onsdag 15 juli 2009

Nyhetsbrev 11/09: Hur uppfattas vetenskapen?

Redaktör: Mari Lindman

The Pew Research Center for the People & the Press publicerade nyligen en rapport som redogör för resultaten av ett antal enkäter som undersökt den amerikanska allmänhetens uppfattningar om vetenskap och vetenskapsidkare, samt vetenskapsidkares uppfattningar om sig själva. I rapporten står det klart att de flesta amerikaner ser positivt på vetenskapens inflytande på samhället - i synnerhet de medicinska vetenskaperna anses både av forskare och av allmänheten ha bidragit med de viktigaste rönen, vilket är föga förvånande. Något mera uppseendeväckande är att den grupp som bestrider evolutionsteorin trots allt har en relativt positiv syn på vetenskap (bara 32 % anser att evolutionsteorin stämmer). Anmärkningsvärt är att hela 84 % av befolkningen menar att militärväsendet bidrar väsentligt till samhällets välfärd ('well-being') men "bara" 70 % säger samma sak om vetenskapen.

Rapporten visar upp en diskrepans mellan allmänhetens och vetenskapsidkarnas syn på hur väl USA:s forskning klarar sig internationellt. Intressant nog är allmänheten mera skeptisk här. Rapporten spekulerar inte i skälen till detta. Om jag själv i egenskap av vanligt folk skulle få en jämförbar fråga om hur den finska vetenskapen klarar sig, skulle jag inte veta hur jag skulle svara. Frågan är alltså hur man ska förhålla sig till dessa enkätfrågor: vad antas de visa? En hel del av de här svaren säger säkert något om den ideologi som skapas kring vetenskap som en källa till nationell stolthet eller kanske handlar det om en närmast mekanisk respons: vetenskapen, den är väl bra? (Bland enkäterna ingick förvisso också flervalsfrågor som ställts till allmänheten för att testa hur mycket man vet om vetenskap.)

En stor del av forskarna anser att den amerikanska allmänheten är dåligt upplyst om vetenskapliga rön. En annan intressant sak är att visum- och immigrationsbyråkrati av forskarna rankas som ett problem för vetenskapsidkandet vid sidan av det problem som rankas som ännu mera alarmerande: finansiering. Det är anmärkningsvärt att hela 84 % av forskarna nämner statliga finansiärer bland sina viktigaste inkomstkällor medan 50 % listar privata finansiärer. Bland allmänheten menar 80 % av demokraterna och 68 % av republikanerna att statliga grundforskningsinvesteringar lönar sig i det långa loppet. När det gäller ett mera principiellt plan visar det sig att forskarna är mera kritiska mot business än allmänheten.

De största skillnaderna mellan allmänheten och forskarna framkommer i t.ex. frågor om evolutionsteorin, stamcellsforskning och global uppvärmning.

Rapporten finns här: http://people-press.org/report/528/

**

I New York Review of Books (Vol. LVI, nr. 5) recenserades för ett tag sedan Steven Shapins bok The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern History. Det ena huvudtemat som behandlas i recensionen är de vetenskapliga institutionerna. Shapin skriver om utvecklingen av technoscience under 1900-talet i USA. Han vill göra upp med ett antal vanföreställningar. En av dessa vanföreställningar som Shapin genom en historisk översikt vill råda bot på är att vetenskaplig kreativitet är möjlig endast inom universitetsvärlden. Några decennier in på 1900-talet började den ensamma vetenskapsmannen i sitt (universitets-)laboratorium få konkurrens av de stora industriföretagen som anställde egna staber av forskare. Shapin argumenterar för att företag gav forskare långt friare händer att experimentera än vad stereotypen gör gällande. Sedan andra världskriget blev universitetsforskning beroende av statlig finansiering för att bekosta allt kostsammare projekt. Shapin menar att det här är en långt mera osäker tillvaro än den som rådde i industriföretagen. Utöver detta ställer sig Shapin positiv till akademiskt entreprenörskap finansierat av riskkapitalister eftersom man här p.g.a. småskalighet och villiga finansiärer kan ta risker. Enligt bokens recensent bedyrar Shapin upprepade gånger att han endast är ute efter att beskriva.

En mera kuriös del av Shapins bok handlar om olika sätt att betrakta en vetenskapsidkares karaktär. Idén om forskning som ett exceptionellt kall började tappa mark efter andra världskriget. Det här hade delvis att göra med den misstänksamhet som krigsteknologin gav upphov till, men det var också följden av en kampanj. Bilden av den ensamme, excentriske forskaren var ett störande moment då det gällde att locka folk till forskarbanan. Det gällde nu att beskriva forskaren som så vanlig som möjligt. Shapin vill dock revitalisera tanken om forskarens personliga dygder. Varför? För att transaktionerna som försiggår mellan entreprenör och investerare kräver förtroende? Man undrar förstås vad det här säger om forskning. Det är ett sätt att beskriva affärslivet som är vanligt i managementlitteratur, men säger det något om vetenskap (och i vilken mening behövs dygder i affärslivet)?

http://www.press.uchicago.edu/presssite/metadata.epl?mode=synopsis bookkey=263302

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar