Ikaros nyhetsbrev

Nyhetsbrev 1/10: Forskning utan anställning: universiteten som grå arbetsgivare

2010-01-15T06:27:00.000-08:00

Redaktör: Yrsa Neuman
medlem av Ikaros redaktionsråd
ordförande för fackföreningen Forskarföreningen vid Åbo Akademi 2009

Forskare som arbetar på stipendier saknar helt anställning – men universiteten klarar sig inte utan dem
Att jobb i staten är trygga är långt i från sant idag. Det var kanske så på 1980-talet men när det gäller forskarna och lärarna på universiteten i landet är sanningen den att 2004 var 74,1 % av dem visstidsanställda (enligt Forskarförbundet 2004). Finansministeriet har hoppats att den nya universitetslagen ska medföra att visstidsanställningarna minskar.

Sanningen är dock den att en stor del av forskningen i Finland utförs av människor som inte har någon anställning alls utan är stipendiefinansierade. Forskarna har helt enkelt inget arbetskontrakt. Det här är de forskare som får stipendier istället för lön. Man bör inte blanda ihop dem med projektforskare, som är anställda av universitetet i projekt som finansieras av fonder eller företag. För projektforskarnas del går finansieringen in i universitetets ekonomisystem och de anställs för att utföra ett forskningsarbete, om än ofta på viss tid och snuttvis. Stipendieforskarna däremot har inga arbetskontrakt. De har personliga stipendier som utbetalas på deras konton men de har ingen arbetsplatshälsovård mm. eftersom de inte har någon anställning. Det händer att universitet får in stipendier från fonder och betalar dem vidare som stipendier också. Bland annat vid Åbo Akademi finns sådana fall: ”doktorandplatserna” i forskarskolan Utbildning och pedagogiskt ledarskap i ett mångkulturellt samhälle (PF, Vasa) utlystes som stipendier och inte som anställningar våren 2009. Det här projektet finansieras delvis av Svenska Kulturfonden.

Stipendiefinansieringsväsendet är gammalt. Forskningen professionaliserades under den senare hälften av 1800-talet och då det inte längre var enbart redan förmögna gentlemän eller präster som sysslade med vetenskap uppstod frågor om levebröd för vetenskapare. Förmögna människor dök upp som mecenater som gav begåvade forskare en chans.

En grå ekonomi med mer och mindre redliga aktörer
Idag existerar stipendiefinansieringen som en parallellvärld till universitetens anställningsordning. Olika vetenskapsgrenar är beroende av olika andelar stipendieforskning beroende på vilka fonder som finns som stöder det aktuella området, vilken utdelningspraxis dessa fonder har (ger de projekt via universitetet blir forskaren projektanställd) och vilka andra finansieringskällor det finns. På några håll finansierar Finlands akademi eller TEKES eller företag forskningen. På andra håll är det svårt att idka sådan tillämpad forskning att företag vill köpa den och då händer det att stipendieforskning står för en större andel av den sammanlagda forskningsinsatsen.

Nu har några av de större fonderna som finansierar forskning gått ihop och bildat en pool: post doc-poolen. Därifrån kan forskare som doktorerat ansöka om arbetsstipendier för arbete utomlands. De fonder som bildat post doc-poolen hör till ett nätverk som heter God fondpraxis och som arbetar för att fonderna ska skötas och sköta sin uppgift på ett ansvarsfullt sätt. I god praxis ingår att de som får stipendier ska listas på hemsidor eller likn., dvs. att utdelning, utdelningskriterier och utlysning ska vara offentliga och öppna. Nätverkets principer är bra men som alltid finns det utrymme för förbättring.

God fondpraxis (Delegationen för stiftelser och fonder rf)
http://www.saatiopalvelu.fi/fi/Saatioiden_ja_rahastojen_neuvottelukunta/Hyva_saatiotapa/

Det finns många fonder som finansierar forskning men inte hör till nätverket. En del av dem kan betecknas som mindre professionella – de sköter sin utdelning under bordet och är ibland närmast nepotistiska. Ändå finns det forskare och ämnen inom universiteten i vårt land som på ett avgörande sätt är beroende av dessa fonder.

Stipendieforskarna för ofta en märklig tillvaro på sin arbetsplats i och med att de saknar arbetsavtal. Ofta får de arbetsrum eftersom de ju utför forskning vid en institution eller ett labb. Men de omfattas inte av t.ex. arbetsplatsens e-postlistor eftersom e-postlistorna genereras automatiskt ur databasen över anställda. Deras arbetsresor finansieras inte heller av arbetsplatsen utan när de ska resa till samma konferens som sina anställda kollegor i samma projekt ska de ansöka om fondpengar för att finansiera resan istället för att bara beställa biljetterna via datasystemet.

Särskilt lever de som arbetar inom en bransch där korta arbetsstipendier är vanliga i en ansökningsrumba. Det kan hända att forskningsplaner, redovisningar mm. ska skrivas och skickas in flera gånger per år – detta bara för arbetsstipendierna. Lägg till resestipendierna och redovisningarna för dem.

Arbetsgivaren har vid många universitet ingen aning om hur många som vid en given tidpunkt arbetar vid universitetet som stipendiater. I vissa fall vill man kanske inte veta eftersom uträkningen av hur effektivt universitetet använt sin arbetskraft kommer att se mycket sämre ut om man inkluderar dem som jobbar i den grå ekonomin som alla Finlands universitet dras med.

Stipendieforskning och universitetens resultat
Kari Lilja vid Tammerfors universitet undersökte 2009 hur stor del av universitets resultat som producerades av stipendiater. ”Universitetets resultat” räknas i skrivande stund i Finland i bl.a. avlagda examina och publikationer. Det visade sig att det var en inte oväsentlig del. Kartläggningens upphovsman menar att detta ska förstås som ett argument för att universiteten ska ta i tu med sina stipendiater och se till att deras arbetsvillkor är drägliga, något som det har saknats politisk vilja för på många håll.

Läs en översikt av rapportens resultat här:
http://www.acatiimi.fi/7_2009/07_09_06.php

Den politiska viljan saknades också länge för att se till att stipendiaterna, som ju är utan anställning, också ska omfattas av den sociala trygghet som människor i anställning har. Tack vare en aktiv grupp, TATUSOTU, infördes 2009 en obligatorisk försäkring för stipendiater. Försäkringen sköts av Lantbrukarnas pensionsanstalt (LPA) och ger stipendiaterna möjlighet till inkomstbundet arbetslöshetsunderstöd och pension. Vi har alltså idag många människor i Finland som jobbat hårt med forskning hela livet men som inte tjänat ihop någon pension alls. Likaså har stipendiaternas moderskapspenningar mm. legat på lägsta nivå eftersom stipendierna inte räknats som inkomst – så sent som år 2008.

I det här ljuset är det inte att undra på att forskningen i Finland tappat mark. Forskningsvärlden befolkas av ett nytt prekariat.

TATUSOTU-gruppens blogg: http://tatusotu.blogspot.com/

Dan Lolax’ i Ikaros nyhetsbrev om hur forskningen i Finland blivit sämre:
http://ikarosnyhetsbrev.blogspot.com/2009/11/nyhetsbrev-1609-extern-styrning-samre.html

Framtiden då?
Stipendieforskningen kommer inte att försvinna. Stadgarna för de fonder som grundats för att finansiera forskning kan inte ändras i ett slag och universiteten kommer att ha allt mindre pengar att röra sig med, tänker många i och med den nya universitetslagen som träder i kraft vid årsskiftet då universiteten halvprivatiseras och statens finansieringsgrunder ändras. Fonderna kommer inte att vilja donera medlen via universitetet eftersom de sociala avgifterna för en anställd är väsentligt högre (närmare 30 %) än de 14% av stipendiet som går till LPA-försäkringen. Därtill tar många universitet en andel av medlen för att täcka sina kostnader för att betala ut lönerna och hålla igång datasystemen och betala hyrorna så att de pengar som går direkt till forskarna blir mindre på vägen. Den här sk overheadkostnaden vid t.ex. Åbo Akademi har varit 15%. Många fonder vill inte betala den eftersom de anser att universitetet ska stå för infrastrukturen medan de kan finansiera innehållet. Den här frågan är svår men kräver en vettig lösning.

De som är mest illa ute nu är inte fonderna som får svårt att ge sina pengar till rätt ändamål utan stipendiaterna, för vilka den bästa lösningen vore om stipendieväsendet helt försvann och ersattes av anställningar. En ansvarstagande fond ger alltså sin donation som projekt via ett universitet.

Stipendieforskarens inkomster
Hurudana pengar handlar det om för den enskilda forskaren? För en forskarstuderande som kommer att skriva på sin doktorsavhandling i minst ca 4 år ligger beloppet ofta på ca 1500 euro per månad. Härav dras 14% för pensionsförsäkringen. Skattegränsen för stipendier för mottagaren är 18700 år 2010 och arbetsstipendierna ligger oftast under denna summa. Många finansiärer höjer inte beloppet med åren så din disponibla inkomst alla de fyra åren ligger troligen på under 1300 per månad. Det finns fonder som ger arbetsstipendier som är mycket lägre än detta. Fattigdomsgränsen i Finland är 1090 € per månad och om stipendiefonden ger 15000 per år blir 1075 per månad kvar efter försäkringen.

Det finns mycket som kan göras bara viljan hittas och stiftelsernas styrelser tar reda på hur forskningens vardag ser ut. Universiteten kan registrera sina stipendieforskare och integrera dem på arbetsplatsen. Stiftelserna kan finansiera forskare på ett mera ansvarsfullt sätt, t.ex. genom att stöda samma kandidater genom hela avhandlingsarbetet (t.ex. med hjälp av årsvisa men på förhand utlovade förlängningar) för att minska på andelen möjlig forskningstid som går åt till ansökningar och redovisningar. Stiftelserna kan dela ut arbetsstipendier som är så höga att forskning på stipendier också kan hålla sin status.

(c): Denna text får citeras, spridas och kopieras fritt förutsatt att skribentens namn och källa (Tidskriften Ikaros nyhetsbrev 1/2010) framkommer tydligt.

Nyhetsbrev 16/09: Extern styrning - sämre vetenskap?

2009-11-16T07:56:00.000-08:00

”Forskningens premisser har försämrats” slår Finlands akademi fast efter att en rapport om vetenskapens tillstånd och nivå i Finland publicerats.

Man kan konstatera att försämringen inte gäller alla områden och att Finland, relativt sett, värnar om vetenskapen. Till exempel så satsar Finland drygt 3 procent av BNP på forskning och utveckling (FoU), en satsning få europeiska länder kan matcha (trots att treprocentsgränsen ingår i Lissabonstrategin som ska göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomiska område).

FoU-satsningen har också lett till att Finland har fler forskare per capita än något annat land.

Men den sistnämnda statistiken – antalet forskare per capita, alltså – exemplifierar det som gäller för all statistik då det gäller vetenskap och forskning: Statistiken säger inget i sig, den behöver ältas för att bli begriplig.

Givet är, att ett högt antal forskare inte garanterar vettig forskning. Om något så ökar det endast risken för att arbetsmarknaden för forskare övermättas.

Rapporten som Finlands akademi publicerat understryker också det här, om än omedvetet. Att forskningens premisser försämrats står enligt akademin klart, då antalet referenser till finländsk forskning minskat.

Antalet referenser ska här mäta kvaliteten på den finländska forskningen. Så om antalet forskare ökar, samtidigt som antalet referenser minskar, måste väl det här betyda att kvaliteten på forskningen försämras drastiskt. Eller åtminstone att den finländska forskningen står stilla, medan andra länder rusar förbi.

Nu är ändå frågan om kvalitet (och den minst sagt besynnerliga metoden att mäta den) sekundär. Visserligen är jämförandet med andra länders forskning och framsteg i dag en del av forskningspolitiken och som en sådan realitet måste den beaktas, men de orosmoln som Finlands akademi ser är helt synliga utan nämnda jämförande. (Snarare är det väl så, att budskapet går bättre fram om det inleds med ett ”De är bättre än vi...”)

Akademin konstaterar nämligen att forskningen i Finland har en stark slagsida mot tillämpad forskning. Då den ekonomiska nyttan av forskningen är den enda nytta som den politiska debatten vill kännas vid, sker det här på bekostnad av grundforskningen.

Oroväckande är, att den tillämpade forskningen bereds ännu mera utrymme på universiteten i takt med att de externa finansiärernas roll ökar.

Åbo Akademis rektor Jorma Mattinen säger till Svenska Yle att Finlands akademi borde stå för en större del av kakan, på så sätt skulle grundforskningen stödas bättre. (Finlands akademi stod 2009 för 16 procent av forskningsfinansieringen, att jämföra till exempel med Tekes – utvecklingscentralen för teknologi och innovationer – som stod för 30 procent).

Mattinen instämmer i Finlands akademis farhågor, att grundforskningen blir lidande då externa finansiärer får alltför stor makt. Samtidigt tillbakavisar ÅA:s rektor påståendet att vetenskapens kvalitet blivit sämre.

Här kunde man fråga sig: Kännetecknas inte högklassig forskning – kvalitet med andra ord – av att den är obunden?

Rapporten Vetenskapens tillstånd och nivå i Finland (sammandrag på svenska): http://www.aka.fi/sv/A/Finlands-Akademi/Detta-ar-Akademin/Akademinytt2/Forskningens-premisser-har-forsamrats/

Nyhetsbrev 15/09: "Vad tror ni?" eller om risken att klarläggandet av ett problem förvandlas till en åsiktsfråga

2009-09-30T10:48:00.000-07:00

Redaktörer: Göran Torrkulla och Nikolai Enckell

Mot bakgrunden av att Trafikskyddets undersökning visat att var tredje finländsk man inte använder bilbältet i baksätet, och att två av tio även lämnar bältet oanvänt i framsätet, frågades det häromdagen i Rundradions eftermiddagsprogram Radiohuset varför vi inte använder bilbältet.

Som vanligt fick lyssnarna ringa in och berätta vad de tror om saken. Jag slås av det lättsinniga sättet att varva kåserande inslag om män och kvinnor vid ratten, lyssnarnas åsikter och utlåtanden av sakkunniga i en fråga som ju ytterst handlar om liv och död. Det som bekymrar mig mest är avsaknaden av en kritisk prövning av halten och relevansen hos de åsikter som kommer till tals. Förutom de åsikter som rings in får jag bl.a. ta del av en forskares uttalande om att vi inte är gjorda för den typ av trafik vi har och en bilskollärares som intygar att attityderna till bilbältet har förändrats till det bättre, liksom slutsummeringen att majoriteten av de lyssnare som surfat in på webbplatsen anser att det beror på nonchalans eller glömska att man inte spänner fast bilbältet.

Att frågan "Vad tror ni?" kan medföra risken att klarläggandet av problemet förvandlas till en blotta åsiktsfråga verkar inte att bekymra programledarna, liksom inte heller att varken nonchalans eller glömska befriar oss från vårt eget ansvar i trafiken. Samtidigt undrar jag hur vårt omdöme påverkas av dessa dagliga offentliggöranden av en förment information, som utan åtskillnad inordnar vetenskapliga rön i raden av inlägg som alltför ofta har karaktären av blotta hugskott.

Eftersom bilbältet hjälper bara när det används, borde det också stå klart att det inte är meningsfullt att tala om ett val mellan att använda eller att låta bli att använda det. Och då varje risktagande i trafiken också utsätter andra trafikanter för risker, kan trafikvett inte handla om vad vi bryr oss om att minnas eller vilka risker vi själva vill ta. Samtidigt bör vi inte heller glömma bort att det fastspända bilbältet ingalunda förhindrar att olyckan är framme även om det bidrar till att motverka eller lindra skadorna. Sålunda borde bilbältet inte ses som ett "tvångsbälte" utan bruket av det som ett av många uttryck för ett sunt trafikvett.

Och sist men inte minst: Ett underlåtande i en så angelägen fråga som trafiksäkerhet innebär ingenting mindre än ett ansvarslöst risktagande som kan äventyra både det egna livet och andras liv. Som jag ser det handlar det inte i första hand att vi saknar behövlig information, och även om det är viktigt att vetenskapligt utforska våra trafikvanor, omständigheterna vid olyckor osv., är vi inte betjänta av "enkäter" om vad folk råkar tro eller tycka en torsdagseftermiddag. Det vi behöver bli påminda om är att det ankommer alla och envar att vinnlägga sig om göra det till en vana att spänna fast säkerhetsbältet innan bilen startar.

-GT

G 20 mötet i Pittsburgh – begravningen av ”Homo economicus”?

Outgrundliga äro Herrens vägar. Det samma kan sägas om vårt politiska etablissemang - outgrundliga äro dess vägar. Av just detta etablissemang har världens befolkning sedan mitten på sjuttiotalet (i Finland sedan mitten på 80-talet) fått lära sig att girigheten är den bästa motorn för ekonomin. Det man menat med denna floskel är bl.a: avreglering av alla ekonomins områden, maximal vinst för företagen, maximal avkastningar på värdepapper, maximala bonusar för chefer, tävling i den privata sektorn, i den offentliga sektorn och mellan nationer samt sist men inte minst, så små löner som möjligt åt vanliga medborgare.

Nu har det blivit pannkaka av alltihop och världsekonomin drabbats av härdsmälta. Vad gör man då? Jo, man håller möte, G 20, och så, vips deklarerar man att allt det där man tidigare sagt var osanning och att man nu måste göra tvärtom. Det är nämligen vad man kom överens om på detta möte. Det är klart, man uttryckte inte saken just på detta sätt, men det är precis det överenskommelserna implicerar. Givetvis fattades inga definitiva beslut i form av bindande avtal. Hur politiken nu kommer att läggas om är alltså ännu en helt öppen fråga.

Vad var det då man i princip nådde enighet om? Åtminstone två saker. Bonussystemet som gett astronomiska belöningar för kortsiktig och ansvarslös penninghantering måste stoppas och obalanserna i den globala ekonomin måste fås bort. Den första saken är väl begriplig för var och en. Problemet är förstås att alla försök att reglera näringslivstopparnas belöningar kommer att möta hårt motstånd av dem som kunnat sko sig på systemet, dvs. av dem som under de senaste decennierna utnämnts till ekonomins hjältar av bl.a. det nuvarande politiska etablissemanget. Motståndet kommer att vara svårhanterligt eftersom motståndarna förfogar över oändliga ekonomiska resurser som kan användas (och redan länge använts) för både utpressning och korruption.

Den andra frågan, alltså frågan om att råda bot på obalansen i alltid är en välsignelse. Av utrymmesskäl kan jag inte närmare gå in på frågan om den globala ekonomin innebär i klartext att de länder som nu har ett stort handelsöverskott skall förstärka den inhemska köpkraften i stället för att låna sitt överskott åt länder med stora handelsunderskott. Länderna med stora handelsunderskott skall å sin sida sluta låna pengar av överskottsländerna. I stället skall de investera i produktion som kan exporteras till överskottsländerna när köpkraften i dem förstärks. Låter det inte bra? Sunda förnuftet säger ju att affärstransaktioner måste ha en rimlig balans. Det kan inte vara så att A producerar varorna och sedan lånar sina pengar åt B för att B skall kunna köpa A:s varor om inte B producerar något. Alltså, så kan det inte fungera i all oändlighet. Man säger m.a.o. att länderna nu måste börja beakta varandras ekonomi och anpassa sin politik så att man inte konkurrerar ihjäl varandra. Man har uppenbarligen drabbats av insikten att konkurrens kan vara destruktivt, att den inte varför balanseringen av den globala ekonomin kräver att flera andra av den nyliberala ekonomins verktyg (se ovan, första stycket) också måste överges. I och för sig borde var och en kunna se att så är fallet. För det krävs bara lite eftertanke och nästan ingen fantasi.

Det mest slående exemplet på de obalanser man talar om i detta sammanhang är Kinas och USA:s ekonomiska relation. (Ett annat exempel är de ekonomiska relationerna mellan de baltiska och de nordiska länderna). Kina producerar varor och lånar pengar åt amerikanerna. För de pengar man lånat av kineserna köper amerikanerna sedan varor utan att själv producera tillräckligt för att generera tillräckligt med inkomster för att kunna återbetala lånen. Vi kan notera att det är obalanser av just det slaget som den ”fria marknaden” enligt teorin skulle ta hand om. I praktiken har dagens ”avreglerade” marknad som skapats av den nyliberala ekonomiska politiken bara förvärrat obalanserna i hela den globala ekonomin.

I konsekvensens namn borde givetvis hela den västliga politiska eliten avgå. De har lagt grunden och hejat på ett destruktivt och farligt ekonomiskt system. Givetvis kommer de inte att avgå. Ännu än lång tid framöver kommer vi att se samma leende ansikten på gruppfoton från internationella konferenser som bevakas av enorma polisstyrkor och militär. Etablissemangets skräck för folket har helt klart antagit paranoida drag och det hela ger ingen smickrande bild av demokratins tillstånd.

Nå, vi kan ändå glädja oss åt att åtminstone nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, har dragit slutsatser av den senare tidens händelser. I en intervju i programmet Ulkolinja: Krugman ja Amerikan lamat (http://www.yle.fi/player/player.jsp?id=374330&locale) konstaterar han att vi nu definitivt kan begrava ”homo economicus”, alltså idén om att vår strävan efter egennyttan alltid är det bästa för ekonomin. Fritt översatt säger Krugman att ”vi vet nu att ohämmad själviskhet är skadligt för det ekonomiska livet”. Nyheten måste vara chockerande för det stora flertalet akademiska ekonomer. Tiotuseneurosfrågan är vad de nu skall basera sina ekonomiska teorier på. Förslagsvis kunde man pröva tanken att det kanske inte finns något sådant som en ren ekonomi. Det kan ju vara så att ekonomi alltid också handlar om maktförhållanden, intressekonflikter och om vår självförståelse. Alltså att ekonomi alltid är politisk ekonomi. Därmed skulle det givetvis finnas skäl för samtliga discipliner inom de politiska vetenskaperna (inklusive filosofin) att ta itu med frågor som berör vår ekonomi. Det är givetvis en annan historia men jag tror att det skulle vara hälsobringande för samhällsdebatten överlag och för det akademiska livet internt om forskare från fler vetenskapsområden tog del i diskussionen om vårt ekonomiska liv.
-NE

Nyhetsbrev 14/09: Om minneslivet

2009-08-31T11:52:00.000-07:00

Redaktör: Lars Hertzberg

Psykologiska institutionen vid Åbo Akademi besöktes i våras av det fransk-engelska forskarparet Céline Souchay och Chris Moulin (Leeds). De är minnesforskare, och deras forskning presenterades i Hbl 26.4.09: "Människans minne är som ett whiskydestilleri," säger de enligt Hbl. "Det finns speciella magasin för olika skeden i processen. Informationen ändrar karaktär och mognar... Så här ser moderna minnesforskare på det som traditionellt har liknats vid ett anteckningsblock eller en dator."

Ett centralt begrepp för Souchay är "'metaminne' ... den kunskap vi har om vårt eget sätt att minnas" - vilken roll spelar det för vår minnesförmåga?

Som utomstående betraktare slås jag av fräschören i deras grepp, jämfört med vad man vant sig att läsa om psykologisk minnesforskning, som i det stora hela klampar på i Aristoteles fotspår. (Aristoteles ansåg att minnet måste vara något slags kopia som vi lagrar i vårt inre. Det är fortfarande en allmän föreställning att minnen är något som finns lagrat i oss tills det är dags att ta fram dem.) Visserligen använder Souchay och Moulin ord som "information" och "magasin" - ord som, misstänker jag, borde bannlysas ur all minnesforskning. Men de får människans minnesförmåga att framstå som en aspekt av en levande varelses sätt att komma till rätta i och uppleva tillvaron, inte en linjär och isolerad mekanism.

Konventionell minnesforskning verkar (för en utomstående) styras av vissa aprioriska antaganden, med det menar jag att teoribildningen inte utgår från faktiska iakttagelser, utan från vårt oreflekterade sätt att tala om minnet. Man talar om korttidsminne (cirka 30 sekunder) och långtidsminne (det senare uppdelat i semantiskt minne: att kunna svara på frågor - och episodiskt minne: att kunna återkalla saker man varit med om). Och man skapar modeller för hur man föreställer sig att de här olika minnesmekanismerna fungerar. Den mest berömda är tydligen Alan Baddeleys modell. (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Baddeley%27s_model_of_working_memory) .

Det bästa vore kanske om psykologerna kunde göra rent hus med allt de tror sig veta om minnet, och sedan studerade olika typer av minnesrelaterade problem ett efter ett (demens, minnesförlust, inlärningssvårigheter), utan att ta för givet att de är förbundna med varandra bara därför att de alla har med "minne" att göra.

Ett exempel på hur man automatiskt utgår från att allt minnesrelaterat hänger ihop är Petra Grönholm-Nymans doktorsavhandling Verbal Learning in Mild Cognitive Impairment and Alzheimer’s Disease: Behavioural and Neural Approaches, framlagd vid Åbo Akademi våren 2009, se http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/2009_06_gronholm-nyman.sht .

Ett annat exempel på aprioristisk minnesforskning finner man på http://www.upenn.edu/pennnews/article.php?id=1246 . Där hävdar man att falska och äkta minnen är kopplade till olika hjärnvågor. (Det vore intressant att veta hur man drar gränsen mellan falska och äkta minnen.)

Den som är intresserad av minnets växlande former rekommenderas t.ex. läsa:

Aleksandr Luria: The Mind of a Mnemonist (om en rysk minneskonstnär)

Oliver Sacks: "The Ancient Mariner" i hans bok The Man who Mistook his Wife for a Hat (om en man med Korsakovs syndrom, radikal minnesförlust)

Sacks: "The Abyss: Music and Amnesia" http://www.newyorker.com/reporting/2007/09/24/070924fa_fact_sacks (om en musiker med minnesförlust)

En filosofisk behandling av begreppet minne finns i Norman Malcolm: Memory and Mind. Malcolm kritiserar bildteorin om minnet och teorin om minnesspår.

Martin Amis roman Other People är ett tankeexperiment kring minnesförlust.

***

Underhållande fakta: För den som vill kolla upp misstänkliga påståenden finns websidan "Faktoider: försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar" http://www.faktoider.nu/index.php .

Där får man bl.a. veta att Einstein inte alls led av dyslexi. (En annan tänkare som blivit pådyvlad den etiketten är f.ö. Ludwig Wittgenstein - månne bara därför att han skrev "prophezeihen" i stället för "prophezeien"? Man har velat förklara hans särartade stil med att han led av detta handikapp. I så fall kan man väl bara säga: måtte flera filosofer blir dyslektiker! Över huvud taget har geniala personer en tendens att ådra sig diagnoser efter sin död. Wittgenstein har också sagts ha lidit av schizofreni och av Aspergers syndrom.)

Nyhetsbrev 13/09: Flummet och (genus)vetenskapen

2009-08-16T23:41:00.000-07:00

Redaktör: Mari Lindman

I Språktidningen (3/2009) ingår en artikel som diskuterar varför det vetenskapliga språket ofta uppfattas som vagt. Artikelförfattaren Mona Blåsjö börjar med att ta ett exempel från humaniora, närmare bestämt begreppet "intersektionalitet" som förekommer ganska ofta inom nyare genusvetenskap. Snarare än att uppfatta det här begreppet som ännu en meningslös abstraktion menar Blåsjö att det är ett begrepp som belyser hur t.ex. "att vara kvinna" inte bildar en enhetlig kategori utan att saker som vithet, heterosexulitet, klass osv. kommer att göra vad det är att vara "kvinna" till olika saker. Hon nämner forskning som handlar om tjejer som växer upp i förorten. Det kan handla om att göra upp med den belastning som begreppet "invandrare" lätt får - att man tänker sig att invandrare har vissa erfarenheter och att de uppvisar en viss typ av beteendemönster. Hennes poäng är att det teoretiska språk som kan uppfattas som onödigt tillkrånglat ibland kan försvaras utifrån att vissa begrepp fungerar som redskap för att tänka i nya banor (hennes exempel: "person med kvinnligt tecken"). Här skulle jag tillägga: det är förstås inte ett begrepp i sig som öppnar upp för ett nytt sätt att tänka. Snarare handlar det ju om att man genom nya beskrivningar kommer att ifrågasätta ett tankemönster.

Genusvetenskap har ofta förlöjligats på grund av begrepp som "diskursivt konstruerat genus". Forskning som ifrågasätter ett visst språkbruk ("kategorier" som Blåsjö skriver) är kanske speciellt sårbar för flum-anklagelserna. Det håller jag med om. Kanske måste det i en viss bemärkelse vara så. En av genusvetenskapens uppgifter är, om jag förstått saken rätt, att utmana sådana föreställningar som utger sig för att vara naturliga, oföränderliga eller självklara. Att för den oinsatta beskriva genusvetenskapens uppgift(er) är betydligt svårare än att beskriva vad kemi eller matematik är. Genusvetenskap berör på olika sätt vårt eget tänkande, känslor och handlingar - hur vi förstår oss själva och världen.

Men det är inte bara humanisters forskning som uppfattas som flummig. Också naturvetare kan uppfattas sakna "slutsatser". Den vetenskapliga forskningen uppfattas lätt som en oändlig mängd "faktorer" utan tillstymmelse till slutgiltiga resultat. Vetenskapens "tillgänglighet" kommer att betyda helt olika saker beroende på om det handlar om biokemi eller genusvetenskap. Det finns dock en sak som är lite märklig. Kemins tekniska termer uppfattas som något naturligt och helt självklart, medan det på ett helt annat sätt uppfattas som legitimt att angripa genusvetenskapens för dess påstådda abstraktionsnivå.

Att genusvetenskap är "abstrakt" och "otillgänglig" har närmast blivit ett mantra som slängs fram i tid och otid (ibland också som ett ifrågasättande av feminism, men även ibland som ett ifrågasättande av humanistisk forskning), och då tenderar vissa termer att dyka upp som "bevis" för att genusvetenskap bara är förfinat trams. "Diskurs" och "konstruktion". Det är till exempel inte ovanligt att många "vet" två saker om Judith Butler. Ett: att hon menar att kön "inte finns". Två: att hon haft den tvivelaktiga äran att utnämnas som vinnare av något slags ”bad writing contest”. Genusvetenskapens påstådda obegriplighet har blivit ett bekvämt alibi för att inte ta det någon genusvetare säger på allvar.

(Butler är långtifrån så enkelspårig som hon sägs vara och att hon skriver komplicerat kan väl stämma i synnerhet för hennes tidigare produktion, men att hon skulle skriva exceptionellt svårbegripligt – det vore löjligt att säga.)

Det är klart att det också i genusvetenskapliga sammanhang finns en massa onödig terminologi och upptagenhet vid att citera de "rätta" franska filosoferna. Men det är ganska märkligt att det är just genusvetenskap som anklagas för att vara abstrakt. Öppna nästan vilken bok i analytisk filosofi som helst, och du kommer att mötas av en sörja av "beliefs-desire-models" som knappast kan sägas vara speciellt vardagsnära. Men analytiska filosofer utmålas inte som flummiga knasbollar utan som nyktra vetenskapsmän i rakt nedstigande led från David Hume och John Locke.

Nej, de slentrianmässiga avvisandena av "abstraktioner inom genusvetenskap" bottnar nog i något annat. Att genusvetenskap är flummigt ("skattebetalarnas pengar...!") har blivit en "sanning" helt i linje med att feminister är fula och lesbiska.

Bad writing contest:

http://www.denisdutton.com/bad_writing.htm

Nyhetsbrev 12/09: Amerikanska universitet i kris

2009-07-30T22:29:00.000-07:00

Redaktör: Lars Hertzberg

Andrew Delbanco, professor i humaniora vid Columbia University, skriver i New York Review of Books 14 maj 2009 om hur finanskrisen påverkar de amerikanska universiteten. Krisen har förstärkt vissa trender som redan tidigare var påtagliga. Dels hotas undervisningens kvalitet, dels undergrävs universitetens möjligheter att utjämna klasskillnader.

Litet bakgrund: den grundläggande universitetsutbildningen i USA ges vid s.k. Liberal Arts Colleges, som leder till Bachelor of Arts-examina. (En del studenter väljer i stället en utbildning vid tvååriga community colleges, som kostar mindre och har lägre inträdeskrav - de kan kanske jämföras med de nordiska folkhögskolorna.) Den fyraåriga collegeutbildningen är allmänbildande, med tonvikt på humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – ofta ingår t.ex. en introduktionskurs i filosofi som en obligatorisk del. En del av studenterna fortsätter efter det t.ex. med läkar-, jurist-, lärar- eller forskarutbildning (MA, PhD), ofta vid ett annat universitet.

Delbanco skriver att det amerikanska universitetssystemet är en blandning av "private, public, large and small, residential and commuter, religious and secular, nonprofit and for-profit institutions".

Terminsavgifterna vid de mest ansedda universiteten är mycket höga, upp till $ 50 000 per år – trots det täcker de bara cirka 2/3 av kostnaderna för utbildningen. Återstoden bekostas – både vid delstatliga och privata universitet – med offentliga subventioner och privata donationer. Vid delstatsuniversiteten är terminsavgifterna betydligt lägre för studenter från den egna staten. (Systemet med offentliga subventioner till privata universitet går tillbaka till 1600-talet, när Massachusetts beviljade Harvard intäkterna från en färja. Å andra sidan uppgick Harvards privata fonder till 40 miljarder dollar före kraschen – de flesta universitet har mindre än 1 % av denna förmögenhet.)

I åldersgruppen 55-64 har USA den största procenten universitetsutbildade i världen - en trend som inleddes med den s.k. GI Bill, som stiftades under andra världskriget och som innebar förmåner för hemvändande soldater. Den gjorde det möjligt för en stor del av årskullarna att skaffa sig högre utbildning.

I åldersgruppen 25-34 har USA glidit ner till tionde plats, en följd av att stöden till mindre bemedlade studenter kontinuerligt har skurits ner sedan 1970-talet. Delstaterna hade redan före krisen börjat skära ner budgetmedlen till universiteten, vilket medförde att terminsavgifterna höjdes.

Finanskrisen har lett till att allt färre familjer har råd att bekosta universitetsutbildning för sina barn, eftersom kostnaderna vanligen finansieras med inteckningslån - och bostädernas värde har krympt. De privata universiteten har dels drabbats av att deras fondmedel har förlorat i värde, dels av att flera studenter väljer de billigare statliga universiteten. Studiestöden har i högre grad kommit att baseras på meriter snarare än behov, vilket ger en fördel åt studenter från över- och medelklassfamiljer.

Många universitet har försökt motverka inkomstbortfallet genom att öka antagningen, men detta leder i sin tur till överbefolkade kurser, mindre motiverade studenter och överansträngda lärare. Man har i allt högre grad blivit tvungen att använda timlärare, vilket innebär sämre anställningsvillkor för nyutbildade lärare. (Proportionen lärare studenter har i och för sig traditionellt varit gynnsammare vid anglosachsiska universitet - något som sammanhänger med en annan utbildningssyn än vid våra Humboldtinspirerade universitet.)

För att spara pengar har man väckt förslaget att collegeutbildningen ska skäras ner från fyra år till tre, något som Delbanco bestämt tar avstånd från: "squeezing out a year would leave students, who are already under immense pressure to equip themsleves with marketable skills, less able to think about history, society, and the broader issues that are at the heart of liberal education", skriver han. Han sätter sitt hopp till två förslag av Obamas administration: att terminsavgifter ska bli avdragsgilla i beskattningen, och att stöden till behövande studenter ska bli lagstadgade och inflationsbundna (det senare en idé som kunde tjäna som mönster också i vårt land).

Nyhetsbrev 11/09: Hur uppfattas vetenskapen?

2009-07-15T12:54:00.000-07:00

Redaktör: Mari Lindman

The Pew Research Center for the People & the Press publicerade nyligen en rapport som redogör för resultaten av ett antal enkäter som undersökt den amerikanska allmänhetens uppfattningar om vetenskap och vetenskapsidkare, samt vetenskapsidkares uppfattningar om sig själva. I rapporten står det klart att de flesta amerikaner ser positivt på vetenskapens inflytande på samhället - i synnerhet de medicinska vetenskaperna anses både av forskare och av allmänheten ha bidragit med de viktigaste rönen, vilket är föga förvånande. Något mera uppseendeväckande är att den grupp som bestrider evolutionsteorin trots allt har en relativt positiv syn på vetenskap (bara 32 % anser att evolutionsteorin stämmer). Anmärkningsvärt är att hela 84 % av befolkningen menar att militärväsendet bidrar väsentligt till samhällets välfärd ('well-being') men "bara" 70 % säger samma sak om vetenskapen.

Rapporten visar upp en diskrepans mellan allmänhetens och vetenskapsidkarnas syn på hur väl USA:s forskning klarar sig internationellt. Intressant nog är allmänheten mera skeptisk här. Rapporten spekulerar inte i skälen till detta. Om jag själv i egenskap av vanligt folk skulle få en jämförbar fråga om hur den finska vetenskapen klarar sig, skulle jag inte veta hur jag skulle svara. Frågan är alltså hur man ska förhålla sig till dessa enkätfrågor: vad antas de visa? En hel del av de här svaren säger säkert något om den ideologi som skapas kring vetenskap som en källa till nationell stolthet eller kanske handlar det om en närmast mekanisk respons: vetenskapen, den är väl bra? (Bland enkäterna ingick förvisso också flervalsfrågor som ställts till allmänheten för att testa hur mycket man vet om vetenskap.)

En stor del av forskarna anser att den amerikanska allmänheten är dåligt upplyst om vetenskapliga rön. En annan intressant sak är att visum- och immigrationsbyråkrati av forskarna rankas som ett problem för vetenskapsidkandet vid sidan av det problem som rankas som ännu mera alarmerande: finansiering. Det är anmärkningsvärt att hela 84 % av forskarna nämner statliga finansiärer bland sina viktigaste inkomstkällor medan 50 % listar privata finansiärer. Bland allmänheten menar 80 % av demokraterna och 68 % av republikanerna att statliga grundforskningsinvesteringar lönar sig i det långa loppet. När det gäller ett mera principiellt plan visar det sig att forskarna är mera kritiska mot business än allmänheten.

De största skillnaderna mellan allmänheten och forskarna framkommer i t.ex. frågor om evolutionsteorin, stamcellsforskning och global uppvärmning.

Rapporten finns här: http://people-press.org/report/528/

I New York Review of Books (Vol. LVI, nr. 5) recenserades för ett tag sedan Steven Shapins bok The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern History. Det ena huvudtemat som behandlas i recensionen är de vetenskapliga institutionerna. Shapin skriver om utvecklingen av technoscience under 1900-talet i USA. Han vill göra upp med ett antal vanföreställningar. En av dessa vanföreställningar som Shapin genom en historisk översikt vill råda bot på är att vetenskaplig kreativitet är möjlig endast inom universitetsvärlden. Några decennier in på 1900-talet började den ensamma vetenskapsmannen i sitt (universitets-)laboratorium få konkurrens av de stora industriföretagen som anställde egna staber av forskare. Shapin argumenterar för att företag gav forskare långt friare händer att experimentera än vad stereotypen gör gällande. Sedan andra världskriget blev universitetsforskning beroende av statlig finansiering för att bekosta allt kostsammare projekt. Shapin menar att det här är en långt mera osäker tillvaro än den som rådde i industriföretagen. Utöver detta ställer sig Shapin positiv till akademiskt entreprenörskap finansierat av riskkapitalister eftersom man här p.g.a. småskalighet och villiga finansiärer kan ta risker. Enligt bokens recensent bedyrar Shapin upprepade gånger att han endast är ute efter att beskriva.

En mera kuriös del av Shapins bok handlar om olika sätt att betrakta en vetenskapsidkares karaktär. Idén om forskning som ett exceptionellt kall började tappa mark efter andra världskriget. Det här hade delvis att göra med den misstänksamhet som krigsteknologin gav upphov till, men det var också följden av en kampanj. Bilden av den ensamme, excentriske forskaren var ett störande moment då det gällde att locka folk till forskarbanan. Det gällde nu att beskriva forskaren som så vanlig som möjligt. Shapin vill dock revitalisera tanken om forskarens personliga dygder. Varför? För att transaktionerna som försiggår mellan entreprenör och investerare kräver förtroende? Man undrar förstås vad det här säger om forskning. Det är ett sätt att beskriva affärslivet som är vanligt i managementlitteratur, men säger det något om vetenskap (och i vilken mening behövs dygder i affärslivet)?

http://www.press.uchicago.edu/presssite/metadata.epl?mode=synopsis bookkey=263302

Nyhetsbrev 10/09: Freakonomics, kriminalitet och statistik, igen.

2009-06-01T11:39:00.000-07:00

Redaktör: Henrik Serup Christensen

Boken Freakonomics av ekonomen Steven D. Levitt och journalisten

Stephen J. Dubner är en populärvetenskaplig bestseller (på svenska:

Freakonomics: en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor,

Månpocket 2007). I boken visar Levitt hur ekonomiska teorier kan

förklara en rad konfunderande fenomen som till exempel varför

knarklangare bor med sina mammor och vad skollärare och sumobrottare

har gemensamt. Inte direkt frågor som kommer att ändra världen, men

boken är underhållande och Levitt lyckas ge enkla och plausibla svar

på frågorna, vilket kanske förklarar bokens popularitet.

En av de frågor som Levitt berör är vart alla kriminella i USA har

försvunnit. I början av 1990-talet upplevde USA, stick i stäv med

alla prognoser, en drastisk nedgång i kriminaliteten. Flera olika

förklaringar på detta har framförts, häribland både färre och flera

vapen, flera poliser på gatorna, de längre fängelsestraffen, och inte

minst nya polisstrategier, såsom den kända "broken windows"-teorin att

om också små brått bestraffas hårt ledar det till en reduktion i

allvarligare brott. Denna metod förknippas ofta med New York och

borgmästaren Rudy Giulianis stränga inställning till kriminalitet,

som ofta ges äran för nedgången i kriminalitet i New York på

1990-talet. Problemet är enligt Levitt och Dubner att en liknande

utveckling skedde i hela USA. Därmed kan broken windows-teorin inte

förklara den markanta minskningen i kriminalitet. På liknande sätt

avvisas andra potentiella förklaringar, som i bästa fall kan förklara

en del, men inte allt.

Levitt och Dubner förklarar istället den markanta nedgången med en

överraskande, men inte desto mindre plausibel förklaring: införandet

av den fria aborten på 1970-talet. Detta ledde till att en stor del

barn som inte var önskade och därför mer sannolikt skulle få en dålig

uppväxt och bli kriminella aldrig blev födda. Och det var denna effekt

som hade börjat slå igenom på 1990-talet och reducerat

brottsstatistiken.

Detta exempel och Freakonomics-boken överhuvudtaget demonstrerar hur

väsentligt det är att försöka identifiera underliggande orsaker

istället för enbart att fokusera på de skenbart självklara

förklaringarna. Det är denna logik som underbygger statistiska

analyser och Freaconomics. Boken är därmed ett mönsterexempel på

värdet i att använde statistiska analyser för att identifiera de

faktiska kausala mekanismer som underligger komplexa samhällsfenomen

som till exempel utvecklingen i brottsstatistiken.

Eller kanske inte! Författarnas påståenden har inte stått oemotsagda;

enligt kritikerna vilar resultaten på bristfälliga data och en

bristfällig användning av regressionsanalys. Det är också värt att

komma ihåg att det sällan går att utpeka en slutgiltig orsak, som är

den ända relevanta orsak till komplicerade samhällsfenomen. Istället

finns det vanligen olika förklaringar med olika förklaringskraft och

det kan till och med finnas komplicerade samspel mellan dessa

faktorer. Statistiska analyser kan sällan identifiera deterministiska

förklaringar, även om statistiker ofta jagar sådana.

Se närmare om Freakonomics:

http://freakonomics.blogs.nytimes.com/

http://freakonomicsbook.com/

Nyhetsbrev 9/09: Sensationsjournalistik om Facebook-forskning

2009-05-16T07:31:00.000-07:00

Redaktör: Henrik Serup Christensen

Facebook har blivit en populär syssla för många både på fritiden, i skolan och på jobbet.
Men hur påverkar användningen av "sociala medier" våra prestationer på jobbet och i
studierna? Denna fråga har belysts av "First Monday", en open access-nättidskrift för
forskning om Internet (www.firstmonday.org). Diskussionen är intressant, inte enbart på
grund av frågan om Facebooks inverkan på våra liv, utan främst på grund av den insikt
diskussionen ger i hur statistik brukas och missbrukas inom samhällsvetenskapen och i
medierna.

Diskussionen började med ett konferensbidrag av den amerikanska doktoranden Aryn C.
Karpinski som behandlade Facebooks inverkan på akademiska prestationer. Enligt denna
undersökning var användning av Facebook negativt korrelerat med de studerandes betyg.
Studien citerades i flera medier och tolkades som bevis för påståendet att användning av
Facebook ledde till sämre betyg.

Men en grupp forskare undersökte frågan på nytt och kom till andra slutsatser. Enligt
Paseks, Mores, and Hargittais artikel i "First Monday" är Karpinskis undersökning
problematisk av flera anledningar. Karpinskis data inkluderade enbart 219 respondenter
från ett större universitet i USA som inte var representativa för populationen av
universitetsstuderande, bland annat fans det välldigt få respondenter som inte använde
Facebook. Dessutom kontrollerades analysen inte för alternativa förklaringar på ett
adekvat sätt. Författarna undersökte därför frågan på nytt med hjälp av andra data och
metoder och hittade inte ett lika entydigt samband.

Även om författarna medger att Karpinski i sina konklusioner tar förbehåll för de brister
som finns i studien, framfördes resultaten i flera respekterade medier över hela världen
som entydigt bevis för Facebooks förödande inverkan på studieprestationerna.

I sitt bemötande av den granskande artikeln framhäver Karpinski att studien främst var
tänkt som en explorativ studie, en pilotstudie, och medger studiens bristfälliga
karaktär, men försvarar sig med att syftet inte var att dra robusta konklusioner, utan
att öppna för en debatt. Hon övergår därefter till att kritisera de statistiska metoder
som kritikerna har använt sig av.

Det mest intressanta i den här diskussionen är kanske inte hur Facebook påverkar
studieprestationer, även om denna fråga också har sitt berättigande. För det första visar
diskussionen tydligt hur medierna ibland sensationaliserar forskningsresultat utan att ta
hänsyn till de många förbehåll som finns - i detta fall även väldigt preliminära resultat
som inte hade genomgått någon noggrannare granskning i form av peer review. Och när
resultaten sedan visar sig vara fel, eller åtminstone tveksamma, ges detta inte på långt
när motsvarande uppmärksamhet i medierna.

Men på samma gång demonstrerar diskussionen också hur statistiska resultat inte alls
leder till entydiga slutsatser. Resultaten vilar på datamaterialets karaktär och
antaganden om vilka statistiska metoder som är mest fördelaktiga att använda. De val man
gör i en undersökning är inte triviala och inte heller alltid självklara - de kan ha en
avgörande effekt på resultaten. För att underbygga statistiska resultat är det nödvändigt
med teoretiska överväganden om sambanden mellan variablerna, som det ofta uttrycks:
"korrelation innebär inte kausalitet".

På detta sätt kräver även kvantitativa studier alltid kvalitativa bedömningar av
forskaren. Sådana undersökningars slutsatser är beroende av en rad antaganden som medför
osäkerhet om undersökningens validitet.

Nyhetsbrev 8/09: Kaffe

2009-05-04T05:47:00.000-07:00

Redaktör: Yrsa Neuman

”Kaffe” är ett av de teman som samlar på sig mängder av påståenden som börjar med ”vetenskapen har äntligen bevisat”. Här en liten överblick över de senaste årens nyheter om kaffe. Vad kan man utgående från mediernas ”rapporter” sluta sig till om sin kaffedrickning? Inte mycket. Forskarna manar till försiktighet i tolkningen av nyheterna. Den allra bästa länken kommer till sist, och det är Victoria Drakes (Linus Pauling Institute, University of Oregon) översikt över forskning om kaffets hälsoeffekter.

Politiken.dk refererar en undersökning gjord vid universitetet i Durham, enligt vilken man om man är stressad och dricker över sju koppar kaffe per dag löper större risk att hallucinera. Forskarna manar till försiktighet med slutsatserna.

http://politiken.dk/videnskab/article630195.ece

Tre koppar kaffe ger mindre bröst.

http://i.pol.dk/videnskab/article584427.ece

Kaffe, två till tre koppar om dagen, kan motverka bröstcancer, enligt en pilotstudie med 59 patienter: resultatet var att ”kaffe och alkohol faktiskt kan påverka det kvinnliga hormonet östrogens metaboliter i positiv riktning”. (Metaboliter är nedbrytningsprodukter av olika ämnen i kroppen.) Forskargruppens ansvariga Helena Järnström, docent vid Lunds universitet manar till försiktighet med eventuella slutsatser.

http://www.med.lu.se/klinvetlund/forskning/klinisk_forskning_i_fokus/helena_jernstroem

http://tentakel.vr.se/pressmeddelanden/pressmeddelandenarkiv2008/kaffekanskyddamotbrostcancer.5.43f23345119701ae9068000482.html

Lågpriskaffe innehåller mera nickel än dyrare kaffe och billigt kaffe innehåller dubbelt så mycket koffein som dyrare sorter. Varför? Texten ger två förslag: billigt kaffe innehåller mera sämre robustabönor (än arabica) men också att billigt kaffe är restprodukter av sämre kvalitet.

(Det här är snarare en konsumentnyhet än en vetenskapsnyhet – men intressant ändå, tycker redaktören.)

http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/billigt-kaffe-ar-farligare-1.798248

Listan med kaffemärken och deras nickel- och koffeininnehåll mm..

http://www.dn.se/polopoly_fs/1.798253!kaffe.pdf

”Skållhett kaffe kan förkorta ditt liv” – det gäller att inte dricka för heta drycker, eftersom det kan öka risken för cancer i matkanalen. Under 70 grader rekommenderas.

http://www.bt.dk/article/20090327/sygdomme/90327008/

”Kaffe beskyddar kvinnors minne.” De äldre kvinnor som dricker tre koppar kaffe om dagen har bättre minne och är mindre dementa. Karen Richie i forskargruppen (Inserm, Montpellier), manar till försiktighet med slutsatserna.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/health/6930114.stm

Kaffe innehåller fibrer – men det betyder inte att man ska skippa grönsakerna.

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=need-fiber-have-some-coff

Forskningsöversikt över kaffets hälsoeffekter av Victoria Drake, Linus Pauling Institute. Det här är den mest upplysande länken för den som vill veta vad vetenskaperna säger om kaffe och hälsa. Den allmänna slutsatsen är att måttlig kaffedrickning innebär få hälsorisker (om än

några) och några potentiella hälsofördelar, och att fördelarna beror på om kaffedrickaren är kvinna eller man, har hjärtsjukdomar mm.

http://lpi.oregonstate.edu/fw07/coffee.html

Mera ingående översikt (också Linus Pauling Institute, Oregon State University):

http://lpi.oregonstate.edu/infocenter/foods/coffee/

Slutsatser? Jo, att samtliga nyheter överbetonade fördelarna och att texterna låter påskina att det finns entydiga resultat även om det vid en närmare läsning framgår att forskarna som intervjuas manar till försiktighet och påpekar undersökningarnas begränsningar. Slutsatsen om

kaffeforskningen: verkligheten är inte så spännande och enkel som nyheterna lät påskina. Jag fortsätter att dricka mina två till tre koppar kvalitetskaffe om dagen – och min vardag travar på, som tidigare, oförändrad av vetenskapernas olika ansträngningar.

Nyhetsbrev 7/09: Open Access och forskarnas upphovsrätt: en kris i vardande?

2009-04-15T04:00:00.000-07:00

Redaktör: Yrsa Neuman

Det rör på sig inom Open Access i Finland. Enligt Tore Ahlbäck, överbibliotekarie vid Åbo Akademis bibliotek, ska det införas universitetsvisa publikationsarkiv för digitalt material (MfÅA 20.2.2009).

Från och med 2010 kommer Helsingfors universitet att kräva Open Access-publicering av sina forskare, skriver Jessica Parland i sin kolumn i Hbl (2.3.2009). Finlands Akademi, den statliga forskningsfinansieringinstansen, rekommenderar också OA-publicering av forskningsresultaten.

Open Access-principen då det gäller vetenskaplig publikation går ut på att materialet blir tillgängligt för alla via Internet utan kostnad. Det finns till exempel ett antal publikationer som är gratis och ? OA?. Se här en lista "Directory of Open Access Journals", DOAJ:
http://www.doaj.org

Idag erbjuder många förlag också vad som bland annat kallas för ”iOpenAccess”. Ett av dem är de tidskrifter som hör till Taylor Francis Group. På TFG:s hemsida kan man läsa om deras
”iOpenAccess”-policy, som de presenterar som en fantastisk tjänst åt forskarna: ”All authors whose manuscripts are accepted for publication in one of these iOpenAccess journals will have the option to make their articles available to all via the Journal's website, and to post to repositories, for a one-off fee of $3250.” http://www.tandf.co.uk/journals/iopenaccess.asp

Du köper med andra ord tillbaka rätten att publicera din egen text från förlaget! För över 3000 dollar! "iOA" beskrivs i det här ljuset bäst som en form av bondfångeri: akademikerna producerar texten utan att få betalt av förlagen, universitetsbiblioteken köper prenumerationerna på tidskrifterna (universiteten har alltså i detta skede betalt två gånger för arbetet) och till sist köper universitetet eller forskaren också möjligheten att sprida sina egna resultat.

Hur ska den delen av härvan som angår copyright lösas? Det kan bli intressanta tider när universiteten privatiseras och upphovsrätten för forskarnas alster möjligen börjar tillfalla arbetsgivaren, universitetet. Enligt förhandsuppgifter kommer ett lagförslag att ges
i vår enligt vilket upphovsrätten för en person under arbetsavtal automatiskt överförs till arbetsgivaren. Betyder det att Finlands universitet ska slåss mot stora internationella förlagskonglomerat som TFG?

Och om mitt universitet sätter sig på upphovsrätten för min text (den här, till exempel!), kan det innebära att jag plötsligt inte får klippa ut innehållet ur en text som jag redan skrivit och sedan presentera den i t.ex. en konferenspublikation? Hur är det med mina föreläsningar och mina powerpointpresentationer? Kan det till och med leda till att forskare vill leva på stipendier istället för på forskaranställningar för att slippa ge patent och publikationsrätter till universitetet? För att få rå om frukterna av sitt eget arbete, för att låta lite marxistisk.

Patent som tas på en uppfinning som en forskare gjort medan han eller hon varit anställd i ett forskningsprojekt tillkommer redan idag universitetet. Det är i någon mån begripligt: om jag anställer dig för att utföra det här projektet får jag också skörda frukterna? Du kan inte springa iväg och sälja ut det som jag gjort det möjligt för dig att göra. Men det finns en gråzon också idag. Det hindrar ibland forskare från att ta ut patent, särskilt om de uppfattar det så att de hittat på allting själva och att arbetet ligger utanför det som de var anställda för. Patentbenägenheten är med andra ord också är en funktion av hur stor tillit och lojalitet man har till sin arbetsgivare.

Det här hänger ihop med en sak som diverse reformer inte kan komma åt: tanken är fri och vetenskaparen själv är den som kan vetenskapen. Trots rädsla för större totalitär makt kommer en universitetsreform inte att kunna ta det vi inte yttrar ifrån oss: vi kunde hålla inne med våra idéer, vänta tills vi avgått eller skriva under pseudonym. Eller?

Vad har det här med Open Access att göra? Jo OA har en inbyggd funktion som går emot copyrighttänkandet. Copyrighttänkandet ska beskydda upphovsmän eller copyrightinnehavare (som kan vara upphovsmän, förlag, universitet, musikbolag) så att de har en chans
att också få ”skörda frukterna”. Det betyder inte att vem som helst får ta dina alster och låtsas att de är deras egna - den immateriella upphovsrätten kan inte överföras eller upphävas. Men den materiella, den som handlar om pengarna, den kan överföras.

Det är i det här glappet som förlagen gör pengar på universitetens och forskarnas arbete. Det intressanta blir hur universiteten börjar bete sig då de själva kan fungera som aktörer på marknaden. Börja de sälja sina tjänster inåt, dvs. ska enheterna t.ex. köpa publikationstjänster av biblioteken? Kommer det att bli OA-publikationer i större utsträckning eller vill våra egna universitet också göra pengar på dem i de internationella förlagens ställe?

På Forskarförbundets årliga Förhandlingsdagar 12-13 mars skämtade forskarna friskt om hur universiteten ska ta in pengar: WC-avgifter på campus t.ex. Hedersdoktorat till rätt pris? ... Sälja tillbaka copyrighten till forskarna?

Ingen vet.

***

Diskussionen om upphovsrätten och den nya universitetslagen pågår som bäst.

I Professorsförbundets och Forskarförbundets gemensamma tidskrift Acatiimi 3/2009 (s. 28) uttrycker Forskarförbundets jurist Mia Weckman sin oro: "Hela upphovsrättslagens namn är helt fel om det inte blir några rättigheter kvar hos upphovsmannen. I den nya upphovsrättslagen måste införas ett undantag för högskolorna."
http://www.acatiimi.fi/3_2009/03_09_10.php

Rainer Oesch (professor i handelsrätt) kritiserar lagförslaget i sin insändare i Helsingin Sanomat 12.3.2009: "Om upphovsrätten och publikationsrätten flyttas till universitetsorganisationerna handlar det inte längre om fri forskning."

Ikaros har diskuterat Open Access och vetenskaplig publikation i ett annat nyhetsbrev hösten 2008: http://www.fbf.fi/ikaros/nyhetsbrev/2008-09-30.html och i senaste numret
http://www.fbf.fi/ikaros/arkiv/2009-1/Ikaros109_p14-15.pdf

COPYRIGHT Denna text får vidarebefordras och publiceras fritt utan särskilt lov så länge upphovskvinnans- eller mannens namn och tidskriften Ikaros namn och webbsida www.fbf.fi/ikaros framgår tydligt.

***
Vad anser du? Finns här missuppfattningar? Diskutera gärna här i Ikaros blogg!

Nyhetsbrev 6/09:Ebenezer Scrooge och ekonomin

2009-04-02T02:31:00.000-07:00

Redaktör: Nikolaj Enckell

”Bara marknaden återfår sitt förtroende så kommer ekonomin att repa sig”. Detta verkar vara idén bakom alla de räddningsaktioner som syftar till att förhindra en fullständig kollaps av den globala ekonomin. Det som slår en är att den ekonomiska härdsmälta vi bevittnar verkar uppfattas som ett, i grunden, psykologiskt problem.

Det här är ingen slump. Den akademiska ekonomins centrala gestalt är ju homo economicus, den ”nyttomaximerande” (läs ”profitmaximerande”) människan och den här bastarden är sannerligen ett psykologiskt fenomen. Närmast liknar hon väl Charles Dickens gestalt Ebenezer Scrooge. Allt Scrooge gör syftar till att maximera profiten. Till skillnad från honom lever de flesta av oss inte för att samla pengar på hög. Motiven för våra verksamheter är, kunde man säga, lika brokiga som livets mångfald av meningar. Därför kan en hel del av det vi gör inte förstås som psykologiska fenomen. Scrooge däremot är ett psykologiskt fenomen just p.g.a. sin tragiska inskränkthet.

Skall vi alltså förstå vår ekonomi, som ju är organiskt invävd i alla våra verksamheter, så måste vi förstå mångfalden av skäl till våra handlingar. Ofta är skälen till att vi gör eller låter bli att göra saker synnerligen okomplicerade. I en penningekonomi är det t.ex. så att vi köper det vi behöver eller vill ha om vi har pengar till det. Saknar vi däremot pengar så kan vi inte köpa det. Att vi beter oss så har givetvis inget med psykologi att göra. Det är bara ett konstaterande om hur saker på en marknad i regel byter ägare. Lika självklart är det att ingen kan sälja något på en marknad om pengarna saknas. Man gör alltså inte investeringar om folk saknar förutsättningarna för att köpa det man producerar. I grunden är inte heller det här ett psykologiskt fenomen utan ett konstaterande om de meningsfulla villkoren för investering och produktion i en penningekonomi.

Ett annat grundläggande faktum i en penningekonomi som vår är att vi kan köpa endast för den mängd pengar vi får ut i lön. Om vi alltså inte kan absorbera de varor som produceras kan det i grunden bara bero på två saker. Antingen betalas för lite pengar ut i löner eller så är fördelningen av inkomsterna sådan att en del har för lite pengar för att köpa det de behöver och önskar medan andra har mer en de ”kan” göra av med.

I det senare fallet kan de som har ”för mycket” låna åt dem som har för lite. Men då måste lönerna som betalas ut vara fördelade så att sakerna kan köpas samtidigt som lånen återbetalas. Med andra ord kan den ursprungliga snedvridningen inte vara bestående. Om den består kommer ökningen av låntagarnas köpkraft bara att vara tillfällig och lånen kommer så småningom ytterligare att tära på deras redan bristande köpkraft. Resultatet är då givetvis att allt fler varor kommer att bli osålda.

En tredje sak som det kan vara värt att uppmärksamma är att vår rikedom består i vår befintliga kapacitet att producera varor (och andra nyttigheter). En bristande efterfrågan på dessa varor är alltså inte ett yttryck för vår fattigdom utan alltid ett självförvållat systemfel. Pengarna finns inte där de skulle behövas. Att de inte finns där de skulle behövas kan i många fall ha psykologiska orsaker men beteendet hos dem som drabbas av penningbristen, både konsumenter och producenter, kan inte förstås i psykologiska termer. Deras problem har för det mesta en helt objektiv karaktär.

Detta faktum kan också uttryckas på följande sätt. Marknaden kan fungera bra bara om distributionen av pengar fungerar så att de fördelas på ett balanserat sätt mellan producenter och konsumenter. Alltså så att producenterna kan betala löner samt investeringar och konsumenterna kan köpa de producerade nyttigheterna. Däremot kan marknaden inte lösa problemet med penningdistributionen. På marknaden finns ingen sådan mekanism som skulle börja omfördela pengarna om penningdistributionen blir skev.

Ett annat faktum är att en ekonomi på systemplanet inte kan spara sig ur en kris som orsakats av en pengarnas skeva fördelning. Att inte producera de nyttigheter man kunde producera, alltså att låta det arbete vara ogjort som man kunde göra är inte att spara. Alltså, att människor går arbetslösa är, på systemplanet, inte en sparåtgärd, lika lite som det är en sparåtgärd att stänga ett företag som kunde producera nyttigheter. I själva verket är det här förstörelse av rikedom. Det borde inte vara svårt att inse.

Det underliga med den rådande ekonomiska krisen är att den orsakats av ett bisarrt förhärligande av ett slags Ebenezer Scrooge mentalitet. I stället för att uppmuntra till investeringar och en balanserad fördelning av pengarna har man förhärligat förmågan att samla pengar på hög. I grund och botten är den uppblåsta finansiella sektorn bara ett uttryck för det här fenomenet. Ekonomernas och politikernas reaktion på krisen är lika underlig (lysande undantag finns givetvis, se t.ex. www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=12953, www.engdahl.oilgeopolitics.net/ ). Det verkar som om man inbillar sig att ekonomin kan räddas genom att rädda den uppblåsta finansiella sektorn i kombination med sparåtgärder i realekonomin.

Faktum är ändå att Ebenezer Scrooge bara kan räddas genom en terapi som får honom att inse det livsfientliga i hans livshållning. Så är det också med vår ekonomi. Dess räddning kan bara vara en terapi som avvecklar den rådande finanskapitalismens livsfientliga ”Ebenezer Scrooge”-ideologi – jakten på den maximala profiten.

Lämpligen kunde en del av terapin bestå i en reform av ekonomiundervisningen vid våra universitet. Exakt hur en sådan reform borde se ut är väl en öppen fråga. En sak borde den åtminstone resultera i. Studenterna borde inse att vår ekonomi inte bara handlar om psykologiska fenomen. Att bevara den illusionen (en illusion som i dagens ekonomiundervisning mer eller mindre verkar hamras in i studerandena), borde för ekonomistudenten göras svårare än det är för en kamel att ta sig genom ett nålsöga.

Nyhetsbrev 5/09: Den nya universitetslagen – en uppmaning till vetenskaplig ”catwalk” eller en bastion för den fria tanken?

2009-03-16T11:15:00.000-07:00

Redaktör: Nikolai Enckell

Den nya universitetslagen har väckt starka reaktioner både bland studeranden och personal. Förespråkarna för lagen förefaller vara oförstående inför kritiken. Den nya lagen ger ju universiteten en större autonomi de tidigare haft. Nu kanske man äntligen slipper statsbyråkraterna klåfingrighet och ständiga intrång i universitetenas verksamhet. Borde alla inte vara nöjda och glada. T.ex. säger HU:s rektor Thomas Wilhelmsson att:

”Den nya lagen kommer att förstärka Helsingfors universitets autonoma ställning [...]
– Den ger oss en möjlighet att på ett strategiskt sätt använda våra resurser. Inom forskningen kan vi stöda utvecklingen på ett helt annat sätt än vad det nuvarande systemet tillåter. Det ger även flexibla karriärmöjligheter för forskare. Vi kan erbjuda mer flexibla s.k. ”tenure track” system som tillåter universitetet att t.ex. anställa en postdoc i en position som kan bli stadigvarande. Kort sagt ger det oss beslutande makt över våra egna resurser samt möjligheter att minska på byråkratins andel…”.

(www.helsinki.fi/aktuellt/arkiv/2-2009/25-16-49-47.html)

Problemet är givetvis att ingen ännu vet vad den nya lagen i praktiken kommer att innebära och det borde Wilhelmsson också veta. Reformer av den här storleksordningen blir för det mesta så vagt formulerade att ett antal olika, ofta helt motstridiga intressen, får rum i texten. På det sättet kan alla parter projicera sina egna drömmar, men, förargligt nog, också sina farhågor i den. Vilka drömmar och vilka farhågor som besannas kan bara tiden utvisa.

Man kan givetvis spekulera i vad den nu planerade reformen i grund och botten syftar till. Personligen har jag svårt att tro annat än att vi igen en gång har att göra med ett försök att inympa en ny portion nyttotänkande i universitetens verksamhet. Man vill omforma universiteten till forskningslaboratorier till företagen. Det sägs visserligen att basfinansieringen skall tryggas, men det återstår att se vad det här i slutändan betyder. Statlig tilläggsfinansiering utlovas men villkoras. Den utdelas dels på basen av den externa finansiering man lyckats locka till sig, alltså på ett sådant sätt att man kommer att bli tvungen att satsa på verksamheter som direkt tjänar näringslivets intressen. Att de här extra pengarna kan disponeras fritt är en klen tröst. Man skall nämligen inte inbilla sig att extern finansiering strömmar in i det universitet som väljer att satsa på klassiska språk, konsthistoria eller andra ”onyttiga” discipliner. Tilläggsfinansiering kan visserligen också ges åt universitet som visat sig allmänt förträffliga. Jag har bara svårt att tro att den här förträffligheten kommer att bedömas på andra grunder än förmågan att dra till sig extern finansiering eller förmågan att organisera på ett eller annat sätt spektakulära trendmässiga projekt.

Bl.a. så här låter det i Regeringens proposition (20.2.2009) till Riksdagen med förslag till universitetslag och lagar som har samband med den:

”…i synnerhet följande utvecklingstrender innebär nya utmaningar för universitetsväsendet: globaliseringen inom ekonomi och teknologi, som är tydligast i företagsvärlden, och omfördelningen av arbete och produktion, de nya möjligheter och också nya hot och utmaningar som globaliseringen medför, den ständiga omstruktureringen i näringslivet och samhället som är samhällenas och ekonomiernas sätt att upprätthålla och öka sitt och medborgarnas välstånd i de förhållanden som den nya internationella arbetsfördelningen och utvecklingen i informationssamhället skapar, samt, som en följd av konkurrensen, ett behov att mer än tidigare satsa på en förbättring av innovationsdynamiken.För att rätta till de uppenbara brister som finns hos universiteten och deras internationella konkurrenskraft behövs det både lagstiftningsåtgärder, finansieringsåtgärder och attitydförändringar.” s. 28

Vi får i samma text också veta att

”3) I syfte att säkerställa att universiteten behandlas likvärdigt förbereder sig staten för att 2010—2011 göra finansiella investeringar i de universitet som är offentligrättsliga inrättningar i förhållande till det kapital som de erhållit från privata investerare. En förutsättning är att universiteten före utgången av 2010 har samlat in sammanlagt minst en miljon euro. Statens finansiella investeringar görs liksom när det gäller stiftelseuniversitetet i förhållandet 5:2, dock så att statens investeringar dimensioneras enligt de medel som är tillgängliga.

4) Staten gör finansiella investeringar enligt prövning under åren 2012—2014 på basis av vilka åtgärder som vidtagits för att utveckla kvaliteten på verksamheten. Investeringar som är beroende av prövning görs i de universitet som

– har varit internationellt framgångsrikast. När universiteten bedöms beaktas hur universitetet lyckats förnya sin strategi, universitetets internationella och nationella forskningsfinansiering, hur forskarbanan har utvecklats, Finlands Akademis professurer och spetsenheter inom forskningen;

– har en hög kvalitet på undervisningen. När prövningen görs beaktas vilka åtgärder som gjorts för att utveckla studierna vid universitetet (antalet utexaminerade, examina som avlagts inom den normativa studietiden, toppenheter inom utbildning och internationalisering);

– med hjälp av strukturomvandling har skapat förutsättningar för en sådan utveckling. Här beaktas genomfört strategiarbete och åtgärder som vidtagits för att utveckla strukturerna.” s.38

Ur texten framgår, som jag ser det, med all önskvärd tydlighet att den s.k. tillägsfinansieringen ges åt universitet som är bäst på företagsflört och vetenskaplig ”catwalk” och att motiven för den nya lagen har sin upprinnelse i det ekonomisktpolitiskta tänkandet som styrt alla organisationsreformer i vårt lilla land de senaste tjugo åren. Det smått pinsamma är givetvis det fullständiga haveriet för det system som styrts av det här tänkandet. ”Den enda vägens politik” har kommit till sin ändstation. Nu återstår att hoppas att det ändå inte var den ända vägen. I stället för att i ”konkurrensens namn förbättra innovationsdynamiken”, eller belöna alla självutnämnda spetsenheter, eller applådera strukturreformer som bara skapar allmänt kaos, borde tid nu borde ges för det fria tänkandet och den fria forskningen. Kanske den nya lagen ger utrymme för det.

Som sagt, texten är så lång att allsköns farhågor och drömmar kan projiceras in i den. Dessutom är det helt klart att den ekonomiska kollaps som hela världsekonomin nu genomgår kommer att förändra universitetens verksamhetsomgivning som på ett sätt som omöjligt har kunnat beaktas i när den nya lagen beretts. Vad den nya lagen i praktiken kommer att betyda är alltså höljt i ett dunkel. Det gäller alltså för universitetsfolket att vara på sin vakt och nogsamt vaka över, och genom kamp styra, dess praktiska tillämpningar.

Nyhetsbrev 4/09: Ekonomiskt psykobabbel?

2009-03-02T11:36:00.000-08:00

Redaktör: Barbro Nordling

Häromdagen publicerade ScienceNews-sajten en pressmeddelande från The University of Chicago Press, rubricerat "Känslor kan vara tillförlitligare när man ska fatta beslut". Den refererade artikeln, "In Search of Homo Economicus: Cognitive Noise and the Role of Emotion in Preference Consistency" (publicerad i Journal of Consumer Research av författarna Leonard Lee, On Amir och Dan Ariely) hävdar att känslomässiga beslut ger upphov till "mer konsistenta preferenser" än eftertänksamt resonerande. Studien gäller köpbeslut, men abstraktet generaliserar slutsatsen till att gälla som stöd för evolutionspsykologiska teorier om att emotioner utgör en sorts program som utvecklats för att snabbt hjälpa oss lösa ofta återkommande problem - "oavsett om det gäller att förälska sig eller fly från rovdjur."

Det är naturligtvis svårt att säga något precist utan att ha läst hela artikeln (som inte finns fritt tillgänglig), men upplägget antyder att någonting är galet. Och det tycks finnas en hel uppsjö av undersökningar där man nyttjar begrepp som "preferenskoherens", "kognitivt brus" och liknande. Till experimenten i den nämnda studien hörde att deltagare skulle välja bland 8-10 produkter, och att de ibland uppmanades att låta känslorna avgöra och andra gånger att resonera sig fram till valet. Kontentan var alltså att man, om man låter sina känslor vägleda en i köpsituationer (hur det rent praktiskt ska gå till är oklart), kommer att uppnå högre koherens i sina preferenser, och i högre grad undvika "kognitivt brus". Vare sig man ska köpa glass, kläder eller hus.

Det tycks finnas någon tanke om ett åtråvärt (psykologiskt) tillstånd som karakteriseras av "koherens" - något i stil med att man inte har motstridiga begär. Känslor är biologiska - och därigenom inte motstridiga, tydligen - medan eftertänksamhet är oinstinktiv och kommer i vägen för snabba, säkra beslut (detta skulle vara det kognitiva bruset). Som en lekman inom såväl psykologi som sociologi och ekonomi blir jag något perplex. Vad om jag "känner för" både en dyr kamera och en resa, men inte har råd med bägge? Och om min magkänsla säger mig att det är bäst att vara försiktig och inte köpa ett för dyrt hus, handlar det om en känsla eller en tanke? Kan man på beställning _välja_ att antingen "tänka" eller "känna"? Och ännu: det är kanske lite långsökt att på basen av "beslut" i en dylik experimentsituation dra slutsatser. Inget följer ju ur besluten - som betalningsskyldighet för att ta det mest direkta. Det är väl lättare att välja om det handlar om rent och skärt dagdrömmande. I en faktisk köpsituation, är det nödvändigtvis jag, snarare än handelsmannen, som gagnas av mina oeftertänksamma köpbeslut?

Journal of Consumer Research beskriver sig som en akademisk tidskrift, sponsrad av bland annat American Marketing Association och Association for Consumer Research, men också American Sociological Association och American Anthropological Association.

***

Enligt en notis i Hbl (söndagen den 1.3.2009; ingen referens finns till studien) har man undersökt hur läsare reagerar på pronomenanvändning. Forskningen ska ha visat att pronomenet avgör vem man identifierar sig, genom experiment där försökspersonerna läser en mening och sedan svarar på frågor om huruvida olika bilder stämmer överens med texten. Exempelvis kopplades meningar i stil "Jag skär en tomat" och "Han skär en tomat" med bilder där det såg ut som om man skulle se sina egna händer respektive någon annans händer. Sedan mätte man svarstid och "rätt svar" (överensstämmelse mellan bild och text). Var pronomenet "du" gav bilder på händer ur tittarens vinkel snabbast svar, medan reaktionstiden på "han" och "jag" var minst kopplad till bilder på händer ur en annans vinkel.

Tolkningen av resultaten är att vi reagerar snabbare när vi blir direkt tilltalade ("du"), medan pronomina "han" och "jag" får oss att känna oss som observatörer. När det gäller enskilda meningar, då? I övrigt torde det vara vanskligt att generalisera teser om vem "vi" identifierar oss med. Att jag identifierar mig med någon eller något handlar väl per definition om just mig? Jag blir onekligen lite nyfiken på vad som föranledde undersökningen - vad vill man göra med resultaten?

Nyhetsbrev 3/09: Politikers fagra löften och anleten

2009-02-16T17:41:00.000-08:00

Redaktör: Barbro Nordling

För en tid sen deltog jag i en undersökning på internet, där man ville utvärdera vilken roll "skönhet" spelar i politiken. När jag läste Heidi Avellans I dag-kolumn i Hbl häromdagen påmindes jag om undersökning (Hbl 10.2.09). Avellan begrundar USAs nye president och hans yttre. Hon konstaterar att "val vinns på plånboksfrågor - men också på ett fagert yttre." Detta backas upp av ett forskarteam i undersökningen "The Looks of a Winner - Beauty, Gender and Electoral Success" (Niclas Berggren, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, 2006).

I själva enkäten fick man se en rad foton vilka man skulle bedöma, i avseendena kompetens, skönhet, intelligens, sympati (likability) och pålitlighet. Forskarna har särskilt fäst sig vid könsskillnader - hur kvinnor bedömer fotona vs hur män bedömer dem, och hur uppfattningarna om kvinnorna respektive männen på bilderna skiljer sig. Bilderna är på finländska politiker. Dels innehöll undersökningen en sorts "hypotetiskt val" där man skulle rösta på en av fyra kandidater (dvs av de bilder man just sett); dels har man jämfört resultaten från enkäten med faktiska röstningstal. (Finländare som deltog i undersökningen fick se bilder på svenska politiker för att resultaten inte skulle grumlas av att man kände igen personerna på bilderna. Dock ingår dessa resultat inte i den nämnda rapporten).

Rapporten hävdar alltså att skönhet kan ge en liten, men viktig, fördel i politiken - "allt annat lika, så vinner den 'vackrare'". Bland annat kom forskarna fram till att det finns stora könsskillnader i hur bilderna bedömdes. Att skillnaden för kvinnliga kandidater var så stor är anmärkningsvärt. I det hypotetiska valet ansåg 45 procent att den kandidat de valt också var den vackraste. När man jämförde karaktärsomdömena med huruvida kandidaterna faktiskt valts in (i riktiga val), bedömdes 63 procent av de invalda kvinnorna som "vackrare än medeltalet." Bland invalda män var motsvarande siffra 40 procent. Kvinnor är tydligen också, om man ser till det hypotetiska valet, mer benägna att rösta på kvinnor (mer precist, i 68,3 procent av fallen uppger kvinnorna att de skulle ha valt att rösta på en kvinna), medan mäns benägenhet att rösta på andra män är svagare. Skönhetsbegreppet i undersökningen är tekniskt: det består av en skala 1 till 5 (där 1 är det lägsta och 5 det högsta omdömet), annars låter undersökningen sig inte göras. Forskarna konstaterar också att respondenternas omdömen rätt långt stämmer överens med varandra, även om skillnader fanns mellan mäns och kvinnors skönhetsomdömen.

Nu är ju enkätsituationen lite märklig. Man ombeds göra en bedömning av fotografier, och sedan rösta på någon av kandidaterna. Man ska alltså uttryckligen "rösta" på basen av kandidaternas yttre och sina egna gissningar om kandidatens karaktär. I en faktisk valsituation kan man försöka bekräfta sina eventuella omdömen (låter en kandidat som "ser kompetent ut" lika kompetent när man hör personen tala?), och man känner till kandidaternas politiska tillhörighet. I webbundersökningen fanns bara bilden till hands. Vad forskarna försöker komma åt är antagligen mer eller mindre omedvetna tendenser, något som kan vara nog så viktigt att undersöka. Däremot får vi ju ingen uppfattning om hur folk resonerat när de gjort sina hypotetiska val (till exempel finner jag det märkligt att bara 60 procent tror sig ha röstat på den mest kompetenta kandidaten - röstar de övriga 40 procenten medvetet på någon de tror är mindre kompetent?). Nu var det väl inte heller avsikten med undersökningen, men det tål att funderas på. Och om det finns en likhet mellan röstningsbåset och webbröstningen (det vill säga, om deltagarna i undersökningen tyckte att det var naturligt att bedöma fotografier och "rösta" på okända ansikten), kan det säga något om hur politik uppfattas?

