skadligt för det ekonomiska livet”. Nyheten måste vara chockerande för det stora flertalet akademiska ekonomer. Tiotuseneurosfrågan är vad de nu skall basera sina ekonomiska teorier på. Förslagsvis kunde man pröva tanken att det kanske inte finns något sådant som en ren ekonomi. Det kan ju vara så att ekonomi alltid också handlar om maktförhållanden, intressekonflikter och om vår självförståelse. Alltså att ekonomi alltid är politisk ekonomi. Därmed skulle det givetvis finnas skäl för samtliga discipliner inom de politiska vetenskaperna (inklusive filosofin) att ta itu med frågor som berör vår ekonomi. Det är givetvis en annan historia men jag tror att det skulle vara hälsobringande för samhällsdebatten överlag och för det akademiska livet internt om forskare från fler vetenskapsområden tog del i diskussionen om vårt ekonomiska liv.
-NE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar