Nyhetsbrev 14/09: Om minneslivet

Redaktör: Lars Hertzberg

Psykologiska institutionen vid Åbo Akademi besöktes i våras av det fransk-engelska forskarparet Céline Souchay och Chris Moulin (Leeds). De är minnesforskare, och deras forskning presenterades i Hbl 26.4.09: "Människans minne är som ett whiskydestilleri," säger de enligt Hbl. "Det finns speciella magasin för olika skeden i processen. Informationen ändrar karaktär och mognar... Så här ser moderna minnesforskare på det som traditionellt har liknats vid ett anteckningsblock eller en dator."

Ett centralt begrepp för Souchay är "'metaminne' ... den kunskap vi har om vårt eget sätt att minnas" - vilken roll spelar det för vår minnesförmåga?

Som utomstående betraktare slås jag av fräschören i deras grepp, jämfört med vad man vant sig att läsa om psykologisk minnesforskning, som i det stora hela klampar på i Aristoteles fotspår. (Aristoteles ansåg att minnet måste vara något slags kopia som vi lagrar i vårt inre. Det är fortfarande en allmän föreställning att minnen är något som finns lagrat i oss tills det är dags att ta fram dem.) Visserligen använder Souchay och Moulin ord som "information" och "magasin" - ord som, misstänker jag, borde bannlysas ur all minnesforskning. Men de får människans minnesförmåga att framstå som en aspekt av en levande varelses sätt att komma till rätta i och uppleva tillvaron, inte en linjär och isolerad mekanism.

Konventionell minnesforskning verkar (för en utomstående) styras av vissa aprioriska antaganden, med det menar jag att teoribildningen inte utgår från faktiska iakttagelser, utan från vårt oreflekterade sätt att tala om minnet. Man talar om korttidsminne (cirka 30 sekunder) och långtidsminne (det senare uppdelat i semantiskt minne: att kunna svara på frågor - och episodiskt minne: att kunna återkalla saker man varit med om). Och man skapar modeller för hur man föreställer sig att de här olika minnesmekanismerna fungerar. Den mest berömda är tydligen Alan Baddeleys modell. (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Baddeley%27s_model_of_working_memory) .

Det bästa vore kanske om psykologerna kunde göra rent hus med allt de tror sig veta om minnet, och sedan studerade olika typer av minnesrelaterade problem ett efter ett (demens, minnesförlust, inlärningssvårigheter), utan att ta för givet att de är förbundna med varandra bara därför att de alla har med "minne" att göra.

Ett exempel på hur man automatiskt utgår från att allt minnesrelaterat hänger ihop är Petra Grönholm-Nymans doktorsavhandling Verbal Learning in Mild Cognitive Impairment and Alzheimer’s Disease: Behavioural and Neural Approaches, framlagd vid Åbo Akademi våren 2009, se http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/2009_06_gronholm-nyman.sht .

Ett annat exempel på aprioristisk minnesforskning finner man på http://www.upenn.edu/pennnews/article.php?id=1246 . Där hävdar man att falska och äkta minnen är kopplade till olika hjärnvågor. (Det vore intressant att veta hur man drar gränsen mellan falska och äkta minnen.)

Den som är intresserad av minnets växlande former rekommenderas t.ex. läsa:

Aleksandr Luria: The Mind of a Mnemonist (om en rysk minneskonstnär)

Oliver Sacks: "The Ancient Mariner" i hans bok The Man who Mistook his Wife for a Hat (om en man med Korsakovs syndrom, radikal minnesförlust)

Sacks: "The Abyss: Music and Amnesia" http://www.newyorker.com/reporting/2007/09/24/070924fa_fact_sacks (om en musiker med minnesförlust)

En filosofisk behandling av begreppet minne finns i Norman Malcolm: Memory and Mind. Malcolm kritiserar bildteorin om minnet och teorin om minnesspår.

Martin Amis roman Other People är ett tankeexperiment kring minnesförlust.

***

Underhållande fakta: För den som vill kolla upp misstänkliga påståenden finns websidan "Faktoider: försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar" http://www.faktoider.nu/index.php .

Där får man bl.a. veta att Einstein inte alls led av dyslexi. (En annan tänkare som blivit pådyvlad den etiketten är f.ö. Ludwig Wittgenstein - månne bara därför att han skrev "prophezeihen" i stället för "prophezeien"? Man har velat förklara hans särartade stil med att han led av detta handikapp. I så fall kan man väl bara säga: måtte flera filosofer blir dyslektiker! Över huvud taget har geniala personer en tendens att ådra sig diagnoser efter sin död. Wittgenstein har också sagts ha lidit av schizofreni och av Aspergers syndrom.)

Nyhetsbrev 13/09: Flummet och (genus)vetenskapen

Redaktör: Mari Lindman

I Språktidningen (3/2009) ingår en artikel som diskuterar varför det vetenskapliga språket ofta uppfattas som vagt. Artikelförfattaren Mona Blåsjö börjar med att ta ett exempel från humaniora, närmare bestämt begreppet "intersektionalitet" som förekommer ganska ofta inom nyare genusvetenskap. Snarare än att uppfatta det här begreppet som ännu en meningslös abstraktion menar Blåsjö att det är ett begrepp som belyser hur t.ex. "att vara kvinna" inte bildar en enhetlig kategori utan att saker som vithet, heterosexulitet, klass osv. kommer att göra vad det är att vara "kvinna" till olika saker. Hon nämner forskning som handlar om tjejer som växer upp i förorten. Det kan handla om att göra upp med den belastning som begreppet "invandrare" lätt får - att man tänker sig att invandrare har vissa erfarenheter och att de uppvisar en viss typ av beteendemönster. Hennes poäng är att det teoretiska språk som kan uppfattas som onödigt tillkrånglat ibland kan försvaras utifrån att vissa begrepp fungerar som redskap för att tänka i nya banor (hennes exempel: "person med kvinnligt tecken"). Här skulle jag tillägga: det är förstås inte ett begrepp i sig som öppnar upp för ett nytt sätt att tänka. Snarare handlar det ju om att man genom nya beskrivningar kommer att ifrågasätta ett tankemönster.

Genusvetenskap har ofta förlöjligats på grund av begrepp som "diskursivt konstruerat genus". Forskning som ifrågasätter ett visst språkbruk ("kategorier" som Blåsjö skriver) är kanske speciellt sårbar för flum-anklagelserna. Det håller jag med om. Kanske måste det i en viss bemärkelse vara så. En av genusvetenskapens uppgifter är, om jag förstått saken rätt, att utmana sådana föreställningar som utger sig för att vara naturliga, oföränderliga eller självklara. Att för den oinsatta beskriva genusvetenskapens uppgift(er) är betydligt svårare än att beskriva vad kemi eller matematik är. Genusvetenskap berör på olika sätt vårt eget tänkande, känslor och handlingar - hur vi förstår oss själva och världen.

Men det är inte bara humanisters forskning som uppfattas som flummig. Också naturvetare kan uppfattas sakna "slutsatser". Den vetenskapliga forskningen uppfattas lätt som en oändlig mängd "faktorer" utan tillstymmelse till slutgiltiga resultat. Vetenskapens "tillgänglighet" kommer att betyda helt olika saker beroende på om det handlar om biokemi eller genusvetenskap. Det finns dock en sak som är lite märklig. Kemins tekniska termer uppfattas som något naturligt och helt självklart, medan det på ett helt annat sätt uppfattas som legitimt att angripa genusvetenskapens för dess påstådda abstraktionsnivå.

Att genusvetenskap är "abstrakt" och "otillgänglig" har närmast blivit ett mantra som slängs fram i tid och otid (ibland också som ett ifrågasättande av feminism, men även ibland som ett ifrågasättande av humanistisk forskning), och då tenderar vissa termer att dyka upp som "bevis" för att genusvetenskap bara är förfinat trams. "Diskurs" och "konstruktion". Det är till exempel inte ovanligt att många "vet" två saker om Judith Butler. Ett: att hon menar att kön "inte finns". Två: att hon haft den tvivelaktiga äran att utnämnas som vinnare av något slags ”bad writing contest”. Genusvetenskapens påstådda obegriplighet har blivit ett bekvämt alibi för att inte ta det någon genusvetare säger på allvar.

(Butler är långtifrån så enkelspårig som hon sägs vara och att hon skriver komplicerat kan väl stämma i synnerhet för hennes tidigare produktion, men att hon skulle skriva exceptionellt svårbegripligt – det vore löjligt att säga.)

