Nyhetsbrev 10/09: Freakonomics, kriminalitet och statistik, igen.

Redaktör: Henrik Serup Christensen

Boken Freakonomics av ekonomen Steven D. Levitt och journalisten

Stephen J. Dubner är en populärvetenskaplig bestseller (på svenska:

Freakonomics: en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor,

Månpocket 2007). I boken visar Levitt hur ekonomiska teorier kan

förklara en rad konfunderande fenomen som till exempel varför

knarklangare bor med sina mammor och vad skollärare och sumobrottare

har gemensamt. Inte direkt frågor som kommer att ändra världen, men

boken är underhållande och Levitt lyckas ge enkla och plausibla svar

på frågorna, vilket kanske förklarar bokens popularitet.

En av de frågor som Levitt berör är vart alla kriminella i USA har

försvunnit. I början av 1990-talet upplevde USA, stick i stäv med

alla prognoser, en drastisk nedgång i kriminaliteten. Flera olika

förklaringar på detta har framförts, häribland både färre och flera

vapen, flera poliser på gatorna, de längre fängelsestraffen, och inte

minst nya polisstrategier, såsom den kända "broken windows"-teorin att

om också små brått bestraffas hårt ledar det till en reduktion i

allvarligare brott. Denna metod förknippas ofta med New York och

borgmästaren Rudy Giulianis stränga inställning till kriminalitet,

som ofta ges äran för nedgången i kriminalitet i New York på

1990-talet. Problemet är enligt Levitt och Dubner att en liknande

utveckling skedde i hela USA. Därmed kan broken windows-teorin inte

förklara den markanta minskningen i kriminalitet. På liknande sätt

avvisas andra potentiella förklaringar, som i bästa fall kan förklara

en del, men inte allt.

Levitt och Dubner förklarar istället den markanta nedgången med en

överraskande, men inte desto mindre plausibel förklaring: införandet

av den fria aborten på 1970-talet. Detta ledde till att en stor del

barn som inte var önskade och därför mer sannolikt skulle få en dålig

uppväxt och bli kriminella aldrig blev födda. Och det var denna effekt

som hade börjat slå igenom på 1990-talet och reducerat

brottsstatistiken.

Detta exempel och Freakonomics-boken överhuvudtaget demonstrerar hur

väsentligt det är att försöka identifiera underliggande orsaker

istället för enbart att fokusera på de skenbart självklara

förklaringarna. Det är denna logik som underbygger statistiska

analyser och Freaconomics. Boken är därmed ett mönsterexempel på

värdet i att använde statistiska analyser för att identifiera de

faktiska kausala mekanismer som underligger komplexa samhällsfenomen

som till exempel utvecklingen i brottsstatistiken.

Eller kanske inte! Författarnas påståenden har inte stått oemotsagda;

enligt kritikerna vilar resultaten på bristfälliga data och en

bristfällig användning av regressionsanalys. Det är också värt att

komma ihåg att det sällan går att utpeka en slutgiltig orsak, som är

den ända relevanta orsak till komplicerade samhällsfenomen. Istället

finns det vanligen olika förklaringar med olika förklaringskraft och

det kan till och med finnas komplicerade samspel mellan dessa

faktorer. Statistiska analyser kan sällan identifiera deterministiska

förklaringar, även om statistiker ofta jagar sådana.

Se närmare om Freakonomics:

http://freakonomics.blogs.nytimes.com/

http://freakonomicsbook.com/

Nyhetsbrev 9/09: Sensationsjournalistik om Facebook-forskning

Redaktör: Henrik Serup Christensen

Facebook har blivit en populär syssla för många både på fritiden, i skolan och på jobbet.
Men hur påverkar användningen av "sociala medier" våra prestationer på jobbet och i
studierna? Denna fråga har belysts av "First Monday", en open access-nättidskrift för
forskning om Internet (www.firstmonday.org). Diskussionen är intressant, inte enbart på
grund av frågan om Facebooks inverkan på våra liv, utan främst på grund av den insikt
diskussionen ger i hur statistik brukas och missbrukas inom samhällsvetenskapen och i
medierna.

Diskussionen började med ett konferensbidrag av den amerikanska doktoranden Aryn C.
Karpinski som behandlade Facebooks inverkan på akademiska prestationer. Enligt denna
undersökning var användning av Facebook negativt korrelerat med de studerandes betyg.
Studien citerades i flera medier och tolkades som bevis för påståendet att användning av
Facebook ledde till sämre betyg.

Men en grupp forskare undersökte frågan på nytt och kom till andra slutsatser. Enligt
Paseks, Mores, and Hargittais artikel i "First Monday" är Karpinskis undersökning
problematisk av flera anledningar. Karpinskis data inkluderade enbart 219 respondenter
från ett större universitet i USA som inte var representativa för populationen av
universitetsstuderande, bland annat fans det välldigt få respondenter som inte använde
Facebook. Dessutom kontrollerades analysen inte för alternativa förklaringar på ett
adekvat sätt. Författarna undersökte därför frågan på nytt med hjälp av andra data och
metoder och hittade inte ett lika entydigt samband.

Även om författarna medger att Karpinski i sina konklusioner tar förbehåll för de brister
som finns i studien, framfördes resultaten i flera respekterade medier över hela världen
som entydigt bevis för Facebooks förödande inverkan på studieprestationerna.

I sitt bemötande av den granskande artikeln framhäver Karpinski att studien främst var
tänkt som en explorativ studie, en pilotstudie, och medger studiens bristfälliga
karaktär, men försvarar sig med att syftet inte var att dra robusta konklusioner, utan
att öppna för en debatt. Hon övergår därefter till att kritisera de statistiska metoder
som kritikerna har använt sig av.

Det mest intressanta i den här diskussionen är kanske inte hur Facebook påverkar
studieprestationer, även om denna fråga också har sitt berättigande. För det första visar
diskussionen tydligt hur medierna ibland sensationaliserar forskningsresultat utan att ta
hänsyn till de många förbehåll som finns - i detta fall även väldigt preliminära resultat
som inte hade genomgått någon noggrannare granskning i form av peer review. Och när
resultaten sedan visar sig vara fel, eller åtminstone tveksamma, ges detta inte på långt
när motsvarande uppmärksamhet i medierna.

Men på samma gång demonstrerar diskussionen också hur statistiska resultat inte alls
leder till entydiga slutsatser. Resultaten vilar på datamaterialets karaktär och
antaganden om vilka statistiska metoder som är mest fördelaktiga att använda. De val man
gör i en undersökning är inte triviala och inte heller alltid självklara - de kan ha en
avgörande effekt på resultaten. För att underbygga statistiska resultat är det nödvändigt
med teoretiska överväganden om sambanden mellan variablerna, som det ofta uttrycks:
"korrelation innebär inte kausalitet".

På detta sätt kräver även kvantitativa studier alltid kvalitativa bedömningar av
forskaren. Sådana undersökningars slutsatser är beroende av en rad antaganden som medför
osäkerhet om undersökningens validitet.

Nyhetsbrev 8/09: Kaffe

Redaktör: Yrsa Neuman

”Kaffe” är ett av de teman som samlar på sig mängder av påståenden som börjar med ”vetenskapen har äntligen bevisat”. Här en liten överblick över de senaste årens nyheter om kaffe. Vad kan man utgående från mediernas ”rapporter” sluta sig till om sin kaffedrickning? Inte mycket. Forskarna manar till försiktighet i tolkningen av nyheterna. Den allra bästa länken kommer till sist, och det är Victoria Drakes (Linus Pauling Institute, University of Oregon) översikt över forskning om kaffets hälsoeffekter.

Politiken.dk refererar en undersökning gjord vid universitetet i Durham, enligt vilken man om man är stressad och dricker över sju koppar kaffe per dag löper större risk att hallucinera. Forskarna manar till försiktighet med slutsatserna.

http://politiken.dk/videnskab/article630195.ece

Tre koppar kaffe ger mindre bröst.

http://i.pol.dk/videnskab/article584427.ece

Kaffe, två till tre koppar om dagen, kan motverka bröstcancer, enligt en pilotstudie med 59 patienter: resultatet var att ”kaffe och alkohol faktiskt kan påverka det kvinnliga hormonet östrogens metaboliter i positiv riktning”. (Metaboliter är nedbrytningsprodukter av olika ämnen i kroppen.) Forskargruppens ansvariga Helena Järnström, docent vid Lunds universitet manar till försiktighet med eventuella slutsatser.

http://www.med.lu.se/klinvetlund/forskning/klinisk_forskning_i_fokus/helena_jernstroem

http://tentakel.vr.se/pressmeddelanden/pressmeddelandenarkiv2008/kaffekanskyddamotbrostcancer.5.43f23345119701ae9068000482.html

Lågpriskaffe innehåller mera nickel än dyrare kaffe och billigt kaffe innehåller dubbelt så mycket koffein som dyrare sorter. Varför? Texten ger två förslag: billigt kaffe innehåller mera sämre robustabönor (än arabica) men också att billigt kaffe är restprodukter av sämre kvalitet.

