Nyhetsbrev 1/10: Forskning utan anställning: universiteten som grå arbetsgivare

Redaktör: Yrsa Neuman
medlem av Ikaros redaktionsråd
ordförande för fackföreningen Forskarföreningen vid Åbo Akademi 2009

Forskare som arbetar på stipendier saknar helt anställning – men universiteten klarar sig inte utan dem
Att jobb i staten är trygga är långt i från sant idag. Det var kanske så på 1980-talet men när det gäller forskarna och lärarna på universiteten i landet är sanningen den att 2004 var 74,1 % av dem visstidsanställda (enligt Forskarförbundet 2004). Finansministeriet har hoppats att den nya universitetslagen ska medföra att visstidsanställningarna minskar.

Sanningen är dock den att en stor del av forskningen i Finland utförs av människor som inte har någon anställning alls utan är stipendiefinansierade. Forskarna har helt enkelt inget arbetskontrakt. Det här är de forskare som får stipendier istället för lön. Man bör inte blanda ihop dem med projektforskare, som är anställda av universitetet i projekt som finansieras av fonder eller företag. För projektforskarnas del går finansieringen in i universitetets ekonomisystem och de anställs för att utföra ett forskningsarbete, om än ofta på viss tid och snuttvis. Stipendieforskarna däremot har inga arbetskontrakt. De har personliga stipendier som utbetalas på deras konton men de har ingen arbetsplatshälsovård mm. eftersom de inte har någon anställning. Det händer att universitet får in stipendier från fonder och betalar dem vidare som stipendier också. Bland annat vid Åbo Akademi finns sådana fall: ”doktorandplatserna” i forskarskolan Utbildning och pedagogiskt ledarskap i ett mångkulturellt samhälle (PF, Vasa) utlystes som stipendier och inte som anställningar våren 2009. Det här projektet finansieras delvis av Svenska Kulturfonden.

Stipendiefinansieringsväsendet är gammalt. Forskningen professionaliserades under den senare hälften av 1800-talet och då det inte längre var enbart redan förmögna gentlemän eller präster som sysslade med vetenskap uppstod frågor om levebröd för vetenskapare. Förmögna människor dök upp som mecenater som gav begåvade forskare en chans.

En grå ekonomi med mer och mindre redliga aktörer
Idag existerar stipendiefinansieringen som en parallellvärld till universitetens anställningsordning. Olika vetenskapsgrenar är beroende av olika andelar stipendieforskning beroende på vilka fonder som finns som stöder det aktuella området, vilken utdelningspraxis dessa fonder har (ger de projekt via universitetet blir forskaren projektanställd) och vilka andra finansieringskällor det finns. På några håll finansierar Finlands akademi eller TEKES eller företag forskningen. På andra håll är det svårt att idka sådan tillämpad forskning att företag vill köpa den och då händer det att stipendieforskning står för en större andel av den sammanlagda forskningsinsatsen.

Nu har några av de större fonderna som finansierar forskning gått ihop och bildat en pool: post doc-poolen. Därifrån kan forskare som doktorerat ansöka om arbetsstipendier för arbete utomlands. De fonder som bildat post doc-poolen hör till ett nätverk som heter God fondpraxis och som arbetar för att fonderna ska skötas och sköta sin uppgift på ett ansvarsfullt sätt. I god praxis ingår att de som får stipendier ska listas på hemsidor eller likn., dvs. att utdelning, utdelningskriterier och utlysning ska vara offentliga och öppna. Nätverkets principer är bra men som alltid finns det utrymme för förbättring.

God fondpraxis (Delegationen för stiftelser och fonder rf)
http://www.saatiopalvelu.fi/fi/Saatioiden_ja_rahastojen_neuvottelukunta/Hyva_saatiotapa/

Det finns många fonder som finansierar forskning men inte hör till nätverket. En del av dem kan betecknas som mindre professionella – de sköter sin utdelning under bordet och är ibland närmast nepotistiska. Ändå finns det forskare och ämnen inom universiteten i vårt land som på ett avgörande sätt är beroende av dessa fonder.

Stipendieforskarna för ofta en märklig tillvaro på sin arbetsplats i och med att de saknar arbetsavtal. Ofta får de arbetsrum eftersom de ju utför forskning vid en institution eller ett labb. Men de omfattas inte av t.ex. arbetsplatsens e-postlistor eftersom e-postlistorna genereras automatiskt ur databasen över anställda. Deras arbetsresor finansieras inte heller av arbetsplatsen utan när de ska resa till samma konferens som sina anställda kollegor i samma projekt ska de ansöka om fondpengar för att finansiera resan istället för att bara beställa biljetterna via datasystemet.

Särskilt lever de som arbetar inom en bransch där korta arbetsstipendier är vanliga i en ansökningsrumba. Det kan hända att forskningsplaner, redovisningar mm. ska skrivas och skickas in flera gånger per år – detta bara för arbetsstipendierna. Lägg till resestipendierna och redovisningarna för dem.

Arbetsgivaren har vid många universitet ingen aning om hur många som vid en given tidpunkt arbetar vid universitetet som stipendiater. I vissa fall vill man kanske inte veta eftersom uträkningen av hur effektivt universitetet använt sin arbetskraft kommer att se mycket sämre ut om man inkluderar dem som jobbar i den grå ekonomin som alla Finlands universitet dras med.

Stipendieforskning och universitetens resultat
Kari Lilja vid Tammerfors universitet undersökte 2009 hur stor del av universitets resultat som producerades av stipendiater. ”Universitetets resultat” räknas i skrivande stund i Finland i bl.a. avlagda examina och publikationer. Det visade sig att det var en inte oväsentlig del. Kartläggningens upphovsman menar att detta ska förstås som ett argument för att universiteten ska ta i tu med sina stipendiater och se till att deras arbetsvillkor är drägliga, något som det har saknats politisk vilja för på många håll.

Läs en översikt av rapportens resultat här:
http://www.acatiimi.fi/7_2009/07_09_06.php

Den politiska viljan saknades också länge för att se till att stipendiaterna, som ju är utan anställning, också ska omfattas av den sociala trygghet som människor i anställning har. Tack vare en aktiv grupp, TATUSOTU, infördes 2009 en obligatorisk försäkring för stipendiater. Försäkringen sköts av Lantbrukarnas pensionsanstalt (LPA) och ger stipendiaterna möjlighet till inkomstbundet arbetslöshetsunderstöd och pension. Vi har alltså idag många människor i Finland som jobbat hårt med forskning hela livet men som inte tjänat ihop någon pension alls. Likaså har stipendiaternas moderskapspenningar mm. legat på lägsta nivå eftersom stipendierna inte räknats som inkomst – så sent som år 2008.

I det här ljuset är det inte att undra på att forskningen i Finland tappat mark. Forskningsvärlden befolkas av ett nytt prekariat.

TATUSOTU-gruppens blogg: http://tatusotu.blogspot.com/

Dan Lolax’ i Ikaros nyhetsbrev om hur forskningen i Finland blivit sämre:
http://ikarosnyhetsbrev.blogspot.com/2009/11/nyhetsbrev-1609-extern-styrning-samre.html

Framtiden då?
Stipendieforskningen kommer inte att försvinna. Stadgarna för de fonder som grundats för att finansiera forskning kan inte ändras i ett slag och universiteten kommer att ha allt mindre pengar att röra sig med, tänker många i och med den nya universitetslagen som träder i kraft vid årsskiftet då universiteten halvprivatiseras och statens finansieringsgrunder ändras. Fonderna kommer inte att vilja donera medlen via universitetet eftersom de sociala avgifterna för en anställd är väsentligt högre (närmare 30 %) än de 14% av stipendiet som går till LPA-försäkringen. Därtill tar många universitet en andel av medlen för att täcka sina kostnader för att betala ut lönerna och hålla igång datasystemen och betala hyrorna så att de pengar som går direkt till forskarna blir mindre på vägen. Den här sk overheadkostnaden vid t.ex. Åbo Akademi har varit 15%. Många fonder vill inte betala den eftersom de anser att universitetet ska stå för infrastrukturen medan de kan finansiera innehållet. Den här frågan är svår men kräver en vettig lösning.

De som är mest illa ute nu är inte fonderna som får svårt att ge sina pengar till rätt ändamål utan stipendiaterna, för vilka den bästa lösningen vore om stipendieväsendet helt försvann och ersattes av anställningar. En ansvarstagande fond ger alltså sin donation som projekt via ett universitet.

Stipendieforskarens inkomster
Hurudana pengar handlar det om för den enskilda forskaren? För en forskarstuderande som kommer att skriva på sin doktorsavhandling i minst ca 4 år ligger beloppet ofta på ca 1500 euro per månad. Härav dras 14% för pensionsförsäkringen. Skattegränsen för stipendier för mottagaren är 18700 år 2010 och arbetsstipendierna ligger oftast under denna summa. Många finansiärer höjer inte beloppet med åren så din disponibla inkomst alla de fyra åren ligger troligen på under 1300 per månad. Det finns fonder som ger arbetsstipendier som är mycket lägre än detta. Fattigdomsgränsen i Finland är 1090 € per månad och om stipendiefonden ger 15000 per år blir 1075 per månad kvar efter försäkringen.

Det finns mycket som kan göras bara viljan hittas och stiftelsernas styrelser tar reda på hur forskningens vardag ser ut. Universiteten kan registrera sina stipendieforskare och integrera dem på arbetsplatsen. Stiftelserna kan finansiera forskare på ett mera ansvarsfullt sätt, t.ex. genom att stöda samma kandidater genom hela avhandlingsarbetet (t.ex. med hjälp av årsvisa men på förhand utlovade förlängningar) för att minska på andelen möjlig forskningstid som går åt till ansökningar och redovisningar. Stiftelserna kan dela ut arbetsstipendier som är så höga att forskning på stipendier också kan hålla sin status.



(c): Denna text får citeras, spridas och kopieras fritt förutsatt att skribentens namn och källa (Tidskriften Ikaros nyhetsbrev 1/2010) framkommer tydligt.