Det är klart att det också i genusvetenskapliga sammanhang finns en massa onödig terminologi och upptagenhet vid att citera de "rätta" franska filosoferna. Men det är ganska märkligt att det är just genusvetenskap som anklagas för att vara abstrakt. Öppna nästan vilken bok i analytisk filosofi som helst, och du kommer att mötas av en sörja av "beliefs-desire-models" som knappast kan sägas vara speciellt vardagsnära. Men analytiska filosofer utmålas inte som flummiga knasbollar utan som nyktra vetenskapsmän i rakt nedstigande led från David Hume och John Locke.

Nej, de slentrianmässiga avvisandena av "abstraktioner inom genusvetenskap" bottnar nog i något annat. Att genusvetenskap är flummigt ("skattebetalarnas pengar...!") har blivit en "sanning" helt i linje med att feminister är fula och lesbiska.

Bad writing contest:

http://www.denisdutton.com/bad_writing.htm

Nyhetsbrev 12/09: Amerikanska universitet i kris

Redaktör: Lars Hertzberg

Andrew Delbanco, professor i humaniora vid Columbia University, skriver i New York Review of Books 14 maj 2009 om hur finanskrisen påverkar de amerikanska universiteten. Krisen har förstärkt vissa trender som redan tidigare var påtagliga. Dels hotas undervisningens kvalitet, dels undergrävs universitetens möjligheter att utjämna klasskillnader.

Litet bakgrund: den grundläggande universitetsutbildningen i USA ges vid s.k. Liberal Arts Colleges, som leder till Bachelor of Arts-examina. (En del studenter väljer i stället en utbildning vid tvååriga community colleges, som kostar mindre och har lägre inträdeskrav - de kan kanske jämföras med de nordiska folkhögskolorna.) Den fyraåriga collegeutbildningen är allmänbildande, med tonvikt på humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – ofta ingår t.ex. en introduktionskurs i filosofi som en obligatorisk del. En del av studenterna fortsätter efter det t.ex. med läkar-, jurist-, lärar- eller forskarutbildning (MA, PhD), ofta vid ett annat universitet.

Delbanco skriver att det amerikanska universitetssystemet är en blandning av "private, public, large and small, residential and commuter, religious and secular, nonprofit and for-profit institutions".

Terminsavgifterna vid de mest ansedda universiteten är mycket höga, upp till $ 50 000 per år – trots det täcker de bara cirka 2/3 av kostnaderna för utbildningen. Återstoden bekostas – både vid delstatliga och privata universitet – med offentliga subventioner och privata donationer. Vid delstatsuniversiteten är terminsavgifterna betydligt lägre för studenter från den egna staten. (Systemet med offentliga subventioner till privata universitet går tillbaka till 1600-talet, när Massachusetts beviljade Harvard intäkterna från en färja. Å andra sidan uppgick Harvards privata fonder till 40 miljarder dollar före kraschen – de flesta universitet har mindre än 1 % av denna förmögenhet.)

I åldersgruppen 55-64 har USA den största procenten universitetsutbildade i världen - en trend som inleddes med den s.k. GI Bill, som stiftades under andra världskriget och som innebar förmåner för hemvändande soldater. Den gjorde det möjligt för en stor del av årskullarna att skaffa sig högre utbildning.

I åldersgruppen 25-34 har USA glidit ner till tionde plats, en följd av att stöden till mindre bemedlade studenter kontinuerligt har skurits ner sedan 1970-talet. Delstaterna hade redan före krisen börjat skära ner budgetmedlen till universiteten, vilket medförde att terminsavgifterna höjdes.

Finanskrisen har lett till att allt färre familjer har råd att bekosta universitetsutbildning för sina barn, eftersom kostnaderna vanligen finansieras med inteckningslån - och bostädernas värde har krympt. De privata universiteten har dels drabbats av att deras fondmedel har förlorat i värde, dels av att flera studenter väljer de billigare statliga universiteten. Studiestöden har i högre grad kommit att baseras på meriter snarare än behov, vilket ger en fördel åt studenter från över- och medelklassfamiljer.

Många universitet har försökt motverka inkomstbortfallet genom att öka antagningen, men detta leder i sin tur till överbefolkade kurser, mindre motiverade studenter och överansträngda lärare. Man har i allt högre grad blivit tvungen att använda timlärare, vilket innebär sämre anställningsvillkor för nyutbildade lärare. (Proportionen lärare studenter har i och för sig traditionellt varit gynnsammare vid anglosachsiska universitet - något som sammanhänger med en annan utbildningssyn än vid våra Humboldtinspirerade universitet.)