Rapporten finns att läsa i pdf-format på http://ftp.iza.org/dp2311.pdf.

Nyhetsbrev 2/09: Kan kostråd vara vetenskapliga?

2009-02-02T06:22:00.000-08:00

Redaktör: Sara Othman

Förra veckan gick det svenska Livsmedelsverket ut med en varning till alla läkare och kostrådgivare: ge inte ut kostråd som inte är tillräckligt vetenskapligt undersökta!Den nyaste trenden med lågt kolhydratintag och högt intag fett kritiseras hårt - att uppmuntra folk att äta mer mättat fett menar de är direkt hälsovådligt. Varningen, i form av ett debattinlägg i Aftonbladet, gavs som ett svar på en tidigare debattartikel av Lars-Erik Litsfeldt i samma tidning. Litsfeldt anser att Livsmedelsverket borde fråntas rätten att ge kostråd åt befolkningen av samma skäl, han menar å sin sida att deras kostråd inte är tillräckligt underbyggda av vetenskapen.

Bloggen Doktor Dahlqvist, ”läkaren Annika Dahlqvists lågkolhydratblogg”, är en av dem som länge gått hårt ut i offentligheten för att rekommendera den typ av diet som Livsmedelsverket varnar för, LCHF-dieten (Low Carb High Fat). En typ av respons på den mer eller mindre överhettade kostdebatten går ut på kommentarer i stil med vad signaturen ”hungrig” skriver på Vasabladets webbsida: ”Man får nog undra vad man får äta idag. GI som det pratats om så mycket och trott att man skulle behöva äta. För en tid sen var det frukt som kunde vara giftiga m.m Jag undrar om man oftare borde fara till MacDonalds ändå. Sist och slutligen är det väl inte så farlig mat när man börjar jämföra.” Av debatten att döma verkar det alltså som om förmågan att tolka vetenskapliga nyheter kritiskt är nödvändigt om man alls ska kunna äta - eller så kan man lika gärna bara äta snabbmat. Innan man tar detta steg kunde det vara skäl att titta lite närmare på vad debatten egentligen handlar om:

Livsmedelsverket är uttryckligen oroligt för de långvariga hälsokonsekvenserna av dieten som ännu är okända, medan Litsfeldt talar om det som hjälper uttryckligen för att gå ner i vikt. I Dahlqvists lista över hälsovinster av LCHF-dieten finns varken cancer eller hjärt/kärl-sjukdomar medräknade. De flesta vinsterna är kortvariga effekter. I hennes lista över vetenskapliga artiklar handlar de allra flesta om viktminskning, blodtryck och diabetes. Livsmedelsverket skriver å sin sida att 72 av 80 gjorda undersökningar stöder teorin om att högt intag av mättat fett i det långa loppet orsakar cancer och hjärt/kärlsjukdomar. Den vetenskapliga grund som respektive debattörer hänvisar till möts alltså inte fullt ut vad gäller denna långsiktiga oro.

Dahlqvists kallar sin lista över vetenskapliga artiklar en lista ”om hälsa och viktnedgång” via dieten. Men det är lite oklart vad hon menar med hälsa här. Hon bemöter ofta kostråd som uppmuntrar till att äta frukt och fibrer med att sådan kost innehåller kolhydrater (se några exempel här), medan Livmedelsverket påpekar att ”frukt, alla sorters grönsaker, och fullkornsprodukter är naturliga - mer eller mindre kolhydratrika - delar i ett hälsosamt ätande som ger en rad viktiga näringsämnen.” Mot kritiken att hennes mat innehåller för lite vitaminer och kostfibrer svarar Dahlqviat att hon själv mår ypperligt av kosten. Man kan fråga sig var det vetenskapliga ligger i det svaret.

Det är också oklart i hur hög grad debattörerna möts i vad de menar med ”kolhydrater”. Livsmedelsverket varnar för raffinerade kolhydrater, speciellt vitt socker och läsk. Doktor Dahlqvist talar om kolhydrater i största allmänheten, hon ger sig också på GI-metoden som hon anser vara ”för mesig”. Dessutom definierar hon kostfibrer som ”cellulosa som kroppen inte kan bryta ner”. Just det att fibrerna inte kan brytas ner brukar dock annars betecknas som det nyttiga med dem, de tar därmed med sig skräp ur kroppen på vägen ut. Näringsämnen verkar alltså fungera väldigt olika i kroppen beroende på hur man väljer att beskriva dem, det pekar på att kroppen som helhet utgör ett lite mer komplicerat system än de allmänna kostråden tycks vilja erkänna.

Man kan också fundera på nyttan med att över huvud taget ge kostråd som är allmänna och i samma anda fundera på vilken roll vetenskapen egentligen kan ha i råden. Om man jämför respektive debattörers råd ur en vidare synvinkel kunde man säga att Livsmedelsverkets råd är mångsidigare; Dahlqvists råd innebär en diet. Det är viktigt att komma ihåg att en diet, i ordets logiska bemärkelse, alltid handlar om att välja bort något livsmedel av skäl som kan vara etiska, medicinska eller ha generella hälsoanspråk i bakgrunden. Och det som lämnas bort är alltså inte bara det som står helt utanför kostcirkeln, dvs det som kroppen inte alls behöver, utan i fallet LCHF-dieten också det som finns inom den. En diet handlar alltid om att välja bort något som kroppen potentiellt kan behöva och för därmed alltid med sig en risk i det avseendet. Hur många vetenskapliga undersökningar råden bygger på vet man aldrig hur den egna kroppen kommer att reagera innan man provar. Att Doktor Dahlqvist själv mår ypperligt är egentligen inte alls relevant för de anspråk hon gör för sina råd.

När det handlar om dieter som väljer bort ett näringsämne som kroppen behöver, som kolhydrater, kan det alltså aldrig handla om totalförbud utan om proportioner. Och så fort det handlar om proportioner blir det direkt knivigare att ge råd som passar alla. Alla behöver inte gå ner i vikt, eller sänka blodtrycket. Vi behöver också kolhydrater för att få energi, hur mycket vi behöver måste stå i proportion till mycket energi vi använder. Det är alltså viktigt att komma ihåg att när det handlar om lågt kolhydratintag och inte totalförbud betyder det samtidigt också att intaget kan bli för lågt. Även om övervikt är ett utbrett fenomen idag passar kostråd som möter detta problem inte alla människor, det är fortfarande en diet. Det ”vetenskapliga” måste fortfarande sättas i relation till vilka behov man har som enskild individ.

Tips: Ikaros nummer 1/2007 med tema "Hälsans psykologi och matens fysiologi" finns på vår hemsida: http://www.fbf.fi/ikaros/arkiv/2007-1/innehall.html

Nyhetsbrev 1/09: Vem firar Darwin?

2009-01-15T02:32:00.000-08:00

Redaktör: Sara Othman

Naturligtvis kommer också Ikaros att uppmärksamma det faktum att det år 2009 firas dubbelt jubileum till forskare Charles Darwins ära. Det är exakt 200 år sedan Darwin föddes och 150 år sedan Om arternas uppkomst utkom. Evolutionsidéns inflytande på forskarsamfundet och vår egen självförståelse är så genomgående att det i dag är svårt att se dess gränser, därför är det viktigt att också dessa gränser diskuteras. Temat kommer att behandlas i åtminstone första och andra numret av papperstidningen under våren. För övrigt kommer vårens nummer att behandla teman som psykologi och matematik och höstens nummer krimonologi och vetenskapens historia.

Men man kunde också fråga sig, vem är det som egentligen firar Darwin? Vem firar honom inte? Enligt den stora amerikanska webbtjänsten Gallup tvivlar ungefär 40 procent av de numera 300 miljoner amerikanerna på evolutionsteorin. Majoriteten av republikanerna säger sig tvivla. Tre av partiets presidentkandidater, Sam Brownback, Mike Huckabee och Tom Tancredo, sade i en debatt i maj att de tvivlar på teorin, även om de i senare intervjuer försökte bortförklara det de sagt. Läs mer om denna statistik här:

http://www.gallup.com/poll/27847/Majority-Republicans-Doubt-Theory-Evolution.aspx

Den katolska kyrkan har sedan 1950 officiellt accepterat evolutionen som en giltig teori. Inom den muslimska världen är det endast den så kallade Ahmadiyya-rörelsen som säger sig godta Darwins lära. I en studie över religiositet som publicerades i tidskriften Science 2007 kom det fram att enbart 8 procent av egyptierna, 11 procent av malaysierna, 14 procent av pakistanierna, 16 procent av indonesierna och 22 procent av turkarna medgav att Darwins teori sannolikt eller högst sannolik är sann.

Kyrkliga samfund som uttryckligen har tagit ställning mot evolutionen och för intelligent design är till exempel Assemblies of God med 283 413 kyrkor och utposter i över 110 länder och ungefär 60 miljoner medlemmar i hela världen. Deras officiella ställningstagande, The Doctrine of Creation, hittar du här:

http://www.ag.org/top/Beliefs/Position_Papers/pp_4177_creation.cfm

Kyrkor i USA med samma budskap är The Evangelical Presbyterian Church (225 kyrkor, 85 000 medlemmar), The Free Methodist Church (77 000 medlemmar i USA), Lutheran Church - Missouri Synod (6075 kyrkor och 2 383 084 medlemmar)Pentecostal Churches i USA (130 miljoner medlemmar i hela världen), Seventh-day Adventist Churches (61 818 kyrkor, 15,8 miljoner medlemmar),Wisconsin Evangelical Lutheran Synod (1200 kyrkor, 380 000 medlemmar) Christian Reformed Church (1049 kyrkor och 268 052 medlemmar) och The Pentecostal Oneness Churches. Också Jehovas Vittnen avvisar tanken om att dagens livsformer är resultatet av en evolutionär process, bland annat i boken Liv - ett resultat av evolution eller skapelse? från 1985.

Mot den breda evolutionskritiken i USA finns också en allt större motrörelse. En växande rörelse av amerikanska kyrkor har slagit sig samman för att fira Darwin, som en spark mot kreationismens utbredning i landet. Kreationismen hävdar bland annat att världen skapades av Gud för cirka 10 000 år sedan. År 2007 firade 618 församlingar i USA, Australien, Storbritannien, Kanada och Nigeria Evolution Sunday.

Evolution Sunday grundar sig på biologiprofessor Michael Zimmermans ”Clergy Letter Project”, inom vilket 11 110 religiösa ledare har skrivit under deklarationen som säger att en person som tror inte behöver välja mellan Gud eller evolutionen. Evolution Sunday firas alltid den söndag som ligger närmast Darwins födelsedag, förra året expanderade rörelsen till Evolution Weekend. och då beräknas att 814 församlingar i nio länder deltog i firandet.

Läs mer om Evolution Sunday här: http://www.newscientist.com/article/dn11145

The Clergy Letter Projects hemsida finns här: http://www.butler.edu/clergyproject/rel_evol_sun.htm