Redaktör: Lars Hertzberg
Andrew Delbanco, professor i humaniora vid Columbia University, skriver i New York Review of Books 14 maj 2009 om hur finanskrisen påverkar de amerikanska universiteten. Krisen har förstärkt vissa trender som redan tidigare var påtagliga. Dels hotas undervisningens kvalitet, dels undergrävs universitetens möjligheter att utjämna klasskillnader.
Litet bakgrund: den grundläggande universitetsutbildningen i USA ges vid s.k. Liberal Arts Colleges, som leder till Bachelor of Arts-examina. (En del studenter väljer i stället en utbildning vid tvååriga community colleges, som kostar mindre och har lägre inträdeskrav - de kan kanske jämföras med de nordiska folkhögskolorna.) Den fyraåriga collegeutbildningen är allmänbildande, med tonvikt på humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – ofta ingår t.ex. en introduktionskurs i filosofi som en obligatorisk del. En del av studenterna fortsätter efter det t.ex. med läkar-, jurist-, lärar- eller forskarutbildning (MA, PhD), ofta vid ett annat universitet.
Delbanco skriver att det amerikanska universitetssystemet är en blandning av "private, public, large and small, residential and commuter, religious and secular, nonprofit and for-profit institutions".
Terminsavgifterna vid de mest ansedda universiteten är mycket höga, upp till $ 50 000 per år – trots det täcker de bara cirka 2/3 av kostnaderna för utbildningen. Återstoden bekostas – både vid delstatliga och privata universitet – med offentliga subventioner och privata donationer. Vid delstatsuniversiteten är terminsavgifterna betydligt lägre för studenter från den egna staten. (Systemet med offentliga subventioner till privata universitet går tillbaka till 1600-talet, när Massachusetts beviljade Harvard intäkterna från en färja. Å andra sidan uppgick Harvards privata fonder till 40 miljarder dollar före kraschen – de flesta universitet har mindre än 1 % av denna förmögenhet.)
I åldersgruppen 55-64 har USA den största procenten universitetsutbildade i världen - en trend som inleddes med den s.k. GI Bill, som stiftades under andra världskriget och som innebar förmåner för hemvändande soldater. Den gjorde det möjligt för en stor del av årskullarna att skaffa sig högre utbildning.
I åldersgruppen 25-34 har USA glidit ner till tionde plats, en följd av att stöden till mindre bemedlade studenter kontinuerligt har skurits ner sedan 1970-talet. Delstaterna hade redan före krisen börjat skära ner budgetmedlen till universiteten, vilket medförde att terminsavgifterna höjdes.
Finanskrisen har lett till att allt färre familjer har råd att bekosta universitetsutbildning för sina barn, eftersom kostnaderna vanligen finansieras med inteckningslån - och bostädernas värde har krympt. De privata universiteten har dels drabbats av att deras fondmedel har förlorat i värde, dels av att flera studenter väljer de billigare statliga universiteten. Studiestöden har i högre grad kommit att baseras på meriter snarare än behov, vilket ger en fördel åt studenter från över- och medelklassfamiljer.
Många universitet har försökt motverka inkomstbortfallet genom att öka antagningen, men detta leder i sin tur till överbefolkade kurser, mindre motiverade studenter och överansträngda lärare. Man har i allt högre grad blivit tvungen att använda timlärare, vilket innebär sämre anställningsvillkor för nyutbildade lärare. (Proportionen lärare studenter har i och för sig traditionellt varit gynnsammare vid anglosachsiska universitet - något som sammanhänger med en annan utbildningssyn än vid våra Humboldtinspirerade universitet.)
För att spara pengar har man väckt förslaget att collegeutbildningen ska skäras ner från fyra år till tre, något som Delbanco bestämt tar avstånd från: "squeezing out a year would leave students, who are already under immense pressure to equip themsleves with marketable skills, less able to think about history, society, and the broader issues that are at the heart of liberal education", skriver han. Han sätter sitt hopp till två förslag av Obamas administration: att terminsavgifter ska bli avdragsgilla i beskattningen, och att stöden till behövande studenter ska bli lagstadgade och inflationsbundna (det senare en idé som kunde tjäna som mönster också i vårt land).