För att spara pengar har man väckt förslaget att collegeutbildningen ska skäras ner från fyra år till tre, något som Delbanco bestämt tar avstånd från: "squeezing out a year would leave students, who are already under immense pressure to equip themsleves with marketable skills, less able to think about history, society, and the broader issues that are at the heart of liberal education", skriver han. Han sätter sitt hopp till två förslag av Obamas administration: att terminsavgifter ska bli avdragsgilla i beskattningen, och att stöden till behövande studenter ska bli lagstadgade och inflationsbundna (det senare en idé som kunde tjäna som mönster också i vårt land).

Nyhetsbrev 11/09: Hur uppfattas vetenskapen?

Redaktör: Mari Lindman

The Pew Research Center for the People & the Press publicerade nyligen en rapport som redogör för resultaten av ett antal enkäter som undersökt den amerikanska allmänhetens uppfattningar om vetenskap och vetenskapsidkare, samt vetenskapsidkares uppfattningar om sig själva. I rapporten står det klart att de flesta amerikaner ser positivt på vetenskapens inflytande på samhället - i synnerhet de medicinska vetenskaperna anses både av forskare och av allmänheten ha bidragit med de viktigaste rönen, vilket är föga förvånande. Något mera uppseendeväckande är att den grupp som bestrider evolutionsteorin trots allt har en relativt positiv syn på vetenskap (bara 32 % anser att evolutionsteorin stämmer). Anmärkningsvärt är att hela 84 % av befolkningen menar att militärväsendet bidrar väsentligt till samhällets välfärd ('well-being') men "bara" 70 % säger samma sak om vetenskapen.

Rapporten visar upp en diskrepans mellan allmänhetens och vetenskapsidkarnas syn på hur väl USA:s forskning klarar sig internationellt. Intressant nog är allmänheten mera skeptisk här. Rapporten spekulerar inte i skälen till detta. Om jag själv i egenskap av vanligt folk skulle få en jämförbar fråga om hur den finska vetenskapen klarar sig, skulle jag inte veta hur jag skulle svara. Frågan är alltså hur man ska förhålla sig till dessa enkätfrågor: vad antas de visa? En hel del av de här svaren säger säkert något om den ideologi som skapas kring vetenskap som en källa till nationell stolthet eller kanske handlar det om en närmast mekanisk respons: vetenskapen, den är väl bra? (Bland enkäterna ingick förvisso också flervalsfrågor som ställts till allmänheten för att testa hur mycket man vet om vetenskap.)

En stor del av forskarna anser att den amerikanska allmänheten är dåligt upplyst om vetenskapliga rön. En annan intressant sak är att visum- och immigrationsbyråkrati av forskarna rankas som ett problem för vetenskapsidkandet vid sidan av det problem som rankas som ännu mera alarmerande: finansiering. Det är anmärkningsvärt att hela 84 % av forskarna nämner statliga finansiärer bland sina viktigaste inkomstkällor medan 50 % listar privata finansiärer. Bland allmänheten menar 80 % av demokraterna och 68 % av republikanerna att statliga grundforskningsinvesteringar lönar sig i det långa loppet. När det gäller ett mera principiellt plan visar det sig att forskarna är mera kritiska mot business än allmänheten.

De största skillnaderna mellan allmänheten och forskarna framkommer i t.ex. frågor om evolutionsteorin, stamcellsforskning och global uppvärmning.

Rapporten finns här: http://people-press.org/report/528/

**

I New York Review of Books (Vol. LVI, nr. 5) recenserades för ett tag sedan Steven Shapins bok The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern History. Det ena huvudtemat som behandlas i recensionen är de vetenskapliga institutionerna. Shapin skriver om utvecklingen av technoscience under 1900-talet i USA. Han vill göra upp med ett antal vanföreställningar. En av dessa vanföreställningar som Shapin genom en historisk översikt vill råda bot på är att vetenskaplig kreativitet är möjlig endast inom universitetsvärlden. Några decennier in på 1900-talet började den ensamma vetenskapsmannen i sitt (universitets-)laboratorium få konkurrens av de stora industriföretagen som anställde egna staber av forskare. Shapin argumenterar för att företag gav forskare långt friare händer att experimentera än vad stereotypen gör gällande. Sedan andra världskriget blev universitetsforskning beroende av statlig finansiering för att bekosta allt kostsammare projekt. Shapin menar att det här är en långt mera osäker tillvaro än den som rådde i industriföretagen. Utöver detta ställer sig Shapin positiv till akademiskt entreprenörskap finansierat av riskkapitalister eftersom man här p.g.a. småskalighet och villiga finansiärer kan ta risker. Enligt bokens recensent bedyrar Shapin upprepade gånger att han endast är ute efter att beskriva.