(Det här är snarare en konsumentnyhet än en vetenskapsnyhet – men intressant ändå, tycker redaktören.)

http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/billigt-kaffe-ar-farligare-1.798248

Listan med kaffemärken och deras nickel- och koffeininnehåll mm..

http://www.dn.se/polopoly_fs/1.798253!kaffe.pdf

”Skållhett kaffe kan förkorta ditt liv” – det gäller att inte dricka för heta drycker, eftersom det kan öka risken för cancer i matkanalen. Under 70 grader rekommenderas.

http://www.bt.dk/article/20090327/sygdomme/90327008/

”Kaffe beskyddar kvinnors minne.” De äldre kvinnor som dricker tre koppar kaffe om dagen har bättre minne och är mindre dementa. Karen Richie i forskargruppen (Inserm, Montpellier), manar till försiktighet med slutsatserna.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/health/6930114.stm

Kaffe innehåller fibrer – men det betyder inte att man ska skippa grönsakerna.

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=need-fiber-have-some-coff

Forskningsöversikt över kaffets hälsoeffekter av Victoria Drake, Linus Pauling Institute. Det här är den mest upplysande länken för den som vill veta vad vetenskaperna säger om kaffe och hälsa. Den allmänna slutsatsen är att måttlig kaffedrickning innebär få hälsorisker (om än

några) och några potentiella hälsofördelar, och att fördelarna beror på om kaffedrickaren är kvinna eller man, har hjärtsjukdomar mm.

http://lpi.oregonstate.edu/fw07/coffee.html

Mera ingående översikt (också Linus Pauling Institute, Oregon State University):

http://lpi.oregonstate.edu/infocenter/foods/coffee/

Slutsatser? Jo, att samtliga nyheter överbetonade fördelarna och att texterna låter påskina att det finns entydiga resultat även om det vid en närmare läsning framgår att forskarna som intervjuas manar till försiktighet och påpekar undersökningarnas begränsningar. Slutsatsen om

kaffeforskningen: verkligheten är inte så spännande och enkel som nyheterna lät påskina. Jag fortsätter att dricka mina två till tre koppar kvalitetskaffe om dagen – och min vardag travar på, som tidigare, oförändrad av vetenskapernas olika ansträngningar. 

Nyhetsbrev 7/09: Open Access och forskarnas upphovsrätt: en kris i vardande?

Redaktör: Yrsa Neuman

Det rör på sig inom Open Access i Finland. Enligt Tore Ahlbäck, överbibliotekarie vid Åbo Akademis bibliotek, ska det införas universitetsvisa publikationsarkiv för digitalt material (MfÅA 20.2.2009).

Från och med 2010 kommer Helsingfors universitet att kräva Open Access-publicering av sina forskare, skriver Jessica Parland i sin kolumn i Hbl (2.3.2009). Finlands Akademi, den statliga forskningsfinansieringinstansen, rekommenderar också OA-publicering av forskningsresultaten.

Open Access-principen då det gäller vetenskaplig publikation går ut på att materialet blir tillgängligt för alla via Internet utan kostnad. Det finns till exempel ett antal publikationer som är gratis och ? OA?. Se här en lista "Directory of Open Access Journals", DOAJ:
http://www.doaj.org

Idag erbjuder många förlag också vad som bland annat kallas för ”iOpenAccess”. Ett av dem är de tidskrifter som hör till Taylor Francis Group. På TFG:s hemsida kan man läsa om deras
”iOpenAccess”-policy, som de presenterar som en fantastisk tjänst åt forskarna: ”All authors whose manuscripts are accepted for publication in one of these iOpenAccess journals will have the option to make their articles available to all via the Journal's website, and to post to repositories, for a one-off fee of $3250.” http://www.tandf.co.uk/journals/iopenaccess.asp

Du köper med andra ord tillbaka rätten att publicera din egen text från förlaget! För över 3000 dollar! "iOA" beskrivs i det här ljuset bäst som en form av bondfångeri: akademikerna producerar texten utan att få betalt av förlagen, universitetsbiblioteken köper prenumerationerna på tidskrifterna (universiteten har alltså i detta skede betalt två gånger för arbetet) och till sist köper universitetet eller forskaren också möjligheten att sprida sina egna resultat.

Hur ska den delen av härvan som angår copyright lösas? Det kan bli intressanta tider när universiteten privatiseras och upphovsrätten för forskarnas alster möjligen börjar tillfalla arbetsgivaren, universitetet. Enligt förhandsuppgifter kommer ett lagförslag att ges
i vår enligt vilket upphovsrätten för en person under arbetsavtal automatiskt överförs till arbetsgivaren. Betyder det att Finlands universitet ska slåss mot stora internationella förlagskonglomerat som TFG?

Och om mitt universitet sätter sig på upphovsrätten för min text (den här, till exempel!), kan det innebära att jag plötsligt inte får klippa ut innehållet ur en text som jag redan skrivit och sedan presentera den i t.ex. en konferenspublikation? Hur är det med mina föreläsningar och mina powerpointpresentationer? Kan det till och med leda till att forskare vill leva på stipendier istället för på forskaranställningar för att slippa ge patent och publikationsrätter till universitetet? För att få rå om frukterna av sitt eget arbete, för att låta lite marxistisk.

Patent som tas på en uppfinning som en forskare gjort medan han eller hon varit anställd i ett forskningsprojekt tillkommer redan idag universitetet. Det är i någon mån begripligt: om jag anställer dig för att utföra det här projektet får jag också skörda frukterna? Du kan inte springa iväg och sälja ut det som jag gjort det möjligt för dig att göra. Men det finns en gråzon också idag. Det hindrar ibland forskare från att ta ut patent, särskilt om de uppfattar det så att de hittat på allting själva och att arbetet ligger utanför det som de var anställda för. Patentbenägenheten är med andra ord också är en funktion av hur stor tillit och lojalitet man har till sin arbetsgivare.

Det här hänger ihop med en sak som diverse reformer inte kan komma åt: tanken är fri och vetenskaparen själv är den som kan vetenskapen. Trots rädsla för större totalitär makt kommer en universitetsreform inte att kunna ta det vi inte yttrar ifrån oss: vi kunde hålla inne med våra idéer, vänta tills vi avgått eller skriva under pseudonym. Eller?

Vad har det här med Open Access att göra? Jo OA har en inbyggd funktion som går emot copyrighttänkandet. Copyrighttänkandet ska beskydda upphovsmän eller copyrightinnehavare (som kan vara upphovsmän, förlag, universitet, musikbolag) så att de har en chans
att också få ”skörda frukterna”. Det betyder inte att vem som helst får ta dina alster och låtsas att de är deras egna - den immateriella upphovsrätten kan inte överföras eller upphävas. Men den materiella, den som handlar om pengarna, den kan överföras.

Det är i det här glappet som förlagen gör pengar på universitetens och forskarnas arbete. Det intressanta blir hur universiteten börjar bete sig då de själva kan fungera som aktörer på marknaden. Börja de sälja sina tjänster inåt, dvs. ska enheterna t.ex. köpa publikationstjänster av biblioteken? Kommer det att bli OA-publikationer i större utsträckning eller vill våra egna universitet också göra pengar på dem i de internationella förlagens ställe?

På Forskarförbundets årliga Förhandlingsdagar 12-13 mars skämtade forskarna friskt om hur universiteten ska ta in pengar: WC-avgifter på campus t.ex. Hedersdoktorat till rätt pris? ... Sälja tillbaka copyrighten till forskarna?

Ingen vet.

***

Diskussionen om upphovsrätten och den nya universitetslagen pågår som bäst.

I Professorsförbundets och Forskarförbundets gemensamma tidskrift Acatiimi 3/2009 (s. 28) uttrycker Forskarförbundets jurist Mia Weckman sin oro: "Hela upphovsrättslagens namn är helt fel om det inte blir några rättigheter kvar hos upphovsmannen. I den nya upphovsrättslagen måste införas ett undantag för högskolorna."
http://www.acatiimi.fi/3_2009/03_09_10.php

Rainer Oesch (professor i handelsrätt) kritiserar lagförslaget i sin insändare i Helsingin Sanomat 12.3.2009: "Om upphovsrätten och publikationsrätten flyttas till universitetsorganisationerna handlar det inte längre om fri forskning."

Ikaros har diskuterat Open Access och vetenskaplig publikation i ett annat nyhetsbrev hösten 2008: http://www.fbf.fi/ikaros/nyhetsbrev/2008-09-30.html och i senaste numret
http://www.fbf.fi/ikaros/arkiv/2009-1/Ikaros109_p14-15.pdf

COPYRIGHT Denna text får vidarebefordras och publiceras fritt utan särskilt lov så länge upphovskvinnans- eller mannens namn och tidskriften Ikaros namn och webbsida www.fbf.fi/ikaros framgår tydligt.

***
Vad anser du? Finns här missuppfattningar? Diskutera gärna här i Ikaros blogg!

Nyhetsbrev 6/09:Ebenezer Scrooge och ekonomin

Redaktör: Nikolaj Enckell

”Bara marknaden återfår sitt förtroende så kommer ekonomin att repa sig”. Detta verkar vara idén bakom alla de räddningsaktioner som syftar till att förhindra en fullständig kollaps av den globala ekonomin. Det som slår en är att den ekonomiska härdsmälta vi bevittnar verkar uppfattas som ett, i grunden, psykologiskt problem.

Det här är ingen slump. Den akademiska ekonomins centrala gestalt är ju homo economicus, den ”nyttomaximerande” (läs ”profitmaximerande”) människan och den här bastarden är sannerligen ett psykologiskt fenomen. Närmast liknar hon väl Charles Dickens gestalt Ebenezer Scrooge. Allt Scrooge gör syftar till att maximera profiten. Till skillnad från honom lever de flesta av oss inte för att samla pengar på hög. Motiven för våra verksamheter är, kunde man säga, lika brokiga som livets mångfald av meningar. Därför kan en hel del av det vi gör inte förstås som psykologiska fenomen. Scrooge däremot är ett psykologiskt fenomen just p.g.a. sin tragiska inskränkthet.

Skall vi alltså förstå vår ekonomi, som ju är organiskt invävd i alla våra verksamheter, så måste vi förstå mångfalden av skäl till våra handlingar. Ofta är skälen till att vi gör eller låter bli att göra saker synnerligen okomplicerade. I en penningekonomi är det t.ex. så att vi köper det vi behöver eller vill ha om vi har pengar till det. Saknar vi däremot pengar så kan vi inte köpa det. Att vi beter oss så har givetvis inget med psykologi att göra. Det är bara ett konstaterande om hur saker på en marknad i regel byter ägare. Lika självklart är det att ingen kan sälja något på en marknad om pengarna saknas. Man gör alltså inte investeringar om folk saknar förutsättningarna för att köpa det man producerar. I grunden är inte heller det här ett psykologiskt fenomen utan ett konstaterande om de meningsfulla villkoren för investering och produktion i en penningekonomi.

Ett annat grundläggande faktum i en penningekonomi som vår är att vi kan köpa endast för den mängd pengar vi får ut i lön. Om vi alltså inte kan absorbera de varor som produceras kan det i grunden bara bero på två saker. Antingen betalas för lite pengar ut i löner eller så är fördelningen av inkomsterna sådan att en del har för lite pengar för att köpa det de behöver och önskar medan andra har mer en de ”kan” göra av med.

I det senare fallet kan de som har ”för mycket” låna åt dem som har för lite. Men då måste lönerna som betalas ut vara fördelade så att sakerna kan köpas samtidigt som lånen återbetalas. Med andra ord kan den ursprungliga snedvridningen inte vara bestående. Om den består kommer ökningen av låntagarnas köpkraft bara att vara tillfällig och lånen kommer så småningom ytterligare att tära på deras redan bristande köpkraft. Resultatet är då givetvis att allt fler varor kommer att bli osålda.

En tredje sak som det kan vara värt att uppmärksamma är att vår rikedom består i vår befintliga kapacitet att producera varor (och andra nyttigheter). En bristande efterfrågan på dessa varor är alltså inte ett yttryck för vår fattigdom utan alltid ett självförvållat systemfel. Pengarna finns inte där de skulle behövas. Att de inte finns där de skulle behövas kan i många fall ha psykologiska orsaker men beteendet hos dem som drabbas av penningbristen, både konsumenter och producenter, kan inte förstås i psykologiska termer. Deras problem har för det mesta en helt objektiv karaktär.

Detta faktum kan också uttryckas på följande sätt. Marknaden kan fungera bra bara om distributionen av pengar fungerar så att de fördelas på ett balanserat sätt mellan producenter och konsumenter. Alltså så att producenterna kan betala löner samt investeringar och konsumenterna kan köpa de producerade nyttigheterna. Däremot kan marknaden inte lösa problemet med penningdistributionen. På marknaden finns ingen sådan mekanism som skulle börja omfördela pengarna om penningdistributionen blir skev.

Ett annat faktum är att en ekonomi på systemplanet inte kan spara sig ur en kris som orsakats av en pengarnas skeva fördelning. Att inte producera de nyttigheter man kunde producera, alltså att låta det arbete vara ogjort som man kunde göra är inte att spara. Alltså, att människor går arbetslösa är, på systemplanet, inte en sparåtgärd, lika lite som det är en sparåtgärd att stänga ett företag som kunde producera nyttigheter. I själva verket är det här förstörelse av rikedom. Det borde inte vara svårt att inse.

Det underliga med den rådande ekonomiska krisen är att den orsakats av ett bisarrt förhärligande av ett slags Ebenezer Scrooge mentalitet. I stället för att uppmuntra till investeringar och en balanserad fördelning av pengarna har man förhärligat förmågan att samla pengar på hög. I grund och botten är den uppblåsta finansiella sektorn bara ett uttryck för det här fenomenet. Ekonomernas och politikernas reaktion på krisen är lika underlig (lysande undantag finns givetvis, se t.ex. www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=12953, www.engdahl.oilgeopolitics.net/ ). Det verkar som om man inbillar sig att ekonomin kan räddas genom att rädda den uppblåsta finansiella sektorn i kombination med sparåtgärder i realekonomin.

Faktum är ändå att Ebenezer Scrooge bara kan räddas genom en terapi som får honom att inse det livsfientliga i hans livshållning. Så är det också med vår ekonomi. Dess räddning kan bara vara en terapi som avvecklar den rådande finanskapitalismens livsfientliga ”Ebenezer Scrooge”-ideologi – jakten på den maximala profiten.

Lämpligen kunde en del av terapin bestå i en reform av ekonomiundervisningen vid våra universitet. Exakt hur en sådan reform borde se ut är väl en öppen fråga. En sak borde den åtminstone resultera i. Studenterna borde inse att vår ekonomi inte bara handlar om psykologiska fenomen. Att bevara den illusionen (en illusion som i dagens ekonomiundervisning mer eller mindre verkar hamras in i studerandena), borde för ekonomistudenten göras svårare än det är för en kamel att ta sig genom ett nålsöga.

Nyhetsbrev 5/09: Den nya universitetslagen – en uppmaning till vetenskaplig ”catwalk” eller en bastion för den fria tanken?

Redaktör: Nikolai Enckell

Den nya universitetslagen har väckt starka reaktioner både bland studeranden och personal. Förespråkarna för lagen förefaller vara oförstående inför kritiken. Den nya lagen ger ju universiteten en större autonomi de tidigare haft. Nu kanske man äntligen slipper statsbyråkraterna klåfingrighet och ständiga intrång i universitetenas verksamhet. Borde alla inte vara nöjda och glada. T.ex. säger HU:s rektor Thomas Wilhelmsson att:

”Den nya lagen kommer att förstärka Helsingfors universitets autonoma ställning [...]
– Den ger oss en möjlighet att på ett strategiskt sätt använda våra resurser. Inom forskningen kan vi stöda utvecklingen på ett helt annat sätt än vad det nuvarande systemet tillåter. Det ger även flexibla karriärmöjligheter för forskare. Vi kan erbjuda mer flexibla s.k. ”tenure track” system som tillåter universitetet att t.ex. anställa en postdoc i en position som kan bli stadigvarande. Kort sagt ger det oss beslutande makt över våra egna resurser samt möjligheter att minska på byråkratins andel…”.

(www.helsinki.fi/aktuellt/arkiv/2-2009/25-16-49-47.html)

Problemet är givetvis att ingen ännu vet vad den nya lagen i praktiken kommer att innebära och det borde Wilhelmsson också veta. Reformer av den här storleksordningen blir för det mesta så vagt formulerade att ett antal olika, ofta helt motstridiga intressen, får rum i texten. På det sättet kan alla parter projicera sina egna drömmar, men, förargligt nog, också sina farhågor i den. Vilka drömmar och vilka farhågor som besannas kan bara tiden utvisa.

Man kan givetvis spekulera i vad den nu planerade reformen i grund och botten syftar till. Personligen har jag svårt att tro annat än att vi igen en gång har att göra med ett försök att inympa en ny portion nyttotänkande i universitetens verksamhet. Man vill omforma universiteten till forskningslaboratorier till företagen. Det sägs visserligen att basfinansieringen skall tryggas, men det återstår att se vad det här i slutändan betyder. Statlig tilläggsfinansiering utlovas men villkoras. Den utdelas dels på basen av den externa finansiering man lyckats locka till sig, alltså på ett sådant sätt att man kommer att bli tvungen att satsa på verksamheter som direkt tjänar näringslivets intressen. Att de här extra pengarna kan disponeras fritt är en klen tröst. Man skall nämligen inte inbilla sig att extern finansiering strömmar in i det universitet som väljer att satsa på klassiska språk, konsthistoria eller andra ”onyttiga” discipliner. Tilläggsfinansiering kan visserligen också ges åt universitet som visat sig allmänt förträffliga. Jag har bara svårt att tro att den här förträffligheten kommer att bedömas på andra grunder än förmågan att dra till sig extern finansiering eller förmågan att organisera på ett eller annat sätt spektakulära trendmässiga projekt.

Bl.a. så här låter det i Regeringens proposition (20.2.2009) till Riksdagen med förslag till universitetslag och lagar som har samband med den:

”…i synnerhet följande utvecklingstrender innebär nya utmaningar för universitetsväsendet: globaliseringen inom ekonomi och teknologi, som är tydligast i företagsvärlden, och omfördelningen av arbete och produktion, de nya möjligheter och också nya hot och utmaningar som globaliseringen medför, den ständiga omstruktureringen i näringslivet och samhället som är samhällenas och ekonomiernas sätt att upprätthålla och öka sitt och medborgarnas välstånd i de förhållanden som den nya internationella arbetsfördelningen och utvecklingen i informationssamhället skapar, samt, som en följd av konkurrensen, ett behov att mer än tidigare satsa på en förbättring av innovationsdynamiken.För att rätta till de uppenbara brister som finns hos universiteten och deras internationella konkurrenskraft behövs det både lagstiftningsåtgärder, finansieringsåtgärder och attitydförändringar.” s. 28

Vi får i samma text också veta att

”3) I syfte att säkerställa att universiteten behandlas likvärdigt förbereder sig staten för att 2010—2011 göra finansiella investeringar i de universitet som är offentligrättsliga inrättningar i förhållande till det kapital som de erhållit från privata investerare. En förutsättning är att universiteten före utgången av 2010 har samlat in sammanlagt minst en miljon euro. Statens finansiella investeringar görs liksom när det gäller stiftelseuniversitetet i förhållandet 5:2, dock så att statens investeringar dimensioneras enligt de medel som är tillgängliga.

4) Staten gör finansiella investeringar enligt prövning under åren 2012—2014 på basis av vilka åtgärder som vidtagits för att utveckla kvaliteten på verksamheten. Investeringar som är beroende av prövning görs i de universitet som

– har varit internationellt framgångsrikast. När universiteten bedöms beaktas hur universitetet lyckats förnya sin strategi, universitetets internationella och nationella forskningsfinansiering, hur forskarbanan har utvecklats, Finlands Akademis professurer och spetsenheter inom forskningen;

– har en hög kvalitet på undervisningen. När prövningen görs beaktas vilka åtgärder som gjorts för att utveckla studierna vid universitetet (antalet utexaminerade, examina som avlagts inom den normativa studietiden, toppenheter inom utbildning och internationalisering);

– med hjälp av strukturomvandling har skapat förutsättningar för en sådan utveckling. Här beaktas genomfört strategiarbete och åtgärder som vidtagits för att utveckla strukturerna.” s.38

Ur texten framgår, som jag ser det, med all önskvärd tydlighet att den s.k. tillägsfinansieringen ges åt universitet som är bäst på företagsflört och vetenskaplig ”catwalk” och att motiven för den nya lagen har sin upprinnelse i det ekonomisktpolitiskta tänkandet som styrt alla organisationsreformer i vårt lilla land de senaste tjugo åren. Det smått pinsamma är givetvis det fullständiga haveriet för det system som styrts av det här tänkandet. ”Den enda vägens politik” har kommit till sin ändstation. Nu återstår att hoppas att det ändå inte var den ända vägen. I stället för att i ”konkurrensens namn förbättra innovationsdynamiken”, eller belöna alla självutnämnda spetsenheter, eller applådera strukturreformer som bara skapar allmänt kaos, borde tid nu borde ges för det fria tänkandet och den fria forskningen. Kanske den nya lagen ger utrymme för det.

Som sagt, texten är så lång att allsköns farhågor och drömmar kan projiceras in i den. Dessutom är det helt klart att den ekonomiska kollaps som hela världsekonomin nu genomgår kommer att förändra universitetens verksamhetsomgivning som på ett sätt som omöjligt har kunnat beaktas i när den nya lagen beretts. Vad den nya lagen i praktiken kommer att betyda är alltså höljt i ett dunkel. Det gäller alltså för universitetsfolket att vara på sin vakt och nogsamt vaka över, och genom kamp styra, dess praktiska tillämpningar.

Nyhetsbrev 4/09: Ekonomiskt psykobabbel?

Redaktör: Barbro Nordling

Häromdagen publicerade ScienceNews-sajten en pressmeddelande från The University of Chicago Press, rubricerat "Känslor kan vara tillförlitligare när man ska fatta beslut". Den refererade artikeln, "In Search of Homo Economicus: Cognitive Noise and the Role of Emotion in Preference Consistency" (publicerad i Journal of Consumer Research av författarna Leonard Lee, On Amir och Dan Ariely) hävdar att känslomässiga beslut ger upphov till "mer konsistenta preferenser" än eftertänksamt resonerande. Studien gäller köpbeslut, men abstraktet generaliserar slutsatsen till att gälla som stöd för evolutionspsykologiska teorier om att emotioner utgör en sorts program som utvecklats för att snabbt hjälpa oss lösa ofta återkommande problem - "oavsett om det gäller att förälska sig eller fly från rovdjur."

Det är naturligtvis svårt att säga något precist utan att ha läst hela artikeln (som inte finns fritt tillgänglig), men upplägget antyder att någonting är galet. Och det tycks finnas en hel uppsjö av undersökningar där man nyttjar begrepp som "preferenskoherens", "kognitivt brus" och liknande. Till experimenten i den nämnda studien hörde att deltagare skulle välja bland 8-10 produkter, och att de ibland uppmanades att låta känslorna avgöra och andra gånger att resonera sig fram till valet. Kontentan var alltså att man, om man låter sina känslor vägleda en i köpsituationer (hur det rent praktiskt ska gå till är oklart), kommer att uppnå högre koherens i sina preferenser, och i högre grad undvika "kognitivt brus". Vare sig man ska köpa glass, kläder eller hus.

Det tycks finnas någon tanke om ett åtråvärt (psykologiskt) tillstånd som karakteriseras av "koherens" - något i stil med att man inte har motstridiga begär. Känslor är biologiska - och därigenom inte motstridiga, tydligen - medan eftertänksamhet är oinstinktiv och kommer i vägen för snabba, säkra beslut (detta skulle vara det kognitiva bruset). Som en lekman inom såväl psykologi som sociologi och ekonomi blir jag något perplex. Vad om jag "känner för" både en dyr kamera och en resa, men inte har råd med bägge? Och om min magkänsla säger mig att det är bäst att vara försiktig och inte köpa ett för dyrt hus, handlar det om en känsla eller en tanke? Kan man på beställning _välja_ att antingen "tänka" eller "känna"? Och ännu: det är kanske lite långsökt att på basen av "beslut" i en dylik experimentsituation dra slutsatser. Inget följer ju ur besluten - som betalningsskyldighet för att ta det mest direkta. Det är väl lättare att välja om det handlar om rent och skärt dagdrömmande. I en faktisk köpsituation, är det nödvändigtvis jag, snarare än handelsmannen, som gagnas av mina oeftertänksamma köpbeslut?

Journal of Consumer Research beskriver sig som en akademisk tidskrift, sponsrad av bland annat American Marketing Association och Association for Consumer Research, men också American Sociological Association och American Anthropological Association.

***

Enligt en notis i Hbl (söndagen den 1.3.2009; ingen referens finns till studien) har man undersökt hur läsare reagerar på pronomenanvändning. Forskningen ska ha visat att pronomenet avgör vem man identifierar sig, genom experiment där försökspersonerna läser en mening och sedan svarar på frågor om huruvida olika bilder stämmer överens med texten. Exempelvis kopplades meningar i stil "Jag skär en tomat" och "Han skär en tomat" med bilder där det såg ut som om man skulle se sina egna händer respektive någon annans händer. Sedan mätte man svarstid och "rätt svar" (överensstämmelse mellan bild och text). Var pronomenet "du" gav bilder på händer ur tittarens vinkel snabbast svar, medan reaktionstiden på "han" och "jag" var minst kopplad till bilder på händer ur en annans vinkel.

Tolkningen av resultaten är att vi reagerar snabbare när vi blir direkt tilltalade ("du"), medan pronomina "han" och "jag" får oss att känna oss som observatörer. När det gäller enskilda meningar, då? I övrigt torde det vara vanskligt att generalisera teser om vem "vi" identifierar oss med. Att jag identifierar mig med någon eller något handlar väl per definition om just mig? Jag blir onekligen lite nyfiken på vad som föranledde undersökningen - vad vill man göra med resultaten?