En mera kuriös del av Shapins bok handlar om olika sätt att betrakta en vetenskapsidkares karaktär. Idén om forskning som ett exceptionellt kall började tappa mark efter andra världskriget. Det här hade delvis att göra med den misstänksamhet som krigsteknologin gav upphov till, men det var också följden av en kampanj. Bilden av den ensamme, excentriske forskaren var ett störande moment då det gällde att locka folk till forskarbanan. Det gällde nu att beskriva forskaren som så vanlig som möjligt. Shapin vill dock revitalisera tanken om forskarens personliga dygder. Varför? För att transaktionerna som försiggår mellan entreprenör och investerare kräver förtroende? Man undrar förstås vad det här säger om forskning. Det är ett sätt att beskriva affärslivet som är vanligt i managementlitteratur, men säger det något om vetenskap (och i vilken mening behövs dygder i affärslivet)?

http://www.press.uchicago.edu/presssite/metadata.epl?mode=synopsis bookkey=263302

Nyhetsbrev 10/09: Freakonomics, kriminalitet och statistik, igen.

Redaktör: Henrik Serup Christensen

Boken Freakonomics av ekonomen Steven D. Levitt och journalisten

Stephen J. Dubner är en populärvetenskaplig bestseller (på svenska:

Freakonomics: en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor,

Månpocket 2007). I boken visar Levitt hur ekonomiska teorier kan

förklara en rad konfunderande fenomen som till exempel varför

knarklangare bor med sina mammor och vad skollärare och sumobrottare

har gemensamt. Inte direkt frågor som kommer att ändra världen, men

boken är underhållande och Levitt lyckas ge enkla och plausibla svar

på frågorna, vilket kanske förklarar bokens popularitet.

En av de frågor som Levitt berör är vart alla kriminella i USA har

försvunnit. I början av 1990-talet upplevde USA, stick i stäv med

alla prognoser, en drastisk nedgång i kriminaliteten. Flera olika

förklaringar på detta har framförts, häribland både färre och flera

vapen, flera poliser på gatorna, de längre fängelsestraffen, och inte

minst nya polisstrategier, såsom den kända "broken windows"-teorin att

om också små brått bestraffas hårt ledar det till en reduktion i

allvarligare brott. Denna metod förknippas ofta med New York och

borgmästaren Rudy Giulianis stränga inställning till kriminalitet,

som ofta ges äran för nedgången i kriminalitet i New York på

1990-talet. Problemet är enligt Levitt och Dubner att en liknande

utveckling skedde i hela USA. Därmed kan broken windows-teorin inte

förklara den markanta minskningen i kriminalitet. På liknande sätt

avvisas andra potentiella förklaringar, som i bästa fall kan förklara

en del, men inte allt.

Levitt och Dubner förklarar istället den markanta nedgången med en

överraskande, men inte desto mindre plausibel förklaring: införandet

av den fria aborten på 1970-talet. Detta ledde till att en stor del

barn som inte var önskade och därför mer sannolikt skulle få en dålig

uppväxt och bli kriminella aldrig blev födda. Och det var denna effekt

som hade börjat slå igenom på 1990-talet och reducerat

brottsstatistiken.

Detta exempel och Freakonomics-boken överhuvudtaget demonstrerar hur

väsentligt det är att försöka identifiera underliggande orsaker

istället för enbart att fokusera på de skenbart självklara

förklaringarna. Det är denna logik som underbygger statistiska

analyser och Freaconomics. Boken är därmed ett mönsterexempel på

värdet i att använde statistiska analyser för att identifiera de

faktiska kausala mekanismer som underligger komplexa samhällsfenomen

som till exempel utvecklingen i brottsstatistiken.

Eller kanske inte! Författarnas påståenden har inte stått oemotsagda;

enligt kritikerna vilar resultaten på bristfälliga data och en

bristfällig användning av regressionsanalys. Det är också värt att

komma ihåg att det sällan går att utpeka en slutgiltig orsak, som är

den ända relevanta orsak till komplicerade samhällsfenomen. Istället

finns det vanligen olika förklaringar med olika förklaringskraft och

det kan till och med finnas komplicerade samspel mellan dessa

faktorer. Statistiska analyser kan sällan identifiera deterministiska

förklaringar, även om statistiker ofta jagar sådana.

Se närmare om Freakonomics:

http://freakonomics.blogs.nytimes.com/

http://freakonomicsbook.com/

Nyhetsbrev 9/09: Sensationsjournalistik om Facebook-forskning

Redaktör: Henrik Serup Christensen

Facebook har blivit en populär syssla för många både på fritiden, i skolan och på jobbet.
Men hur påverkar användningen av "sociala medier" våra prestationer på jobbet och i
studierna? Denna fråga har belysts av "First Monday", en open access-nättidskrift för
forskning om Internet (www.firstmonday.org). Diskussionen är intressant, inte enbart på
grund av frågan om Facebooks inverkan på våra liv, utan främst på grund av den insikt
diskussionen ger i hur statistik brukas och missbrukas inom samhällsvetenskapen och i
medierna.

Diskussionen började med ett konferensbidrag av den amerikanska doktoranden Aryn C.
Karpinski som behandlade Facebooks inverkan på akademiska prestationer. Enligt denna
undersökning var användning av Facebook negativt korrelerat med de studerandes betyg.
Studien citerades i flera medier och tolkades som bevis för påståendet att användning av
Facebook ledde till sämre betyg.

Men en grupp forskare undersökte frågan på nytt och kom till andra slutsatser. Enligt
Paseks, Mores, and Hargittais artikel i "First Monday" är Karpinskis undersökning
problematisk av flera anledningar. Karpinskis data inkluderade enbart 219 respondenter
från ett större universitet i USA som inte var representativa för populationen av
universitetsstuderande, bland annat fans det välldigt få respondenter som inte använde
Facebook. Dessutom kontrollerades analysen inte för alternativa förklaringar på ett
adekvat sätt. Författarna undersökte därför frågan på nytt med hjälp av andra data och
metoder och hittade inte ett lika entydigt samband.

Även om författarna medger att Karpinski i sina konklusioner tar förbehåll för de brister
som finns i studien, framfördes resultaten i flera respekterade medier över hela världen
som entydigt bevis för Facebooks förödande inverkan på studieprestationerna.

I sitt bemötande av den granskande artikeln framhäver Karpinski att studien främst var
tänkt som en explorativ studie, en pilotstudie, och medger studiens bristfälliga
karaktär, men försvarar sig med att syftet inte var att dra robusta konklusioner, utan
att öppna för en debatt. Hon övergår därefter till att kritisera de statistiska metoder
som kritikerna har använt sig av.

Det mest intressanta i den här diskussionen är kanske inte hur Facebook påverkar
studieprestationer, även om denna fråga också har sitt berättigande. För det första visar
diskussionen tydligt hur medierna ibland sensationaliserar forskningsresultat utan att ta
hänsyn till de många förbehåll som finns - i detta fall även väldigt preliminära resultat
som inte hade genomgått någon noggrannare granskning i form av peer review. Och när
resultaten sedan visar sig vara fel, eller åtminstone tveksamma, ges detta inte på långt
när motsvarande uppmärksamhet i medierna.

Men på samma gång demonstrerar diskussionen också hur statistiska resultat inte alls
leder till entydiga slutsatser. Resultaten vilar på datamaterialets karaktär och
antaganden om vilka statistiska metoder som är mest fördelaktiga att använda. De val man
gör i en undersökning är inte triviala och inte heller alltid självklara - de kan ha en
avgörande effekt på resultaten. För att underbygga statistiska resultat är det nödvändigt
med teoretiska överväganden om sambanden mellan variablerna, som det ofta uttrycks:
"korrelation innebär inte kausalitet".

På detta sätt kräver även kvantitativa studier alltid kvalitativa bedömningar av
forskaren. Sådana undersökningars slutsatser är beroende av en rad antaganden som medför
osäkerhet om undersökningens validitet.

Nyhetsbrev 8/09: Kaffe

Redaktör: Yrsa Neuman

”Kaffe” är ett av de teman som samlar på sig mängder av påståenden som börjar med ”vetenskapen har äntligen bevisat”. Här en liten överblick över de senaste årens nyheter om kaffe. Vad kan man utgående från mediernas ”rapporter” sluta sig till om sin kaffedrickning? Inte mycket. Forskarna manar till försiktighet i tolkningen av nyheterna. Den allra bästa länken kommer till sist, och det är Victoria Drakes (Linus Pauling Institute, University of Oregon) översikt över forskning om kaffets hälsoeffekter.

Politiken.dk refererar en undersökning gjord vid universitetet i Durham, enligt vilken man om man är stressad och dricker över sju koppar kaffe per dag löper större risk att hallucinera. Forskarna manar till försiktighet med slutsatserna.

http://politiken.dk/videnskab/article630195.ece

Tre koppar kaffe ger mindre bröst.

http://i.pol.dk/videnskab/article584427.ece

Kaffe, två till tre koppar om dagen, kan motverka bröstcancer, enligt en pilotstudie med 59 patienter: resultatet var att ”kaffe och alkohol faktiskt kan påverka det kvinnliga hormonet östrogens metaboliter i positiv riktning”. (Metaboliter är nedbrytningsprodukter av olika ämnen i kroppen.) Forskargruppens ansvariga Helena Järnström, docent vid Lunds universitet manar till försiktighet med eventuella slutsatser.

http://www.med.lu.se/klinvetlund/forskning/klinisk_forskning_i_fokus/helena_jernstroem

http://tentakel.vr.se/pressmeddelanden/pressmeddelandenarkiv2008/kaffekanskyddamotbrostcancer.5.43f23345119701ae9068000482.html

Lågpriskaffe innehåller mera nickel än dyrare kaffe och billigt kaffe innehåller dubbelt så mycket koffein som dyrare sorter. Varför? Texten ger två förslag: billigt kaffe innehåller mera sämre robustabönor (än arabica) men också att billigt kaffe är restprodukter av sämre kvalitet.

(Det här är snarare en konsumentnyhet än en vetenskapsnyhet – men intressant ändå, tycker redaktören.)

http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/billigt-kaffe-ar-farligare-1.798248

Listan med kaffemärken och deras nickel- och koffeininnehåll mm..

http://www.dn.se/polopoly_fs/1.798253!kaffe.pdf

”Skållhett kaffe kan förkorta ditt liv” – det gäller att inte dricka för heta drycker, eftersom det kan öka risken för cancer i matkanalen. Under 70 grader rekommenderas.

http://www.bt.dk/article/20090327/sygdomme/90327008/

”Kaffe beskyddar kvinnors minne.” De äldre kvinnor som dricker tre koppar kaffe om dagen har bättre minne och är mindre dementa. Karen Richie i forskargruppen (Inserm, Montpellier), manar till försiktighet med slutsatserna.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/health/6930114.stm

Kaffe innehåller fibrer – men det betyder inte att man ska skippa grönsakerna.

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=need-fiber-have-some-coff

Forskningsöversikt över kaffets hälsoeffekter av Victoria Drake, Linus Pauling Institute. Det här är den mest upplysande länken för den som vill veta vad vetenskaperna säger om kaffe och hälsa. Den allmänna slutsatsen är att måttlig kaffedrickning innebär få hälsorisker (om än

några) och några potentiella hälsofördelar, och att fördelarna beror på om kaffedrickaren är kvinna eller man, har hjärtsjukdomar mm.

http://lpi.oregonstate.edu/fw07/coffee.html

Mera ingående översikt (också Linus Pauling Institute, Oregon State University):

http://lpi.oregonstate.edu/infocenter/foods/coffee/

Slutsatser? Jo, att samtliga nyheter överbetonade fördelarna och att texterna låter påskina att det finns entydiga resultat även om det vid en närmare läsning framgår att forskarna som intervjuas manar till försiktighet och påpekar undersökningarnas begränsningar. Slutsatsen om

kaffeforskningen: verkligheten är inte så spännande och enkel som nyheterna lät påskina. Jag fortsätter att dricka mina två till tre koppar kvalitetskaffe om dagen – och min vardag travar på, som tidigare, oförändrad av vetenskapernas olika ansträngningar.